En kasse med julglädje

Nu har jag plockat ihop en stor kasse julklappar till en (så kallad papperslös) kvinna och hennes två små barn. I kassen finns paket med leksaker, kläder, bilderböcker och pyssel. Paket som jag har fått in genom julklappsinsamlingen till behövande. För tänk vad folk har saker hemma ändå som kanske ingen använder eller leker med. Saker som bara ligger där och samlar damm, ja kanske till och med slängs för att de bara står där och tar plats. Saker som skulle skänka andra människor massvis med glädje. 

Så nästa gång du suckar över att du har så mycket kläder eller att barnen har hundratals leksaker men bara leker med en tiondel - samla ihop och ge bort till hemlösa, kyrkan, kvinnojourer och andra orgnaisationer som arbetar med att hjälpa utsatta människor. 

Julklappar till behövande

För några veckor sedan startade jag en julklappsinsamling på Facebook. Jag skrev så här:

Snart är julen här och för många av oss symboliserar den gemenskap, tända ljus, mat i överflöd och julklappar. Men så är det inte för alla människor. För många är vintermånaderna en ständig jakt efter mat att stilla hungern med och efter varma kläder som skyddar mot den bitande kölden. För ytterligare andra firas julen på ett skyddat boende dit man har tvingats ta sin tillflykt från en våldsam partner/förälder, och man har kanske inte råd eller ork att köpa julklappar. 

För att ge dessa människor en ljusglimt i tillvaron tänkte jag att vi i år blir deras jultomtar. Kläder (tänk även vantar, mössor och halsdukar), skor, böcker, leksaker – bidra med det du kan. Kanske vill du baka något?

Slå gärna in ditt paket och skriv en liten lapp med vad som finns i paketet så det hamnar hos rätt person. Tänk på att det du lämnar ska vara i bra skick och om det är kläder ska de givetvis vara hela och rena.

Paket kan lämnas hos mig från och med tisdag 3 december. Du som inte har tillgång till bil kanske kan få paketlift med någon som bor nära dig. Och om det inte finns möjlighet till detta så kan jag komma och hämta paketen. Jag (kanske fler som vill?) åker sedan och lämnar klapparna till bland annat Stadsmissionen, Ny Gemenskap, kvinnojourer, Frälsningsarmén etcetera. Andra tips välkomnas såklart också! 

Med önskan om en God Jul!


Och det är fantastiskt vad folk har engagerat sig. Hela vardagsrumsgolvet här hemma var täckt av fint inslagna paket med små lappar på vad de innehöll och vilken målgrupp de passade. I dag har jag, Petrus och Maria varit och delat ut merparten av julklapparna. På förmiddagen lämnade vi klappar hos St:a Clara Kyrka, Bostället (härbärge för kvinnor) samt Frälsningsarmén församling Kår 393. Och efter lunch åkte vi söder om stan och delade ut paket i till Frälsningsarméns härbärge i Midsommarkransen samt Ny Gemenskaps härbärge i Västberga. I veckan ska jag åka till kvinnojourer och lämna klappar. Nu hoppas vi att dessa skänker mycket ljus och glädje.

Julklappar på vardagsrumsgolvet.

St:a Clara Kyrka i centrala Stockholm.

Tidningen Djurens Rätt nr 4 2014

Kost och träning, djurvänliga produkter på frammarsch, minnesmästaren Jonas von Essen, senaste nytt, recensioner, julrecept, hälsningar från djur som har fått hjälp samt mycket mer - allt i senaste numret av Djurens Rätt, som du kan läsa här.

Minnesmästaren Jonas von Essen

Jonas von Essen kan memorera ordningen i en kortlek på 37 sekunder. Och komma ihåg 318 upplästa siffror i följd. Det gör honom till tvåfaldig svensk mästare i minne. Jag har intervjuat honom till senaste numret av Djurens Rätt, och han berättar bland annat om hjälpen från Kicki Danielsson, hur Djurens Rätt fick honom att bli vegan samt varför han alltid måste äta frukten minneola innan tävling. 

Här kan du läsa intervjun!

Jonas von Essen, mästare i minne. Foto: Lisa Irvall

Frukostdejt

I dag har jag ätit frukost på Såstaholm med dessa fina töser (Maria bakom kameran). Bra start på dagen!

Har du levt i ett land i krig?

Det finns de som inte vill hjälpa sina medmänniskor. Som tycker att folk får klara sig själva, oavsett vad de har varit med om. Den här dikten har jag skrivit till er.

Har du levt i ett land i krig,

vaknat varje dag av skrik?

Har du sett dina grannar dö,

och känt fullständig panik?

Har du gått och varit hungrig,

så där så inget annat spelar roll?

Har du sett dina barn tyna bort,

och allt är utanför din kontroll?

Säg mig har du fruktat för ditt liv,

enbart på grund av att du är kär?

Har du blivit hånad och slagen,

för att de inte gillar den du är?

Har din barndom ryckts ifrån dig,

då du gifts bort med en äldre man?

Har du legat med honom ovanpå,

och känt att allt som var du försvann?

Har du någon gång blivit fängslad,

då du sagt emot de som bestämmer?

Har du blivit torterad och förnedrad,

och tvingats lämna familj och vänner?

Säg mig har du det? 

Sara Palmquist (©) 2013

Paradise Hotel vs Zlatan och gänget

I mediabruset i dag. Paradise Hotel och kvällens match. Och det är väl lite samma upplägg. Släng in ett antal lättklädda och mer eller mindre väl(upp)pumpade personer på en begränsad yta. De kommer att jaga efter varandra, fejka en hel del och målet för samtliga är att komma till skott. Allt på bästa sändningstid inför en påhejande publik. Och säger/gör man något extra uppseendeväckande, ja då är man garanterad en plats på löpet dagen efter. 

Fast jag måste säga att jag helt klart föredrar Zlatan och gänget alla dagar i veckan! Mot VM i Brasilien. Heja!

De berättar om sina demoner

Skådespelaren Mikael Persbrandt berättade nyligen i en intervju med tidningen Vi att han fått diagnosen bipolär. Detsamma har skådespelerskan Cathrine Zeta Jones gjort. Rapparen Petter föreläser om sin adhd och hans amerikanska kollega Eminem sjunger om sin OCD (tvångssyndrom) på senaste plattan. Konstnären Carolina Gynning har på sin blogg skrivit om sin panikångest. Och när jag nyligen intervjuade skådespelerskan Alicia Vikander berättade hon om hur hon för några år sedan mådde väldigt dåligt och gick hos psykolog.

Ja, dessa är bara några av de kända personer som har gått ut offenligt och berättat om sina demoner. Jag tycker att det är starkt och modigt av dem. Och framförallt så är det otroligt viktigt. För genom att berätta så visar de att det inte är något att skämmas över - att det är okej att må dåligt och att det finns hjälp att få.


Mikael Persbrandt sa flera bra saker i den där intervjun. Läs den här!

Komplimanger allså

Alltså det är värt allt slit och alla sena jobbkvällar när man av en person man intervjuat får följande beröm mejlat: "Hej Sara! Alldeles fenomenal artikel. Kan vara den mest välskrivna jag någonsin varit med i. Tack!"

Tänk vad några väl valda ord kan ge ny energi...

Jobb och åter jobb

Just nu arbetar jag heltid dagtid. Dessutom har jag en tidning att bli klar med, så på kvällarna sitter jag och jobbar med den. Det blir med andra ord väldigt mycket jobb just nu. Kanske är det därför det känns som att min puls ligger konstant i 180. Det kan även bero på att dosen av Levaxin som jag tar just nu är alldeles för hög för mig, för ett av symptomen på detta är just hjärtklappning. Igår ändrade jag min dos själv. Jag vet inte vad min husläkare tycker om detta men vad tusan, jag känner ju min kropp bäst. Jag har även ätit sämre (läs: mindre) än vanligt de senaste dagarna i kombination med att jag har tränat mer. Förstår egentligen inte varför jag inte har ätit ordentligt eftersom jag vet att jag är en människa som behöver ordentligt med sömn och mat för att fungera på bästa sätt. Slarv av mig själv helt enkelt.

Vi borde lära av barnen

I dag när jag var ute med hunden så passerade jag en kvinna och ett barn utanför en förskola. Barnet som var i tvåårsåldern grät, uppbenbarligen missnöjd över någonting. Kanske hungrig. Kanske trött. Kanske över att bli hämtad mitt i den roliga leken. Kanske på grund av något som hänt tidigare under dagen. Kanske hade ett annat barn sagt eller gjort något som inte var snällt. Oavsett vad nu orsaken var så syntes och hördes det att barnet var ledset. Och jag tänkte att vad skönt det måste vara att få skrika och gråta så där ibland. Liksom helt fri från vad andra omkring en tycker och tänker. Att bara ge efter för det man känner. Nu är jag ledsen och då visar jag det. Nu är jag arg och då säger jag ifrån så högt jag kan.

Som vuxen biter man många gånger ihop istället när man drabbas av oförrätter. Man går hem och gnisslar tänder på natten och vaknar nästa morgon med en sprängande huvudvärk. Och istället för att då slänga sig ner på sovrumsgolvet, banka med knytnävarna och skrika över vad det nu är man är arg på, så går man till tandläkaren och skaffar sig en bettskena. Man ler sammanpressat när man allra helst vill gråta. Man trycker undan känslorna till en liten klump i magen, där de sedan växer till en inte allför behaglig magkatarr. Man tror att om man inte låtsas om känslorna så försvinner de. Och sedan kan man inte förstå varför när man ett halvår senare tvingas åka in till aukten med ett blödande magsår. "För jag, jag mår väl bra, eller?"

Många förskolor lär barnen att sträcka fram handen och säga "Stopp" när de tycker att någon är för påträngande och säger eller gör saker som barnet upplever som hotfulla. Det är kanske något vi vuxna också borde börja med. "STOPP! Det är inte okej att du pratar så där till mig." STOPP! Du har ingen rätt att behandla mig så där."

Så alltså. Våga visa vad du känner. Och säg STOPP! när du har fått nog.

Stunden

Tänk att det som är precis här och nu - denna stund - i nästa sekund blir det som var då. Och kanske kommer vi att tänka tillbaka och minnas just denna stund eller så faller den i glömska någonstans, i vårt personliga bibliotek där allt vi har upplevt finns bevarat. Kanske kommer vi att minnas den här stunden med glädje och pirr i magen. Eller så kommer vi att vrida och vända på stunden, älta den och inte riktigt få grepp om den. Kanske kommer vi att lägga till saker, eller dra bort. För sådant är minnet. Oavsett vilket, så är summan av alla dessa stunder: livet.

Trio i mys

Åt middag hos mamma och Bengt igår. Där var även brorsbarnen. Dessa underbara ungar. Vi gosade en stund framför en film i soffan och sen var det bus för hela slanten. Att busa med brorsbarnen är effektivaste träningen.

Trio i mys. 

Längtan

I blodet som pulserar

I mitt hjärtas slag

Min längtan finns,

i varje andetag

Gör mig oövervinnerlig

Försvarslös och svag

Min längtan finns,

i varje andetag

Förväntan och hopp

Att kanske en dag

Min längtan finns, 

i varje andetag

Berätta vännen min

Känner du liksom jag?

Finns din längtan där,

i varje andetag...

Text: Sara Palmquist

Hela huset

Alltså den här låten. På repeat.

Hans T Dahlskog

Jag åker buss hem från jobbet. Mannen på sätet mittemot tar upp några foton ur sin gula Kånken-ryggsäck och räcker över dem till mig. Han berättar att han varit pressfotograf hela sitt liv. Nu är han snart 77 år men älskar fortfarande att fotografera. "Jag heter Hans T Dahlskog, googla mig vettja", säger han. Det gör jag. Vi tittar på bilderna i min mobil. Den på Göran Persson är han särskilt nöjd med. Han säger att det var först senare som han förstod vilken unik bild han tagit. Vi är så inne i vårt samtal att Hans T Dahlskog missar sin hållplats och får gå tillbaka. Innan han stiger av bussen ger han mig Jonas Gardells ljudbok "Torka aldrig tårar utan handskar" och säger: "Man mår bra av att ge, tack för pratstunden".

Kompishäng

Igår kom Christine över till mig. Vi lagade en väldigt mumsig gryta och drack cava. Christine bor ju i Barcelona i vanliga fall, så jag vill ju att hon ska känna sig som hemma när hon är här och hälsar på. Fast det gör hon nog vare sig hon får cava eller ej, faktiskt så pass att hon kröp ner och sov bredvid mig i natt. Ja, det var efter vi hade gjort stan osäker. Klockan 03 ramlade vi i säng efter en fantastiskt trevlig kväll. I dag är jag aningens trött, men det var det väl värt.

Jag och min fina vän. 

Intervju med Alicia Vikander

I måndags intervjuade jag skådespelerskan Alicia Vikander för TV4 Nyhetsmorgon. Intervjuer har jag gjort ett antal men jag har aldrig blivit filmad samtidigt. Och vad lärde jag mig då av detta? Jo, att när du gör skrivande intervjuer är det bra att bekräfta intervjupersonen genom att då och då säga "mm" och "just det", men det gör sig inte lika bra i en filmad intervju, speciellt om du som reporter inte syns.

När jag så här i efterhand tittar på inspelningen så inser jag att jag bekräftar intervjupersonen - i det här fallet Alicia Vikander - väldigt ofta. Men det är svårt. Testa själv nästa gång du pratar med någon att inte komma med små "mm-anden". Nåja, man lär sig hela tiden. Under nästa tv-intervju kommer jag istället att nicka som en besatt.

Alicia Vikander i filmen Hotell.

Djurens Rätt nr 3 2013

Läs senaste numret av Djurens Rätt här!
 

Djurens Rätt nr 3 2013. Omslagsfoto: Petrus Iggström.

Fina Djurens Rätt

Igår fick jag hem senaste numret av Djurens Rätt, och tidningen är så fin. Omslaget pryds av en begåvad man som tog sitt artistnamn som en hyllning till förorten, som tillägnar sitt senaste mixtape till alla världsmedborgare samt som vill vara med och bidra till en bättre och mer human värld. Vi snackar såklart om Adam Tensta.

Dessutom förösker vi ta reda på vad som händer med förslaget till en ny djurskyddslag. Förslaget lämnades 2011, men någon ny djurskyddslag syns ännu inte till. Djurens Rätts Camilla Bergvall har tagit ett snack med politikerna. Ja, och så bjuds på det morotskaka med lyxig glasyr, boktips och ett besök hos djurrättsorganisationen AnimaNaturalis i Mexiko. Bland mycket annat. På onsdag landar tidningen i brevlådan hos omkring 35 000 medlemmar. Trevlig läsning!

Offer och förövare...

Så läser jag att tre män i natt våldtog en kvinna i Vitabergsparken i Stockholm. Tre män i 18-årsåldern. Och jag undrar var tusan det gick snett för dem? Vad får en ung kille att begå ett sådant fruktansvärt brott? 

Hur kommer man liksom ens på tanken? Eller är det en stundens ingivelse? 

Och hur går det till när det sker i grupp så här? Är det någon som på något makabert sätt föreslår denna vidriga idé för de andra? Och vad får polarna att inte tycka att kompisen är helt dum i huvudet och snabbt som tusan sticka därifrån?

Och när det hela är över - vad händer då?  Gör de high five och firar med en öl? Eller sneglar de på varandra och inser vad de har gjort, att de har förstört en annan människas liv? Är de medvetna om detta? Finns det någon gnutta samvete som gnager i dem? Hur kan de utan ångest se sig själva i spegeln nästa dag och dagen därpå och dagen därpå?

Är de rädda för att åka fast? Eller vet de kanske att många anmälda våldtäkter inte ens går till åtal? Har de läst i tidningarna om hur låga straffen är för våldtäkt? Några år och sedan är man ute igen. Fri. Redo att lägga sig i en buske (eller var man nu håller till) och förstöra ytterligare ett liv. 

Jag säger inte att längre straff skulle förhindra våldtäkter. Jag menar är man sjuk så är man. Men som det ser ut nu är de låga straffen ett hån mott offren. Och dessutom en risk för alla för alla oss som tycker att vi har rätt att kunna röra oss utomhus (ja, eller för den delen inomhus) och känna oss säkra. Jag vet, det kanske är en utopi. Förmodligen. Vi kan inte förhindra att sådana här brott sker. Inte alla i alla fall. Men kanske några. Och det är en bra början. 

Ja, och så det här med fängelse. Enligt mig - och här tror jag att jag inte är ensam om min åsikt - så är man sjuk om man våldtar någon. Man mår inte bra psykiskt. Snarare mår man väldigt dåligt. Det måste man ju bara göra för att kunna begå ett sådant brott. Därför anser jag att vård är ett måste. Man kan inte bara släppa ut en person efter några år och tror att fängelsetiden ska ha fått honom på bättre tankar (jag skriver honom, för majoriteten av alla våldtäktsmän är just män). Vård är nödvändigt helt enkelt. Omfattande vård. Bra vård. Och sedan efteråt, när personen i fråga släpps ut, är det viktigt med uppföljning. Inte bara "hej då, kom helst inte tillbaka". Utan det måste finnas ett team där som ser och hör och kan rycka in om allt verkar gå käpprätt åt...

Och så tänker jag på tjejen som de gav sig på i natt. Som de våldtog. Hon som nu har en tunga börda att bära. Som har fått livslånga ärr. Jag hoppas att hon är stark. Så stark. Och att hon har många fantastiska kärleksfulla människor omkring sig som finns där. Bara finns där. För det kommer hon att behöva. 

Prinsessan Madeleine gravid och känslorna som kommer

Prinsessan Madeleine och hennes Chris ska visst få barn. Jag läser det på löpsedlarna. Bebisen beräknas komma i mars nästa år. Jag blir glad. För deras skull. För det är alltid roligt när människor är lyckliga. Men samtidigt blir jag ledsen. För min skull. För varje hurrarop om en bulle i ugnen, varje gravidmage och varje glädjande besked om att bebis nu tittat ut påminner mig om det jag inte har men så gärna vill ha. Och det gör ont.

Usch, vad jobbigt att inte kunna glädjas med andra kanske du som läser detta nu muttrar. Fast så är det ju inte. Jag är jätteglad för deras skull. Jag är glad för alla som får ett plus på stickan, eller ett positivt besked av något annat slag. Jag är glad för deras skull, för jag vet ju hur lycklig jag själv skulle vara om det hände mig. Och det har ju hänt, flera gånger till och med. Och jag har fått känna det där lyckoruset i flera veckor.  Det där ruset som gör att man liksom svävar fram och vill att hela världen ska få veta att i min mage växer just nu en liten människa. Det där ruset som jag gissar att Madeleine och Chris känner just nu, som fick dem att skriva den fantastiska nyheten på Facebook. För de vill ju dela detta underbara med resten av världen. Såklart.

Och jag sitter här på fiket. En gravidmage dyker upp några meter bort. Jag ser magen först. Sedan kvinnan den tillhör. Ett hjärta som slår därinne. Ett liv. Kanske fler till och med. Det är en vackert. Det gör mig glad, ledsen och avundsjuk på samma gång. Ett känslokaos som får finnas där. Och jag tar den sista klunken kaffe, reser mig upp och går ut i solen. Låter strålarna värma mig. 

När jag var barn... (och jag är ändå inte så gammal)

När jag var barn fanns visserligen mobiltelefoner, men de var i formatet gigantiska och kostade skjortan (en väldigt dyr skjorta). Eller ja, från början kallades de biltelefoner för att man hade dem i bilen, de var för tunga att kånka runt på helt enkelt. Under 1980-talet gick mobiltelefonen även under benämningen yuppienalle, eftersom de förknippades med unga välbetalda personer inom finanssektorn - så kallade yuppies. Jag hade alltså ingen mobiltelefon, och inte mina föräldrar heller. Däremot hade vi fast telefon, flera stycken till och med. Om någon kompis till mig eller min bror ringde var det därför stor chans (risk?) att de fick prata med våra föräldrar först. Och detsamma gällde såklart när vi ringde till någon. Så många gånger som man rusade till telefonen och ropade "Jag tar det".  Så många gånger som man tjuvlyssnade på brorsan när han pratade med sina kompisar i telefonen.

Datorer var faktiskt också uppfunna när jag var barn. Fast då snackar vi inga lövtunna MacBook Pro. Nej, på den tiden var datorerna tjocka och tunga, precis som teveapparaterna som i dag går under benämningen tjockteve. Jag var i tonåren när vi fick vår första dator. Jag säger vi, för på den tiden hade man på sin höjd en dator per familj, till skillnad från i dag då många barn får sin första dator innan de ens har lärt sig gå. Vi hade inte internet på den datorn, men jag minns inte heller att det var något jag saknade. Jag hade tillgång till internet på skolans datorer, och det räckte. För vad fanns på internet egentligen? Några chattsidor, och kanske en och annan hemsida. Ja, det fanns säkert lite mer där ute i cyberrymden, men fråga inte mig om vad. För surfa, det var någonting man gjorde på vatten när jag var liten.

Jag skaffade min första mejladress som 17-åring. Jag har mejl sparade från den tiden. Ett är från min kompis Erika som undrar var jag håller hus med frågan: ”Sitter du och skriver datorbrev?”. Datorbrev var alltså detsamma som det som dagens mejl. Ja, ni måste förstå att vi tills helt nyligen hade suttit och skrivit meddelanden för hand och skickat till varandra med posten, så kallade brev. Därför låg benämningen ”datorbrev” nära till hands.

Musiken då? Ja, Spotify låg 25 år framåt i tiden och däremellan skulle cd-skivan hinna göra succé. Men då, när jag var barn, var det fortfarande kassettbanden som regerade. Oj, vad jag lyssnade på Trackslistan och Svensktoppen och spelade in låtarna på band, mina blandband som jag fortfarande har kvar. Och oj, vad sur jag blev när programledarna Kaj Kindvall och Kent Finell började prata innan låten hade tagit slut. Grr, de förstörde ju allting.

Den här veckan har jag tagit lika många bilder som mina föräldrar tog på ett år när jag var barn. Jag har surfat, utan vatten och våtdräkt inblandat. Jag har skickat flera datorbrev. Jag har Facebookat, sms:at, mms:at och Instagrammat. Jag har varit nåbar. Alltid nåbar. Alltid uppdaterad om det senaste. Och aldrig behöver jag gå i ovisshet, för är det något man funderar över, ja då googlar man det. Allt finns på Google. Och det som inte finns på Google, ja det finns inte. Typ alls. 

Är det bättre nu? Är det något positivt, det här att alla alltid kan nå oss? Mår vi bättre av att när som helst på dygnet kunna gå in och läsa nyheterna? Av att alltid hitta svaren genom Google? Blir vi lyckligare av att se bilder på bekanta och folk vi inte ens känner när de äter, dricker latte och viftar med tårna i sanden? Jag vet inte. Kanske bör jag googla det?

Intervju med riksdagsledamoten Jens Holm

Jens Holm (V) är riksdagsledamoten som brinner för djurrätt. I min intervju med honom till tidningen Djurens Rätt ger han sin syn på den nya djurskyddslagen, kappvändande politiker och vargjakt. Och så berättar han om hur han fick minskad köttkonsumtion att bli en del av EU-parlamentets klimatstrategi.

Läs intervjun med Jens Holm här!

 "Min vision är att djurförsök ska försvinna helt och hållet", säger Jens Holm.
Foto: Petrus Iggström

Mormor och jag

Jag älskar att sitta och samtala med min mormor. I dag har vi vandrat runt i hennes barndom. Vi har pratat om saknaden efter mamman som dog strax efter att mormor föddes, om pappa sjökaptenen som sällan var hemma men som skickade hem lådor med apelsiner då och då (väldigt exotiskt på den här tiden), om de första åtta åren i hennes liv då hon flyttade runt mellan olika släktingar och familjer.

Och så har vi pratat om Kärleken. Om Honom. Om deras förälskelse som mormor aldrig har berättat för någon om. De som älskade varandra så innerligt men som på grund av omgivningens påtryckningar var tvugna att skiljas åt. För alltid.

Ett liv. Min mormors liv. Jag darrar lite när jag skriver detta. Tänk att hon delade med sig av detta till mig. Så sorgligt. Så vackert. Tänk så mycket fantastiskt som finns där att höra om vi bara vågar fråga, och framförallt om vi orkar lyssna.

Intervju med sångerska Sara Varga

I våras gjorde jag en intervju med sångerskan Sara Varga till tidningen Djurens Rätt.
Intervjun kan du läsa här.

Sara Varga i tidningen Djurens Rätt. Foto: Petrus Iggström

Magisk sommarkväll

Igår grillade vi vid en sjö. Några pojkar som också var där begav sig ut med en roddbåt och Gusten ville som vanligt busa. Det var en fantastiskt vacker kväll. 

Sommar och semester

En kaffe och en promenad på stranden. 

En kväll vid havet

Vi åkte ner till havet. En lång brygga som vi gick ut på. Och där, utsikten.

På vilka vågor har du färdats?

Livet med Duffy

En bekant frågade om Duffy. Mitt svar: Livet med Duffy är ett äventyr. Hon har i sin framfart (bland annat) tacklat en tant modell större till marken, varit på rymmen på Gotlandsfärjan, ätit upp ett bilbälte, vält ett middagsbord, haft av en (min) tumme, trampat i ett jordgetingbo, bajsat utanför säljarnas kontor, med mera med mera... 
Hon får så mycket kärlek den här byrackan. Och hon ger tillbaka tusenfalt. 

Yogamannen

Och plöstligt satt han bara där på datorn. Förklarade att han hade vägarna förbi och ville visa några nya yogaövningar han lärt sig. Den här heter visst: Westernridning i halv splitt.

Att vara eller inte vara gravid

Vårt tredje ägginsättning resulterade i - ingenting. Jag har fått det resultatet otaliga gånger under de tre år som vi försökt få barn, men aldrig under IVF. Jag vet, det heter massa olika saker beroende på om man gör en hormonbehandling och för in ett färskt ägg jämfört med om man för in ett fryst ägg, men jag kan aldrig lära mig alla dessa benämningar och förkortningar. Dessutom är det ingen förutom de insatta som fattar vad man snackar om, så jag kör en kort sammanfattning av läget istället.

Vi har alltså blivit naturligt gravida en gång samt gjort två ägginsättningar med färska ägg och en med ett fryst ägg. Den första (naturliga) graviditeten resulterade i missfall i omkring vecka 12. Den andra graviditeten (IVF med färskt ägg) slutade i missfall i vecka 6/7. Graviditet tre (IVF med färskt ägg) blev också ett missfall, i vecka 11/12. Och den senaste ägginstättningen (IVF med fryst ägg - sexdagarsodlat) fick jag alltså svar på imorse - inte gravid. Jag har gråtit mycket i dag, även om sorgen inte är lika stor som efter missfallen. Fast det är en stor besvikelse att det inte blev någonting den här gången. Nu måste vi vänta två månader till nästa insättning eftersom Fertilitetskliniken har sommarstängt.

Suck! Och jag som försökt leva så exemplariskt. Jag har tagit det lugnt. Jag har inte druckit kaffe eller té. Jag har avstått från träning och istället gått promenader (vilket jag i och för sig gör varje dag eftersom vi har hund). Jag har ätit nyttigt och enligt Livsmedelsverkets råd. Jag har inte druckit alkohol. Jag har sovit mycket och bra. Jag har tagit alla mediciner som jag har fått på inrådan av min läkare, mediciner som Levaxin, Progesterin och Trombyl som ska underlätta graviditeten och hjälpa embryot (barnet) att stanna i magen. Men föga har det hjälpt. Jag kanske ska testa att göra precis tvärtom nästa gång....

Ni som varit/är/funderar på att bli gravida - hur har ni tänkt och gjort?

Och detta...

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om

framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya

lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur Marcus Birros bok Svarta vykort – En bok om tröst

Vad ska tidningen innehålla?

I förmiddags satt jag nere på fiket och jobbade. Började med att sitta på uteserveringen i solen, men upptäckte rätt snart att man får mer gjort om man sitter inomhus. För två veckor sedan skickades tidningen på tryck, och nu är det fullt upp med planeringen av nästa nummer: Vad ska tidningen innehålla? Vilka ska skriva? Hur många tecken? Vem/vad ska vara på omslaget?

Ja, det är mycket pyssel och arbete som ligger bakom en tidning. Tänk på det nästa gång ni bläddrar i en... :-)

Midsommar

Midsommar hos Annica och Oskar utanför Uppsala. Vackert väder och trevligt sällskap...

Alla bilder tillhör Sara Palmquist/Pictures belong to Sara Palmquist.

Stilsäkert

Dagens outfit: Diskret regnrock möter gangsta möter bajspåse. 

Utflykt

När man har skickat tidning till tryck så får man unna sig en dag ledigt. Och det var precis vad jag gjorde i dag. Det blev utflykt till Fjäderholmarna tillsammans med Christine. Sol, vind och vatten!

Mot Fjäderholmarna.

På Fjäderholmarna hittade vi en brygga med den här utsikten.

Och vred man på huvudet så fick man den här utsikten. Rätt okej den med :-)

I vattnet samsades måsar, änder och en och annan orm.

Glad Christine.

Jag doftade på blommorna, just där var det en syrén som fick besök av min näsa.

Grönt är skönt, utanför restaurang Röda Villan.

Strike a pose.