Jag undrar vad våldtäktsmännen gör i dag

En tonårsflicka våldtogs igår kväll i Humlegården av två okända män. Alltså man blir så j-a förbannad. Två fega drägg som är ute och förstör livet för människor. Hur går liksom snacket innan mellan dessa killar? Jag fattar inte. En våldtäktsman är fruktansvärt. En galning tänker man då. Men två stycken ihop!! Är de tända på varandra och måste hitta en tredje part/en tjej för att det ska vara okej, eller är det två jubelidioter som har hittat varandra någonstans och kommit fram till att de har samma sjuka begär?

Jag undrar vad de gör i dag, våldtäktsmännen. Om de ringer varandra och snackar om gårdagskvällen eller om de bara ignorerar ämnet. Om de är bästa vänner eller bara bekanta. Om de tillsammans skrattar åt sitt brott och planerar nya. Antagligen är de så sjuka att de gör det. Men kanske någonstans ändå, djupt där inne, finns den empati som de aldrig lärt sig känna. Kanske vaknar de om nätterna av mardrömmar, då sanningen om vad de gjort vågar krypa sig fram. Kanske gror där ett frö av ånger. Kanske. Kanske.

Jag hoppas att polisen hittar gärningsmännen, och att de får den vård de verkligen behöver. För man är inte frisk om man gör så här. Men troligtvis får de fängelse i sisådär ett till två år. Om de nu grips vill säga, och framförallt om de nu döms för brottet. Det känns verkligen jättebra. Tryggt och fint. Speciellt för tjejen vars liv de igår kväll förstörde.

Jag blir så jävla förbannad...

Alltså nyss skrev jag om den sömngångare jag är. Så går jag in på expressen.se och läser det vidriga - tre överfallsvåldtäkter i Stockholm i helgen. Jag trodde inte jag skulle orka skriva en rad till i dag men nu bara måste jag.

Det kliar i fingrarna av ilska. Ja, för jag blir så fruktansvärt förbannad. Där ute finns några få dårar som förstör för så många andra. Allra mest för tjejerna de våldför sig på, vars liv de på många sätt raserar. Sedan såklart för kvinnornas anhöriga vars älskade har blivit utsatt för detta fruktansvärda. Ja, och sist men inte minst för alla oss andra, som med fasa läser om det inträffade och blir tvungna att begränsa våra liv. En kvinna jag känner skrev i morse på sin Facebook-status att hon aldrig mer kommer att springa ensam i Hagaparken (där en av kvinnorna blev överfallen).

Grr. Sabla fega kräk som sitter där ute i buskarna och väntar på att en ensam tjej ska gå förbi så att du kan stilla sitt sjuka begär (maktbegär handlar det ju ofta om). Hur blev du så ond? Vad har du råkat ut för som gjort dig så känslokall? Var tog empatin vägen, och samvetet?

Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Har du hört det uttrycket någon gång? Fundera på hur du själv skulle må om du blev överfallen, våldtagen och brutalt misshandlad. Eller din mamma, syster, flickvän eller dotter. Det känns va att tänka så? Visst gör det lite ont i ditt iskalla hjärta? Visst finns det någon medmänsklighet kvar i din förtappade själ? Jag hoppas, hoppas, hoppas det.

Hur hittar två våldtäktsmän varandra?

I dag läser jag i tidningen om anmälda överfallsvåldtäkter i Örebro och Göteborg. Polisen säger att de i båda fallen jagar flera gärningsmän. Det får mig att undra hur två så sjuka människor hittar varandra. Hur upptäcker de sitt gemensamma intresse? Vem tar upp ämnet liksom? Och hur går de vidare från ord till handling? För visst måste det väl vara planerat, inte kan väl två vänner plötsligt bara få för sig att våldta någon? Eller...

”Fan vad trist allting är.”
”Ja, vad fan ska vi hitta på?”
”Du jag har en idé, vad sägs om att våldta någon?”
”Fan, vilken bra idé, du är inte så dum som du ser ut.”

Det kan inte vara lätt att vara våldtäktsman. Inte nog med att man är en uppenbart sjuk person, man har även lägst status av alla på ett fängelse. Andra interner ser våldtäktsmän som lägre stående varelser. De är likvärdiga med en muslort eller en dammtuss i hörnet. Eller nej, de är lägre än så. Våldtäktsmän är faktiskt så ”utsatta” att de ofta får sitta på särskilda anstalter, ihop med andra sexförbrytare. Anders Eklund och Hagamannen sitter exempelvis på samma ställe och brukar äta lunch ihop. Vad de diskuterar under måltiderna vill jag inte veta.