Jag läser Amanda Schulmans blogg (som du för övrigt hittar här) där hon skriver att hon går i terapi sedan ett och ett halvt år tillbaka. För sin hypokondri och för att hon vill bli en starkare människa. Nyligen läste jag att Magdalena Graaf gjorde detsamma. Hon beskrev det som "Så jäkla befriande och skönt. Det var som att skruva på en kran, och jag behövde det! Nu har jag ont i huvudet, ögonen är svullna, men hjärtat känns ett par gram lättare."
Att gå i terapi har länge setts som något man ska hålla tyst om. Har man ont i foten och går till läkaren, ja då är det helt okej att berätta om det, men har man ont i själen och går till psykologen då ska man helst göra det i tysthet. Folk kan lätt tro att man är galen annars, som behöver gå till en hjärnskrynklare. Så tänker man, eller så tänkte i alla fall jag. För jag har gått i terapi och det är jag väldigt glad och stolt över. För det krävs ändå lite mod att lyfta telefonluren och säga att man skulle vilja boka en tid - hos psykologen.
Och egentligen är det väl inte så konstigt att vi då och då faller och behöver hjälp med att komma upp på fötter igen. Livet är ju ingen raksträcka utan färd som går upp och ner och hit och dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar