Jag tjuvkikar på grannarna mittemot...

Jaha ja, så har man varit ofrivilligt vaken sedan femtiden då. Eller alltså det är ingen som tvingar mig att sitta i soffan och knappra på datorn, men jag kan inte sova. Jag sitter här och väntar på att klockan ska bli halv åtta så jag kan traska iväg till doktorn och få en dunderkur mot mitt förbaskade halsont. Det gör så sabla ont när jag sväljer. Dessutom har min hosta under morgontimmarna förvärrats. Detta trots all glass (bra för halsont googlade jag) och all den medicin (rekommenderades på Apoteket här bredvid) som jag proppade i mig igår.

Så nu sitter jag här och väntar. Själv. Ensam. Eller nja, jag har ju sällskap av grannarna mittemot. Från mitt gömställe bakom gardinen tjuvkikar jag på dem. Igår var det endast en man i lägenheten. I dag är de oräkneliga. I alla fall härifrån, sett snett från ovan. För att jag ska kunna räkna dem alla så måste samtliga ställa sig i de två fönster som jag ser, eller på balkongen. Men som nu, när de går runt i den stora lägenheten tappar jag hela tiden bort mig. En, två, tre, fyra? Eller har jag redan räknat honom? Det vore onekligen enklare om de inte alla såg likadana ut - rakade, muskulösa, tatuerade och klädda i shorts. En av dem dansade för en stund sedan, så jag antar att de i motsats till mig inte har vaknat, utan snarare inte har gått och lagt sig än.

Nu står en av dem på balkongen och röker. En annan halvligger i en stol. De pratar. På spanska. Vad övriga rakade, muskulösa, tatuerade shortskillar gör vet jag inte. De är utom synhåll. Jag undrar vad de har för relation till varandra. Kompisar? Kanske. Kärlekspar? Eventuellt. Lite av båda? Troligtvis.

Nu slår kyrkklockan sju slag. Min klocka går lite före. Alarmet satte igång för några minuter sedan. Äntligen! Hej då på ett tag. Nu ska här ätas frukost och sedan, mot el doctor. Dags att väcka sjusovaren i rummet intill.


Papparazzibild på grannen igår. Han var solokvist men var lika glad för det. Hade dansshow på balkongen till vår stora glädje.