Livet med Duffy

En bekant frågade om Duffy. Mitt svar: Livet med Duffy är ett äventyr. Hon har i sin framfart (bland annat) tacklat en tant modell större till marken, varit på rymmen på Gotlandsfärjan, ätit upp ett bilbälte, vält ett middagsbord, haft av en (min) tumme, trampat i ett jordgetingbo, bajsat utanför säljarnas kontor, med mera med mera... 
Hon får så mycket kärlek den här byrackan. Och hon ger tillbaka tusenfalt. 

Hundfokus

Min vän Leif tog denna fina bild på Duffy idag. Stadig blick där. Det kan ha varit när hon fokuserade på Leifs semla. Bröd och grädde - mums tycker Duffy. 

Hurra och stort tack

Hurra. I dag har Duffy fått sin tredje hundkompis. Det krävde bara tjugo minuter skäll, hopp och nos i baken. Matte är så stolt.

Så tack Boris husse för att du vågade låta din hund träffa min vilda byracka trots att hennes bemötande inte var särskilt trevligt. Tack för att du vågade låta hundarna hälsa och för att du har tilltro till min hund. Och tack Boris för att du stod ut med en studsande Duffy runt dig som skällde och slet i kopplet.

Och promenaden avslutades även perfekt. Gick förbi Pappas Deli för att köpa en latte. Fick beställa genom dörren eftersom Duffy inte kan lämnas ensam utanför. Den trevliga personalen kom ut med latten och sa att jag kunde betala nästa gång, så jag slapp stå där och snegla efter hundar.

Tack!

Och tummen hänger med. Forfarande rätt stel men den tar sig... Tummen upp för tummen, Boris och trevlig cafépersonal.

Min fina hund

Dagens promenad i bilder

Min ståtliga Duffy och jag kom precis in från dagens lunchpromenad. På ett ställe stannade vi lite längre och njöt av solens strålar.

Min hjälte...

Duktiga Duffy. Jag är så stolt över henne. Vi behöver inte ens använda vattensprutan. Det räcker med att bestämt säga ”Lägg av” för att hon ska rygga tillbaka. Man riktigt ser på henne hur hon biter ihop för att inte skälla och hur hon för en inre kamp med sina demoner för att inte börja studsa runt. Hon drar i kopplet för att komma så långt bort som möjligt från den andra hunden (lockelsen). Ibland kommer ett litet efterskall, som hon bara inte kan hålla inne med. Och det händer att hon får återfall och inte orkar stå emot, då blir hon åter den flygande irländaren på spaning efter traktens fyrbenta hårbollar. Men i det stora hela är hon mattes hjälte!

Ett lugn infinner sig...

Åh vad jag älskar den här stunden. Uppkrupen i mitt hörn i soffan med datorn i knät och hemmagjord latte inom räckhåll. Duffy ligger och snusar på mattan nedanför. Ett lugn infinner sig i mig.

    God morgon!

   Vacker morgonpromenad med fina vovven.

Det är magiskt att se...

Satte mig i bilen och brummade till mammsen i Sollentuna. Hihi, ja det var nästan sant. Visserligen är jag numera bilägare men så galen att jag frivilligt sätter mig och kör i kombinationen mörker och rusningstrafik har jag inte blivit än. Nej, jag tog min övernattninsgryggsäck och min datorväska och hoppade på närmsta buss istället. Efter 45 minuter och fyra byten var jag framme. Och gissa vem som mötte mig i dörren med finaste svansen i gungning? Ja, Duffy såklart. Hon har ju sovit över här hos bästa hundpolaren Gusten, och det bör tilläggas att även han med sin lurviga svans hälsade mig varmt välkommen.

De är så fina ihop, Duffy och Gusten. Gosas och pussas. Duffy är så lugn med Gusten, vilket är magiskt att se om man vet hur hon beter sig annars när hon träffar hundar. Nu ligger hon här på sängen bredvid mig. Hon har ett litet bandage på benet eftersom hon varit hos veterinären i dag och tagit levervärden. Dessa var bra, hallelujah! Enligt veterinären är hennes oroliga mage ett resultat av stressen hon känner utomhus under promenaderna då hundradarn sätts igång: "Är det inte en hund som kommer där?" "Nähe det var en pulka, men där borta då?" Somliga skulle kanske kalla henne hysterisk, andra ett nervvrak. Jag kallar hennes Världens bästa Duffy med problem som vi ska lösa.

Saknad och längtan...

Det är tomt hemma. Jag saknar min Duffy - hennes ständigt viftande svans, leendet när överläppen åker upp en aning och såklart de blöta pussarna. Jag saknar till och med hennes stinkande fisar. Som tur är så är hon inte långt borta. Hon sover över hos bästa polaren Gusten och imorgon gör jag dem sällskap. Ska bli så mysigt. Ibland är det bra att få längta lite...

Duffy - inte som andra hundar

Att ha vovve är ett evigt pusslande, det vet alla hundägare. Men att ha Duffy är lite mer än så.

Hundar får/kan inte vara ensamma hemma för länge (numera är det lag på max fyra timmar).

Duffy kan vara ensam hemma, i hela fem minuter (tiden det tar för henne att få i sig ett stort ben). När benet är uppätet märker hon att vi är borta och sätter då igång med skönsång och dans utan dess like (vi står utanför ytterdörren och hör henne sjunga och den påslagna filmkameran förevigar hennes framfart).

Hundar kan springa av sig i hundrastgården, om man har en sådan i närheten.

Vi har en rastgård där vi bor. Duffy gillar att springa omkring där. Hon gillar även att hoppa över staketet till rastgården och springa ifatt de hundar som går utanför. Numera får Duffy inte gå lös i rastgården. Tyvärr, för den ligger ju så bra till. Istället åker vi till djupaste skogen där det inte finns några andra hundar att skälla på (hoppas vi).

Hundar får följa med på bussen, om matte eller husse sätter sig längst bak med dem.

Duffy tycker inte om att åka buss. Hon blir ett nervöst vrak som lägger sig platt längs golvet. Ja, så länge det inte kommer på en annan hund förstås, för då glömmer hon såklart var hon befinner sig och sätter igång med sina cirkuskonster igen.

Hundar ska/vill inte hälsa på precis varenda fyrbent släkting de ser.

Duffy pratar med alla hundar hon får syn på oavsett kön, storlek och färg. Hon stänger av öronen (eller i alla fall vissa förmanande ord) och lägger allt krut på rösten istället. Och så dansen såklart. Michael Jackson skulle bli grön av avund om han såg hennes moves. Och Stefan Holm släng dig i väggen, Duffys studs i benen kan du aldrig få.

Jag får ont i magen och ögonen tåras

Vad händer om vi inte kan ha kvar Duffy? Jag får ont i magen och ögonen tåras. Jag vill inte tänka så. Men samtidigt så kan det ju faktiskt bli så att vi måste lämna ifrån oss henne. Inte för att vi inte älskar henne, för det gör vi verkligen. Men hon är en speciell hund med sin historia och hennes beteende vid hundmöten är svårt att hantera. Bodde vi på landet skulle det säkert fungera men nu bor vi i stan, ja inte mitt i smeten men samtidigt har vi inga skogar i närheten där hon kan springa fritt utan risk för att möta andra hundar. Vi ska visserligen köpa en bil (ska åka runt och titta i veckan) och kan med den åka utanför stan. Men räcker det? Hon är ju en bordercollie, och de kräver/behöver mycket motion. Kan vi tillgodose hennes behov?

Åh, älskade fina Duffy. Det måste ha funnits någon mening med att du kom till oss från Irlands gator. Jag hoppas så att vi kan ha kvar dig. Men vi måste ju se till ditt bästa. Vad du mår bra av. Nästa vecka ska vi träffa hundcoachen Johan Andersson igen. Vi får se vad han tänker och tycker. Håll tummarna!

Jag längtar så efter henne...

Duffy är som sagt var på Gotland med mamma och Bengt över nyår. Där far hon fram i skogen tillsammans med vapendragaren Gusten och väl tillbaka i huset myser hon i soffan framför öppna spisen. Hon har det så bra och jag tror inte att hon längtar hem det minsta. Men jag längtar så efter henne.

Världens finaste Duffy.

Duffy och polaren Gusten.

Fina Duffy - du är saknad

Det är tomt här hemma. Ingen svans som viftar. Ingen som ler med hela munnen när kopplet tas fram. Ingen som hämtar vantar i hallen och lägger dem på vardagsrumsmattan. Ingen som lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Fina Duffy - du är saknad.

Och då vet jag ändå att du kommer hem om tio dagar (tio dagar, det låter som en evighet i mina öron). Men jag vet ju att du har det underbart på Gotland med bonusmatte och bonushusse och polaren Gusten. Där får du springa lös på stora tomten och i skogen. Busa i snön och leka tafatt med Gusten. Antagligen saknar vi dig mer än vad du saknar oss. Och så ska det ju vara också.

Tack för alla blöta pussar...

Ibland (läs ofta) vill Duffy vara överallt samtidigt. Och hon spanar ständigt efter andra hundar. På fredag har hon bott här en månad, och vilken rolig, händelserik och kärleksfylld månad det har varit. Tack Duffy, för alla blöta pussar och din ständigt viftande svans.

Spring i benen

En stund i rastgården är ett måste för en pigg jycke som Duffy.

En ny strålande dag

God morgon!  Kanske ligger du fortfarande i sängen och njuter. Jag och Duffy har varit ute och pulsat snö. Skällt på några hundar har vi också gjort, mest Duffy. Nu frukost framför Nyhetsmorgon. Ljusen är tända.

Duffy lade en korv i säljarnas rum...

Hihi, nu är jag och Duffy vänner igen. Japp, min irritation gick över då P ringde och berättade att han skurat golvet på jobbet. Duffy var ju där hela dagen igår, och tydligen lyckades hon obemärkt lägga en korv i säljarnas rum. Det hela upptäcktes först i dag då en av säljarna råkade kliva i korven. Han trodde tydligen att det var ett löv som låg där. Men det var det alltså inte. Lilla Duffy var väl alltför stissig för att kunna hålla sig, eller så gillar hon helt enkelt inte säljare.

Duffy a.k.a. "Hot dog!

Nu ska jag ignorera henne ett tag...

Det blev ingen shopping för mig och Duffy. Snömojs och kyla är inget som tar på henne. Hon var taggad som få när vi kom ut. Ingen hund i sikte till en början men väl en man på cykel som hon ivrigt hoppade och skällde efter. Ja, och sedan kom ju hundarna, hela tiden, överallt. Duffy som känts lugnare efter att hundcoachen var här i tisdags var nu i sitt esse. Någon affär var det inte tal om. Mot rastgården tänkte jag. Det tänkte även en golden retriver och dennes matte. Duffy i gång igen, skrålandes och dansandes än hit och än dit. Den andra hunden sneglade på henne som om hon inte var klok. Vi gick åt andra hållet. Eller jag gick och släpade Duffy efter mig.

Utanför Tempo stod en man. I handen hade han visserligen ingen hund men väl en borste. Jihaa! Den ska jag ha, vrålade Duffy och slängde sig mot sitt tilltänkta byte. Eller slängde sig var milt uttryckt. Hon fullkomligen studsade mot sitt mål och vred sig så i luften att hon landade på rygg, i en snödriva tack och lov.

Usch vad irriterad jag var på henne. Eller är. Man får ju skämmas. För det mesta är hon så söt att man bara smälter. Men när hon beter sig så här, då är hon allt annat än gullig. Grr. Nu ska jag ignorera henne ett tag. Kvällspromenaden ser jag inte fram emot. Får försöka gå när ingen är ute och promenerar med hunden. Typ vid midnatt eller nått.

Hunden med in i affären

Nu ska jag och Duffy ut i snörusket. Om en fördel som hundägare är att man kommer ut fler gånger varje dag, så är det också en nackdel dagar som den här. Kallt och blåsigt och mörkt, men ut måste man. Vi ska till affären jag och Duffy. Min tanke är att hon ska få följa med in. Måste kika vem som sitter i kassan, om det ser ut att vara en snäll typ. Att binda Duffy utanför är jag inte alls sugen på. Kommer det en annan hund förbi så drar hon förmodligen med sig hela Ica i sina försök att komma fram till och hälsa på den fyrbenta polaren.
Varje dag med Duffy är ett äventyr som sagt var!

Våra promenader...

En av alla fördelar med att ha hund är att man kommer ut och kan beskåda den här vackra planeten vi bor på.

Jag och Duffy brukar stanna och titta på fåglarna. Och varje gång brukar jag tänka på SOS Sällskapsresan och mannen som blir utskrattad av en and när han inte får igång motorn på båten. Enkelt och genialt Herr Åberg.

Vissa dagar har vi bröd med oss som vi delar ut. Den fågel som är stygg och jagar och biter efter polarna slänger vi inget till. För sånt gillar vi inte.

Ibland går vi i andras fotspår, eller tassavtryck som Duffy skulle ha uttryckt det.