Ingen blir frisk av att sitta i fängelse

Våldtar och mördar man någon är man inte frisk någonstans och man bör alltså inte dömas till fängelse. Vem f-n blir en bättre (friskare) människa av att sitta i fängelse med likasinnade. Härmed lägger jag min röst på långtids-vård.

Jag förstår Lindsay och hennes trasiga kollegor

Lindsay Lohan, Britney Spears, Mischa Barton, Brittany Murphy, Tara Reid och så vidare – ja listan på trasiga kändistjejer är lång. I tidig ålder hamnade de i strålkastarljuset, många gånger ditknuffade av sina föräldrar. Sex säljer, uppmanar branschfolket. Spela på sexigheten. Det spelar ingen roll att du är en nybliven och många gånger osäker tonåring. Sex är lika med cash. Hur du kommer att må om några år, ja det är helt enkelt ditt problem.

Och nu är det sannerligen problem därute. Lindsay Lohan åker in och ut på rehabilitering och i dag dömdes hon till tre månaders fängelse efter att ha misskött sin skyddstillsyn. Britney Spears har brutit ihop både en och två gånger, och hon förlorade en period vårdnaden om de två sönerna. Mischa Barton har även hon drogproblem, Brittany Murphy bantade och överdoserade sig själv till döds och Tara Reid opererade sönder sin unga kropp.

Jag förstår dem. Att hela tiden ha kravet på sig att se snygg och sexig ut, jämt, även om du bara ska gå ut och slänga soporna. För papparazzis lurar överallt i buskarna. Och när du minst anar det så slår de till. Och du glömmer att hålla in magen, eller kanske orkar du inte just då. Klick! Stor bild i tidningen med rubriken: ”Stjärnan gravid”. Eller så rastar du hunden i de där gamla joggingbyxorna du bara älskar. Klick! ”Veckans sämst klädda”. Eller när du går ner på stranden i din dyra nyinköpta bikini som du är så stolt över och tycker att du är så snygg i. Klick! Ett uppslag med bildspecial: ”Hon har celluliter”.

Ja, tacka sjutton för att människan har celluliter, för att hon glömmer att hålla in magen och för att hon inte går ut och slänger soporna i galaklänning. Det är det som gör henne mänsklig.

Jag skulle troligtvis också bryta ihop om någon kritiserade hur jag såg ut, och dessutom gjorde det stort på en löpsedel, världen över. Jag skulle säkert också operera mig både här och där om jag fick se bilder på mig själv i tidningen under rubriken: ”Stjärnans viktuppgång”. Jag skulle förmodligen också vilja fly verkligheten med hjälp av droger om min verklighet bara bestod av en fasad bakom vilken jag inte längre kunde gömma mig. Så vad vill jag då ha sagt med detta. Jo, jag säger som indianerna. ”Döm ingen människa förrän du vandrat en mil i dennes mockasiner.”

Strängare straff för dessa grymma brott

Tre män i 25-årsåldern har dömts till fängelse för att ha odlat cannabis i en lägenhet. Männen fälldes för grovt narkotikabrott och ska nu avtjäna två respektive tre år bakom lås och bom (en av männen hade även sålt en del cannabis och fick därför ett högre straff). Okej, jag är inte för droger på något sätt och kanske är straffen rimliga men inte om man jämför det med vad andra, exempelvis sexbrottslingar döms till. Detta är alltså min åsikt bör tilläggas, så ni som tycker att knarkbrott ska ge strängare straff än exempelvis våldtäkt får såklart tycka så.

”Men det är faktiskt olagligt att odla, sälja och köpa droger” kanske några som läser detta muttrar nu. Och ja, jag vet det. ”Och knark dödar faktiskt folk dagligen”, muttras det kanske vidare. Ja, jag vet det också. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är självvalt att knarka. Visst, man mår förmodligen skit och världen utanför är kass, men likväl är det självvalt. Jag menar, det är ingen annan människa som tvingar dig att ta droger. Och om nu så är fallet så fälls gärningsmannen sannolikt för mer än grovt narkotikabrott.

Men våldtäkt. Det är något annat. Det inkluderar tvång och våld, psykiskt och fysiskt lidande. En människa som ger sig på en annan (med)människa. Det handlar om tortyr. Skador som ger men för livet. Det är så långt ifrån självvalt som man kan komma. Men trots det grova brottet så döms våldtäktsmän ofta inte till mer än två års fängelse. Sedan är de ute på gatorna, eller snarare i buskarna, igen. Två år! Det är ett hån mot offren som fått sina liv förstörda. Två år, och sedan tjo fadderittan... here we go again.

Fast egentligen borde sexbrottslingar inte dömas till fängelse alls. Begår man ett sådant grymt brott så måste man också rimligtvis ha en skruv lös, om inte flera.. Och jag har mycket svårt att tro att en sjuk människa kan bli frisk i fängelse utan någon vård att tala om. Snarare tvärtom.

Hur hittar två våldtäktsmän varandra?

I dag läser jag i tidningen om anmälda överfallsvåldtäkter i Örebro och Göteborg. Polisen säger att de i båda fallen jagar flera gärningsmän. Det får mig att undra hur två så sjuka människor hittar varandra. Hur upptäcker de sitt gemensamma intresse? Vem tar upp ämnet liksom? Och hur går de vidare från ord till handling? För visst måste det väl vara planerat, inte kan väl två vänner plötsligt bara få för sig att våldta någon? Eller...

”Fan vad trist allting är.”
”Ja, vad fan ska vi hitta på?”
”Du jag har en idé, vad sägs om att våldta någon?”
”Fan, vilken bra idé, du är inte så dum som du ser ut.”

Det kan inte vara lätt att vara våldtäktsman. Inte nog med att man är en uppenbart sjuk person, man har även lägst status av alla på ett fängelse. Andra interner ser våldtäktsmän som lägre stående varelser. De är likvärdiga med en muslort eller en dammtuss i hörnet. Eller nej, de är lägre än så. Våldtäktsmän är faktiskt så ”utsatta” att de ofta får sitta på särskilda anstalter, ihop med andra sexförbrytare. Anders Eklund och Hagamannen sitter exempelvis på samma ställe och brukar äta lunch ihop. Vad de diskuterar under måltiderna vill jag inte veta.

Vad är det för j-a dom?

Grymma varelse. Den 38-årige mannen utsatte under lång tid sin styvson och sambo för tortyr. Bland annat tvingade han den 4-årige pojken att äta upp sina egna spyor samt hällde syra i ansiktet på honom. I dag dömdes 38-åringen till fyra och ett halvt års fängelse.

Vad är det för j-a dom? För det första, människan är allvarligt sjuk och behöver vård. För det andra, hans brott är så pass allvarligt att straffet borde kännas åtminstone. ”Hej, jag torterade ett värnlöst litet barn. Jag fick fyra och ett halvt år i finkan. Kanske kan vara ute om tre år om jag sköter mig. Yeah, det var det värt!”

Jag fattar det bara inte. Om han inte får vård så är ju risken väldigt hög att han kommer ut och pågår nya övergrepp. Men det kanske är av mindre betydelse. Jag ser framför mig hur de sitter och diskuterar domen:
Rådman 1: Så vad är tortyr värt tycker ni?
Rådman 2: Huvudsaken är väl att han får ett straff så han blir borta ett tag.
Rådman 3: Ja, om några år har säkert folk glömt honom ändå.
Rådman 2: Precis, och begår han nya brott, ja då får vi väl bura in honom igen.
Rådman 1: Fyra och ett halvt år då, vad tror ni om det?
Alla: Hurra, det tar vi!

Mm, om fyra och ett halvt år har säkert många av oss glömt bort 38-åringen. Om ett par dagar närmare bestämt. Men en liten pojkes kropp vittnar om det fasansfulla och hos honom finns ärren alltid kvar.

Ps. Har hört flera som tror att det är "en utländsk man" som döljer sig bakom 38-åringen. Det är så skönt att kunna krossa folks fördomar. Förövaren både är svensk och ser svensk ut. Ondskan har inget ansikte. Den gömmer sig ofta bakom helt vanliga fasader.

En våldtäktsman är inte frisk...

Hur kan den som misshandlar, våldtar eller mördar anses vara frisk? Jag bara undrar… Majoriteten av de personer som döms för att ha begått sådana grova brott hamnar i fängelse. De anses vara för friska för att dömas till vård. Friska? Man våldtar eller mördar inte om man är vid sina sinnens fulla bruk. Så gör en inte en fungerande människa. Nej, men så gör en mycket sjuk människa.

Men trots det sätts alltså dessa människor i fängelse, med ytterst lite vård (som man dessutom får välja själv om man vill ha) och efter några år är många av dem ute igen, lösa och minst lika sjuka som innan. Och en stor del fortsätter den brottsliga bana de påbörjat, och kanske åker de dit igen, och så fortsätter det… Sjukt!

Dessa människor behöver tröst, stöd och hopp

Tittar på 30 days, ett amerikanskt program om en man som ska testa att sitta i fängelse i 30 dagar. När man hör internerna berätta om sina liv och problem så blir man så förbannad på att de inte får någon vård.

Många av dem är missbrukare med trasiga uppväxtförhållanden. Jo, de har begått brott och fängelse är deras straff. Men sedan då? Vad händer när de kommer ut igen? Det är ju inte så att en trasig människa blir hel genom att sitta inlåst i en fönsterlös cell. Vad dessa människor behöver är ju vård. Någon att prata med. Någon att få tröst, stöd och hopp av. Tröst när man inser vad man gjort, stöd för att kunna gå vidare och hopp om en ljusare framtid.

Forne nazisten förälskad i fängelset

Mannen som intervjuas i dokumentärfilmen Bakom lås och bom på San Quentin är gift och har två barn. Han var tidigare med i en nazistisk organisation, "den värsta" som han själv beskriver den.

I dag sitter mannen inlåst på San Quentin, USA:s mest beryktade fängelse. I fängelset har han blivit förälskad i en yngre man med judiskt ursprung, och kärleken är besvarad. "Jag ser inte längre hudfärgen, utan det som finns i hjärtat", säger han och ler mot sin nya kärlek. Ett litet, men starkt ljus i mörkret.


Journalisten Louis Theroux. Foto: Kanal 9

Läs mer om programmet här!

Frige Dawit Isaak...

I åtta år har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea.

Brott: Kritiserat de styrande i Eritrea och krävt demokratiska reformer.
Straff: Fängelse på obestämd tid utan möjlighet till rättegång.

I 2 979 dagar har Dawit Isaak varit berövad sin frihet och sina mänskliga rättigheter. Hans familj i Sverige saknar en make och en far.

Dawit Isaak kan inte själv göra sin röst hörd. Så därför är det upp till oss att höja våra röster och kräva: Frige Dawit Isaak!


Dawit Isaak - läs mer här!

Inlåst får mig att gråta en skvätt

Såg ett avsnitt av Inlåst i dag när jag kom hem från jobbet. Dessa trasiga fina unga grabbar på glid som möter dessa före detta interner som lämnat kriminaliteten bakom sig och nu vill hjälpa dessa ungdomar att göra detsamma. Där inlåsta i fängelset lär männen killarna att prata om sina känslor, att våga kramas och att det är okej att gråta. De ger dessa killar de manliga förebilder som de saknat under uppväxten.

Jag gråter en skvätt och håller tummarna för att allt ska gå bra för dessa trasiga fina unga grabbar. Att de hittar sin inre styrka och vågar stå emot drogerna och kompisarnas påtryckningar.

Walle, en av de före detta internerna uttryckte det så bra:
"Dessa killar är inte problem, de har problem."