Jag extraknäcker som polis

Har extraknäckt som polis i dag. Jag gör det ibland. De ringer och då hoppar jag genast i uniformen... Tror ni mig inte? Men kolla in bilden då. Jag har ju till och med puffra. Okej den var visserligen inte laddad, men det man inte vet... Okej byxorna saknade visserligen knapp i midjan, men ett rep som jag hittade dög bra som skärp. Okej kängorna var visserligen tre nummer för stora, men så var jag ju också stillastående polis. Dessutom var jag inte direkt i kamerafokus. Så mina båtar till skor brydde sig ingen om.

Jag stod snett bakom huvudpersonen och mimade ett samtal med en poliskollega. Vi befann oss på en mordplats och när man befinner sig på en mordplats är det inte läge att skratta, man drar inte ens på smilbanden när det ligger ett "lik" några meter bort. Man ska se allvarlig och fundersam ut och nicka då och då, som om den pratar med säger något mycket tänkvärt. Men det är just i sådana situationer, när man verkligen inte får skratta, som jag verkligen vill skratta. Eller nej jag vill inte, men min kropp vill. Jag försöker tänka sorgliga tankar men skrattet bubblar i mig. Jag får bita mig i läppen, för det är liksom inte okej att förstöra en påkostad film där jag själv bara är en simpel statist. Okej, om jag vore Persbrandt.  Eller kanske Stefan Sauk. Men som statist. Ve och fasa.

Jag tror och hoppas att det gick bra i dag. Det märker vi när filmen kommer. Ser ni en fnissande kvinna i polisuniform vid en makaber mordplats så är det inte jag. Absolut inte.

Håll utkik efter min nuna i kommande Hamilton-filmen :-)