Dessa människor behöver tröst, stöd och hopp

Tittar på 30 days, ett amerikanskt program om en man som ska testa att sitta i fängelse i 30 dagar. När man hör internerna berätta om sina liv och problem så blir man så förbannad på att de inte får någon vård.

Många av dem är missbrukare med trasiga uppväxtförhållanden. Jo, de har begått brott och fängelse är deras straff. Men sedan då? Vad händer när de kommer ut igen? Det är ju inte så att en trasig människa blir hel genom att sitta inlåst i en fönsterlös cell. Vad dessa människor behöver är ju vård. Någon att prata med. Någon att få tröst, stöd och hopp av. Tröst när man inser vad man gjort, stöd för att kunna gå vidare och hopp om en ljusare framtid.

Vi människor är fantastiska...

Tänk vad vi människor är fantastiska ändå. Majoriteten av oss känner empati och bryr oss om andra. Detta visar sig inte minst i samband med stora katastrofer som exempelvis nu efter jordskalvet i Haiti. Vi skänker pengar. Adoptionscentrum blir nerringt av människor som vill ta adoptera något av alla de barn som blivit övergivna eller föräldralösa. Det bloggas och twittras om hur och var du kan hjälpa, och på Facebook startas grupper som man kan gå med i och visa sitt stöd.

De stora medieföretagen tar sitt ansvar. Kvällstidningarna väljer för en gångs skull bort bantningstips och fokuserar istället på alla de som vill äta men inte har någon mat, på de svältande i Haiti. De anordnas galor och på teve visas specialinsatta program om katastrofen. Många företag väljer att under en dag ge hela eller delar av sin vinst till välgörenhetsorganisationer och kyrkorna fylls med besökare som hoppas att Gud nu ser till den som liten är. Finns det kärlek så finns det hopp.


Räck ut en hjälpande hand. För nästa gång kanske det är du som behöver tröst. (Här jag och brorsdottern)

Jag skickar styrka och hopp

Och så läser jag om läkarna i Haiti som tvingas amputera brutna armar och ben på drabbade eftersom de varken har resurser eller tid att hjälpa dem. Och så gråter jag en stund med dessa arma människor.

Men så slår de mig att mina tårar inte hjälper någon endaste själ. Så istället skickar jag i tanken styrka och hopp till alla de som nu mest behöver det. Och så sätter jag in pengar på Läkare utan gränser.

Gör det du med!