I dag när jag var ute med hunden så passerade jag en kvinna och ett barn utanför en förskola. Barnet som var i tvåårsåldern grät, uppbenbarligen missnöjd över någonting. Kanske hungrig. Kanske trött. Kanske över att bli hämtad mitt i den roliga leken. Kanske på grund av något som hänt tidigare under dagen. Kanske hade ett annat barn sagt eller gjort något som inte var snällt. Oavsett vad nu orsaken var så syntes och hördes det att barnet var ledset. Och jag tänkte att vad skönt det måste vara att få skrika och gråta så där ibland. Liksom helt fri från vad andra omkring en tycker och tänker. Att bara ge efter för det man känner. Nu är jag ledsen och då visar jag det. Nu är jag arg och då säger jag ifrån så högt jag kan.
Som vuxen biter man många gånger ihop istället när man drabbas av oförrätter. Man går hem och gnisslar tänder på natten och vaknar nästa morgon med en sprängande huvudvärk. Och istället för att då slänga sig ner på sovrumsgolvet, banka med knytnävarna och skrika över vad det nu är man är arg på, så går man till tandläkaren och skaffar sig en bettskena. Man ler sammanpressat när man allra helst vill gråta. Man trycker undan känslorna till en liten klump i magen, där de sedan växer till en inte allför behaglig magkatarr. Man tror att om man inte låtsas om känslorna så försvinner de. Och sedan kan man inte förstå varför när man ett halvår senare tvingas åka in till aukten med ett blödande magsår. "För jag, jag mår väl bra, eller?"
Många förskolor lär barnen att sträcka fram handen och säga "Stopp" när de tycker att någon är för påträngande och säger eller gör saker som barnet upplever som hotfulla. Det är kanske något vi vuxna också borde börja med. "STOPP! Det är inte okej att du pratar så där till mig." STOPP! Du har ingen rätt att behandla mig så där."
Så alltså. Våga visa vad du känner. Och säg STOPP! när du har fått nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar