Ett annat Stockholm

På väg till ett möte igår gick jag förbi dessa mysiga hus på söder. Tänk vad bra att de ändå sparade några gamla hus, då i mitten av 1900-talet när de (vem fick igenom den urbota korkade idén egentligen?) beslöt sig för att riva stora delar av Stockholm.


Man bara väntar på att en tant i huckle ska sticka ut huvudet genom fönstret och ropa in pojkar i kortbyxor och gubbkeps och flickor med flätor i håret och knälånga klänningar.

Jag blir så jävla förbannad...

Alltså nyss skrev jag om den sömngångare jag är. Så går jag in på expressen.se och läser det vidriga - tre överfallsvåldtäkter i Stockholm i helgen. Jag trodde inte jag skulle orka skriva en rad till i dag men nu bara måste jag.

Det kliar i fingrarna av ilska. Ja, för jag blir så fruktansvärt förbannad. Där ute finns några få dårar som förstör för så många andra. Allra mest för tjejerna de våldför sig på, vars liv de på många sätt raserar. Sedan såklart för kvinnornas anhöriga vars älskade har blivit utsatt för detta fruktansvärda. Ja, och sist men inte minst för alla oss andra, som med fasa läser om det inträffade och blir tvungna att begränsa våra liv. En kvinna jag känner skrev i morse på sin Facebook-status att hon aldrig mer kommer att springa ensam i Hagaparken (där en av kvinnorna blev överfallen).

Grr. Sabla fega kräk som sitter där ute i buskarna och väntar på att en ensam tjej ska gå förbi så att du kan stilla sitt sjuka begär (maktbegär handlar det ju ofta om). Hur blev du så ond? Vad har du råkat ut för som gjort dig så känslokall? Var tog empatin vägen, och samvetet?

Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Har du hört det uttrycket någon gång? Fundera på hur du själv skulle må om du blev överfallen, våldtagen och brutalt misshandlad. Eller din mamma, syster, flickvän eller dotter. Det känns va att tänka så? Visst gör det lite ont i ditt iskalla hjärta? Visst finns det någon medmänsklighet kvar i din förtappade själ? Jag hoppas, hoppas, hoppas det.

I dag har jag nosat Daniel Craig i nacken

Jaha. Så har man då tillbringat dagen med att nosa Daniel Craig i nacken. Det är märkligt ändå. På teve och i tidningar är de onåbara stjärnor och sedan när man möter dem i verkligheten är de precis som oss andra dödliga, det vill säga fullt mänskliga.

Klockan halv sex ringde väckarklockan imorse. Det var nära att jag låg kvar i sängen, det kan jag villigt erkänna. Men upp kom jag och med fullastad cykel trampade jag iväg till Scheelegatan där inspelningarna av filmen The girl with the dragon tattoo ägde rum. Där väntade förutom Daniel Craig och ett gäng statistkollegor ytterligare ett hundratal personer som på ett eller annat sätt jobbade med filmen. Gatan var avstängd och på plats fanns en stor lyftkran. Solen strålade från en klarblå himmel, ja på alla utom oss då, för scenerna vi spelade in utspelade sig en regnig och kall decemberdag. En stor vattenspridare högst upp i lyftkranen löste det problemet. Jag och en handfull andra statister hade dock tur. Vi fick flera inomhusscener. Och var därmed lite varmare, lite torrare och lite gladare än de övriga stackarna i regnet där ute.

Åh, vad jag ville fota. Men åh vad strängt förbjudet det var. Två bilder kan jag dock bjussa på. En med mobilen från toaletten. Rädd för att bli påkommen stängde jag av blixt och ljud. Fånigt tycker jag så här i efterhand, för vad jag gör på toa är väl ändå min ensak.

Sccchhh.

Bild två tog jag när inspelningen var över. För vad jag gör på min fritid är väl ändå också min ensak. Här ser ni en del av lyftkranen.

Jag var betydligt gladare än vad jag ser ut. Ser här mest rädd ut, rädd för att bli upptäckt och utslängd... Japp, det är dessa spännande bilder jag kan bjuda på. Men se filmen vettja.

En överdos av gnagare

Sex råttor på sex minuter. Under min promenad runt ön i kväll fick jag en överdos av gnagare. Tidigare i dag läste jag att det är galet mycket råttor i stan just nu, i värmen sitter människor utomhus i gräset, äter mat och lämnar kvar resterna till råttornas glädje.

Om tanken är att föda dessa fyrbenta lurvlar eller om folk bara är för lata för att gå de få metrarna till papperskorgen, det har jag inget svar på. Men känner du inte för att dela filten med en råtta nästa gång du har picknick, ja då bör du ta med dig skräpet och slänga det där det hör hemma, och det är inte i en buske eller i vattenbrynet, utan i en soptunna. Förstått!

Sov gott...

Mosters kämparduo

I dag sprang min sexårige systerson och min fyraåriga systerdotter Minimaran i Stockholm. I egenskap av stolt moster var jag på plats och såg de två kämparna spurta i mål inne på Stadion. Drygt en kilometer på sex minuter i strålande sol. Gör om det om ni kan...


Isabelle är i mål.


En medalj och en påse med smått och gott till alla deltagare.


Glad och nöjd över dagens bravad.


Wille - vilken löparkille.


Lite för ung för att få vara med i Minamaran. Men om några år Victor så är det din tur.


Isabelle med sin morfar, dvs min far :-)


Jag och systra mi.

Stockholm - världens vackraste stad

I Gamla Stan igår passerade jag en brittisk pappa och hans son.

Sonen: Daddy, Stockholm is much nicer than London.
Pappan: Yes, I agree, it is a bit different.

Jag nickade och log mot dem, stolt över min fina stad.

Sagolikt vackra körsbärsträd

Oj, vad det fotades i Kungsträdgården i dag. Nej, den här gången var inte kejsarens nya kläder á la Lady Gaga som drog till sig uppmärksamheten. I dag var det de sagolikt vackra körsbärsträden som stod i centrum. Jag och Maria beundrade dem, doftade på dem och tog självklart kort på dem.


Några dagar till sedan är träden överblommade - så skynda dig till Kungsträdgården.

Vad för människor plågar djur?

Vad är det för människor som plågar djur? Som finner ett nöje i att se någon lida? Jag läser om de fyra unga män som torterat kaniner till döds och dessutom filmat hela händelseförloppet. Jag undrar hur de tänkte och framförallt vad kände när de såg paniken i djurens ögon. Skrattade de? Njöt de? Eller gjorde det kanske lite ont i hjärtat ändå, när de såg kaninerna kämpa för sina liv?

Fyra män i åldrarna 18 till 22 år alla tidigare dömda för grova brott som nu även kan lägga djurplågeri på meritlistan. Hur kan det gå så snett? Hur uppstår sådan ondska? Jag är rätt säker på att dessa män inte föddes med en brottslig gen. Livets väg formade dem. Föräldrar, eller snarare avsaknaden av föräldrar, umgänge och missbruk - vilka och vad som präglade dessa mäns barndom och uppväxt vet jag inte. Men jag tror att förklaringen finns där någonstans längs vägen de gått. Men det är som sagt en förklaring, och inget försvar.

Army Fitness imorgon 07.00

Snart är det dags. Ja, imorgon smäller det. Prick 07.00 ska jag infinna mig vid Idrottshögskolan för 75 minuters Army Fitness. Ja, det heter så. Jag vet inte riktigt vad det innebär mer än att man ska vara klädd i oömma kläder och vara beredd på att se ut som en lergubbe efteråt, eller som i mitt fall en lergumma.

Jag är lite nervös, men bara lite än så länge. Så länge mitt fastskruvade korsband och min naggade menisk håller så är jag glad. Kom igen nu älskade bästa knän, två gånger i veckan i fem veckor, det klarar ni galant. Och förhoppningsvis även mitt psyke.

Här kan du läsa mer om Army Fitness!

Promenad på isen en solig marsdag...

I dag valde solen äntligen att visa sig och tina upp oss frusna nordbor. Den lyste så vacker där på himlen när jag vaknade och gör det så än. Snacka om att vara efterlängtad. Tänk att få se så många leenden bara man visar sig, det är inte alla förunnat.

Likt hundratals andra tog jag en promenad på isen i dag. Först sprang jag dock ner till affären och köpte bröd för att mata de stackars utsvultna fåglarna med. Det visade sig att många andra tänkt samma sak, så särskilt utsvultna var nog inte de dunklädda små liven, men likväl väldigt glupska. Ja, alla utom en svan, en fjolårsunge, som låg kvar på isen när kompisarna kivades om smulorna.

Vår lokala svantant som alltid står nere vid vattnet med en vagn fylld med bröd berättade för mig att svanen satt fast i isen. Hjälp, skrek jag. Ring 112. Men svantanten lugnade mig och förklarade att svanen var lat och när den väl blev hungrig så skulle den ta sig loss för egen näbb. Onda svantant, tänkte jag. Fast hon hade förstås rätt. När jag några timmar senare gick förbi samma ställe låg där ingen svan längre. Hungern hade tydligen tagit ut sin rätt.


Innan utfodring.


Några sekunder senare.


Vacker värld.


Efterlängtad stjärna.


Dessa dykglada män och kvinnor nöjde sig inte med att gå på isen, de tog sig även under den.


Alla som vill bada räcker upp en hand...


Den som undrar över hur tjock isen är kan sluta fundera. Här är svaret.

Ljusterapi på Djurgården...

I kväll har jag och fina Challe varit och tittat på ljusinstallationerna på Djurgården. Vi gick en guidad visning som tog ungefär en timme. Det var vackert men brrr vad kallt. Till slut hade fingrarna fastnat i en krampaktig och kloliknande ställning i vantarna och till tårna skickades inte längre något blod eftersom kroppen valde att försöka rädda "viktigare" delar. Tur då att vi har värme att komma hem till och pengar att köpa varsin kopp varm choklad att tina upp oss med.

Ljusinstallationerna sitter kvar till och med den 7 mars.


En bit av Challe under färgglatt ballongträd.


Lappkåta á la 2010.


Dessa gastar utanför Vasamuseet ska föreställa de 16 personer som hittades döda efter förlisningen.


Den här årstiden behöver ljus och färg.


I den lilla lilla borgen bodde en liten liten...


Snöboll.


Allt ljus på mig.


Glödande kol i snön, kanske detta konstverk heter.

Några dårar valde att susa om...

Bydalen - Stockholm. Alarmet ringde halv sju imorse. Vi hade bestämt oss att åka riktigt tidigt för att slippa den värsta trafiken på vägarna. En titt på termometern - 23 minus. Nu ska ni få för att ni låtit mig stå här ute och frysa i natt, tänkte bilen och vägrade starta. Ja, vår bil var inte ensam om att vara sur, samtliga bilar utom en skruttig Mercedes vägrade starta. Den skruttiga Mercans ägare log stolt och lät oss huttra lite innan han slängde fram sina startkablar.

En timme efter utsatt tid var vi så iväg. På radio varande meteorlogerna för snökaos och halka på vägarna. Vi körde efter mottot: Det är bättre att komma fram senare än inte alls. Och så verkar de flesta ha tänkt i dag. Snön mätte meterhög utmed körbanan och låg som ett täcke även på vägen. Några dårar, som tydligen inte värdesätter sitt eller andras liv särskilt högt, valde att susa om. När de svept förbi åkte man i ett snömoln i några sekunder. Jag förstår att trafikolyckorna är många en dag som denna. Och säkert är en och annan fartdåre skyldig till några av dem.

Men nu är vi i alla fall hemma och kan pusta ut. Snart dags att krypa upp i soffan och se Darin, Alcazar och övriga göra upp i Melodifestivalen.

Oxfilé och cava i kylskåpet...

Så var det åtta timmar kvar av det 2009, här där jag befinner mig. Pappa och Birgitta är i Australien, där är det det nytt år om en timme. Fick en mobilbild från dem, fyrverkerier över himlen. Konstigt ändå att en stor del av jordens befolkning är inne i 2010, medan vi fortfarande befinner oss i 2009.

Här hemma är det nystädat och i kylskåpet samsas ostron med oxfilé och cava. Vi blir åtta vuxna och ett barn. Det har varit bestämt länge att vi ska fira ihop, men inte var. Men slutligen spikade vi alltså att fira in 2010 här. Från balkongen ska vi beundra vår vackra huvudstad och önska varandra en fantastisk fortsättning.

Gott nytt år/Happy new year!

Nytt jätterån i Stockholm

Fick detta på mejlen i dag. Det är humor av högsta klass...
Nåja, lite roligt är det allt.