Hon gick från riverdance till lugn vals...

Har haft hundcoachen Johan Andersson här på förmiddagen. Vi har övat hundmöten och hör och häpna - Duffy har till och med fått springa lös i hundgården med Johans hund Sam. Hur det gick? Jo, Duffy gjorde skäl för smeknamnet Dansande Jycken. Men golden retrievern Sam röt ifrån några gånger och fick Duffy att gå från riverdance till tango och slutligen ner i en lugn vals. Hon tassade Sam tätt i hälarna medan han lugnt nosade runt.

Det viktigaste av allt är dock att Johan sa att vi alla tre gjort framsteg. Duffy genom att sänka garden och vi genom att hantera hennes utbrott bättre. Det går i rätt riktning. Så vi fortsätter att kämpa på.

Skällande och dansande i solen

Japp, så var men hemma igen då efter en promenad vid Vinterviken, en promenad som innehöll sol och natur samt en hel del hundar, skällande och dans på bakbenen. Duffy var i gasen som vanligt. Så fort hon ser något som rör sig så höjs öronen, kroppen blir på helspänn och ögonen spanar för att se om det är en hund som är på ingång. Detta är hanterbart om jag ser hunden före Duffy och kan gå med henne åt andra hållet. Men är det däremot Duffy som med sin spejarblick får syn hunden först, ja då är hon snabbt igång med sin dans och sitt skrål.

Jag undrar vad hon säger med sitt skällande. Hon vill ju fram och hälsa på hundarna hon ser men samtidigt måste hon ju utstråla osäkerhet eller ilska eftersom många hundar ryter ifrån åt henne om de väl hälsar på varandra. I skogen i dag kom en lös hund springande. Duffy och hunden gick långsamt fram till varandra och nosade, men så var Duffy för ivrig och gåpåig så den andra hunden visade tänderna, vilket resulterade i att Duffy började flyga omkring (hon var då kopplad så vi fick snabbt bort henne).

När vi åkte hem och och Duffy får se andra hundar genom bilrutan så spetsar hon öronen men hon skäller inte. Alltid något :-)

Duffy var laddad...

När vi kom hem från den långa skogspromenaden i dag så var Duffy ovanligt rastlös. Själv var jag trött efter all motion och frisk luft och behövde en powernap. Eftersom Duffy vankade av och an i sovrummet så blev det dock ingen sömn för min del. Hon kanske är hungrig tänkte jag och gick upp och gjorde mat till henne, hon slukade allt på två sekunder. Men efter matintaget var hon fortfarande lika rastlös. Okej, då kanske det är motsatsen då, funderade jag vidare. Hon kanske är för full i magen. Så jag klädde på mig och en glad Duffy fullkomligt hoppade i kopplet.

Ja och så kom vi ut då. Var hon kissnödig? Nja, hon kissade visserligen men det dröjde innan det kom en skvätt. Var hon bajsnödig? Knappast, inte en korv i sikte. Däremot var hon väldigt "skälla på andra hundar-sugen". Och hon hade tur. Vi siktade flera fyrbenta vänner under promenaden. Och Duffy var laddad. Hon skrålade för full hals och studsade runt som besatt. Eftersom varken godis eller leksaker funkar för att Duffy ska rikta uppmärksamhet från hund till matte så blir min uppgift helt enkelt att få henne still på stället alternativt dra henne därifrån. Detta gör jag genom att ta ett stadigt tag i selet och försöka prata lugnande med henne. Om det funkar? Det beror på vad som menas med funkar... Jag har kontroll över henne i alla fall och när hunden är utom synhåll så är hon ju världens bästa Duffy igen. Och det är det som gör att vi fortsätter kämpa.

Promenaden från helvetet

Vilken dag. Först självinlåst Duffy, därefter promenaden från helvetet och nyss höll hon på att äta upp middagsmaten.

Promenaden ja. Två andra hundar i rastgården. En liten och en stor. Lugna hundar, sa ägaren. Och de var verkligen lugna. Med det var sannerligen inte Duffy. Den stora hunden struntade hon i, men den lilla mopsen ville hon busa järnet med. Hon blev vildarnas vilde. Det skrämde mopsen, och dess ägare som valde att lyfta upp mopsen i sin famn. Detta gjorde Duffy ännu hetsigare. Hon skällde och hoppade och jag hade knappt ork att hålla i henne. Till slut valde mannen att ta sina hundar och gå därifrån. Han var inte sur eller nått sånt, snarare väldigt förstående och lugn, precis som sina hundar. Men besten Duffy skrämde iväg dem med sin ivriga uppenbarelse.

Som om det inte var nog kom det en ny hund mot rastgården men då fick jag nog och drog Duffy därifrån. Tårar i ögonen hade jag. Jag skämdes över min hund, och var arg och besviken på henne. Det här måste hon öva bort, annars kommer vår relation inte att fungera.