Älskade vildbasing

Jag skriver och min ständige sekreterare sover. Dock inte när jag tar upp kameran, då vaknar hon och blänger på mig. Fast hon tassar i alla fall inte iväg som hon gjorde i början när hon kom hit. Framsteg :-) Tänk att hon varit här i fyra månader nu. Mattes älskade vildbasing.

Det är magiskt att se...

Satte mig i bilen och brummade till mammsen i Sollentuna. Hihi, ja det var nästan sant. Visserligen är jag numera bilägare men så galen att jag frivilligt sätter mig och kör i kombinationen mörker och rusningstrafik har jag inte blivit än. Nej, jag tog min övernattninsgryggsäck och min datorväska och hoppade på närmsta buss istället. Efter 45 minuter och fyra byten var jag framme. Och gissa vem som mötte mig i dörren med finaste svansen i gungning? Ja, Duffy såklart. Hon har ju sovit över här hos bästa hundpolaren Gusten, och det bör tilläggas att även han med sin lurviga svans hälsade mig varmt välkommen.

De är så fina ihop, Duffy och Gusten. Gosas och pussas. Duffy är så lugn med Gusten, vilket är magiskt att se om man vet hur hon beter sig annars när hon träffar hundar. Nu ligger hon här på sängen bredvid mig. Hon har ett litet bandage på benet eftersom hon varit hos veterinären i dag och tagit levervärden. Dessa var bra, hallelujah! Enligt veterinären är hennes oroliga mage ett resultat av stressen hon känner utomhus under promenaderna då hundradarn sätts igång: "Är det inte en hund som kommer där?" "Nähe det var en pulka, men där borta då?" Somliga skulle kanske kalla henne hysterisk, andra ett nervvrak. Jag kallar hennes Världens bästa Duffy med problem som vi ska lösa.

Saknad och längtan...

Det är tomt hemma. Jag saknar min Duffy - hennes ständigt viftande svans, leendet när överläppen åker upp en aning och såklart de blöta pussarna. Jag saknar till och med hennes stinkande fisar. Som tur är så är hon inte långt borta. Hon sover över hos bästa polaren Gusten och imorgon gör jag dem sällskap. Ska bli så mysigt. Ibland är det bra att få längta lite...

Duffy - inte som andra hundar

Att ha vovve är ett evigt pusslande, det vet alla hundägare. Men att ha Duffy är lite mer än så.

Hundar får/kan inte vara ensamma hemma för länge (numera är det lag på max fyra timmar).

Duffy kan vara ensam hemma, i hela fem minuter (tiden det tar för henne att få i sig ett stort ben). När benet är uppätet märker hon att vi är borta och sätter då igång med skönsång och dans utan dess like (vi står utanför ytterdörren och hör henne sjunga och den påslagna filmkameran förevigar hennes framfart).

Hundar kan springa av sig i hundrastgården, om man har en sådan i närheten.

Vi har en rastgård där vi bor. Duffy gillar att springa omkring där. Hon gillar även att hoppa över staketet till rastgården och springa ifatt de hundar som går utanför. Numera får Duffy inte gå lös i rastgården. Tyvärr, för den ligger ju så bra till. Istället åker vi till djupaste skogen där det inte finns några andra hundar att skälla på (hoppas vi).

Hundar får följa med på bussen, om matte eller husse sätter sig längst bak med dem.

Duffy tycker inte om att åka buss. Hon blir ett nervöst vrak som lägger sig platt längs golvet. Ja, så länge det inte kommer på en annan hund förstås, för då glömmer hon såklart var hon befinner sig och sätter igång med sina cirkuskonster igen.

Hundar ska/vill inte hälsa på precis varenda fyrbent släkting de ser.

Duffy pratar med alla hundar hon får syn på oavsett kön, storlek och färg. Hon stänger av öronen (eller i alla fall vissa förmanande ord) och lägger allt krut på rösten istället. Och så dansen såklart. Michael Jackson skulle bli grön av avund om han såg hennes moves. Och Stefan Holm släng dig i väggen, Duffys studs i benen kan du aldrig få.

Duffy var laddad...

När vi kom hem från den långa skogspromenaden i dag så var Duffy ovanligt rastlös. Själv var jag trött efter all motion och frisk luft och behövde en powernap. Eftersom Duffy vankade av och an i sovrummet så blev det dock ingen sömn för min del. Hon kanske är hungrig tänkte jag och gick upp och gjorde mat till henne, hon slukade allt på två sekunder. Men efter matintaget var hon fortfarande lika rastlös. Okej, då kanske det är motsatsen då, funderade jag vidare. Hon kanske är för full i magen. Så jag klädde på mig och en glad Duffy fullkomligt hoppade i kopplet.

Ja och så kom vi ut då. Var hon kissnödig? Nja, hon kissade visserligen men det dröjde innan det kom en skvätt. Var hon bajsnödig? Knappast, inte en korv i sikte. Däremot var hon väldigt "skälla på andra hundar-sugen". Och hon hade tur. Vi siktade flera fyrbenta vänner under promenaden. Och Duffy var laddad. Hon skrålade för full hals och studsade runt som besatt. Eftersom varken godis eller leksaker funkar för att Duffy ska rikta uppmärksamhet från hund till matte så blir min uppgift helt enkelt att få henne still på stället alternativt dra henne därifrån. Detta gör jag genom att ta ett stadigt tag i selet och försöka prata lugnande med henne. Om det funkar? Det beror på vad som menas med funkar... Jag har kontroll över henne i alla fall och när hunden är utom synhåll så är hon ju världens bästa Duffy igen. Och det är det som gör att vi fortsätter kämpa.

Äntligen är hon hemma...

Tjihooo! Duffy är hemma. Hon ligger här nedanför soffan - springer i sömnen och fiser så att det står härliga till. Hihi, precis som det ska vara. Kan dock bli tal om att inhandla gasmasker om hon ska fortsätta i den här farten...

I dag var vi ute och gick i skogen. Duffy älskar det. Hon hoppar som en tok i snön och springer fram och tillbaka och hit och dit.

Duffy - skogens drottning.

Vitt och vackert.

Stackars Gusten fick gigantiska snöklumpar i pälsen som vi hackade sönder med en pinne.

Gusten på äventyr.

Två sötnosar...

På fredag kommer Duffy hem. Äntligen. I nästan två veckor har hon nu varit på Gotland med mamma, Bengt och Gusten. Och nog har hon haft det bra alltid. Hon och bästa kompisen Gusten har sprungit som tokar i skogen och sedan tagit igen sig i soffan framför öppna spisen.

 Fick den här bilden från Bengt. Så gosiga tillsammans.

Jag längtar så efter henne...

Duffy är som sagt var på Gotland med mamma och Bengt över nyår. Där far hon fram i skogen tillsammans med vapendragaren Gusten och väl tillbaka i huset myser hon i soffan framför öppna spisen. Hon har det så bra och jag tror inte att hon längtar hem det minsta. Men jag längtar så efter henne.

Världens finaste Duffy.

Duffy och polaren Gusten.

Fina Duffy - du är saknad

Det är tomt här hemma. Ingen svans som viftar. Ingen som ler med hela munnen när kopplet tas fram. Ingen som hämtar vantar i hallen och lägger dem på vardagsrumsmattan. Ingen som lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Fina Duffy - du är saknad.

Och då vet jag ändå att du kommer hem om tio dagar (tio dagar, det låter som en evighet i mina öron). Men jag vet ju att du har det underbart på Gotland med bonusmatte och bonushusse och polaren Gusten. Där får du springa lös på stora tomten och i skogen. Busa i snön och leka tafatt med Gusten. Antagligen saknar vi dig mer än vad du saknar oss. Och så ska det ju vara också.

Nu ska jag ignorera henne ett tag...

Det blev ingen shopping för mig och Duffy. Snömojs och kyla är inget som tar på henne. Hon var taggad som få när vi kom ut. Ingen hund i sikte till en början men väl en man på cykel som hon ivrigt hoppade och skällde efter. Ja, och sedan kom ju hundarna, hela tiden, överallt. Duffy som känts lugnare efter att hundcoachen var här i tisdags var nu i sitt esse. Någon affär var det inte tal om. Mot rastgården tänkte jag. Det tänkte även en golden retriver och dennes matte. Duffy i gång igen, skrålandes och dansandes än hit och än dit. Den andra hunden sneglade på henne som om hon inte var klok. Vi gick åt andra hållet. Eller jag gick och släpade Duffy efter mig.

Utanför Tempo stod en man. I handen hade han visserligen ingen hund men väl en borste. Jihaa! Den ska jag ha, vrålade Duffy och slängde sig mot sitt tilltänkta byte. Eller slängde sig var milt uttryckt. Hon fullkomligen studsade mot sitt mål och vred sig så i luften att hon landade på rygg, i en snödriva tack och lov.

Usch vad irriterad jag var på henne. Eller är. Man får ju skämmas. För det mesta är hon så söt att man bara smälter. Men när hon beter sig så här, då är hon allt annat än gullig. Grr. Nu ska jag ignorera henne ett tag. Kvällspromenaden ser jag inte fram emot. Får försöka gå när ingen är ute och promenerar med hunden. Typ vid midnatt eller nått.

Våra promenader...

En av alla fördelar med att ha hund är att man kommer ut och kan beskåda den här vackra planeten vi bor på.

Jag och Duffy brukar stanna och titta på fåglarna. Och varje gång brukar jag tänka på SOS Sällskapsresan och mannen som blir utskrattad av en and när han inte får igång motorn på båten. Enkelt och genialt Herr Åberg.

Vissa dagar har vi bröd med oss som vi delar ut. Den fågel som är stygg och jagar och biter efter polarna slänger vi inget till. För sånt gillar vi inte.

Ibland går vi i andras fotspår, eller tassavtryck som Duffy skulle ha uttryckt det.

Fångad på bild...

Bushunden Duffy är snabbare än snabbast. Men jag lyckades ändå fånga henne på bild.

Då ska vi se vad matte har för spännande i väskan.

Hurra! Ett glasögonfodral. Det duger bra för mig.

Namnam. Smakar inte mycket, men kul att tugga på och dessutom får jag uppmärksamhet.

Ingen guldstjärna till Duffy i dag

Skulle på möte i dag, vid Stureplan. Min sidekick Duffy skulle med. Jag var lite orolig för hur hon skulle reagera på alla pälsklädda damer. Skulle de få skäll? Nu fick jag aldrig veta det, för Duffy drog och skällde så pass mycket på vägen dit att vi vände innan vi kom i mål. Ingen guldstjärna till Duffy i dag. Imorgon ett nytt mötesförsök för då ska mormor komma hit och vara hundvakt.

Dags att börja använda stegräknaren igen

Skriver i lågornas sken. Har tänt ljus runtomkring mig för att få upp värmen. Fortfarande kallt här hemma. Duffy sover, eller vilar i alla fall. Nyss fick hon träna hjärnan. Jag la ner en godis i en diskad creme fraiche-burk och stängde sedan locket, därefter ställde jag burken på golvet och lät Duffy klura på hur hon skulle öppna den och få tag i godsaken. Jag har gjort övningen flera gånger och än har hon inte tuggat sönder varken burk eller lock. En rolig lek som kräver lite från min sida, men ändå får jag mitt dåliga samvete stillat (samvetet som säger att Duffy har långtråkigt när jag bara skriver och hon bara ligger där). Men snart blir det bus i snön, igen. Tror minsann att det är dags att börja använda stegräknaren igen...

Vi välter några tanter och jagar andra hundar

Torsdagen den 2 december 2010. Det är dagen i dag. Snön ligger vit på balkongen och hustaken. Det är otroligt vackert men det ser också väldigt kallt ut. Ännu har jag inte varit ute. P fick ta morgonpromenaden med Duffy. Jag stod för frukosten. Men en lång lunchprommis ska vi ta, jag och min trogne kumpan. Tror det blir en annan runda än den vi brukar gå. Traskar nog ner mot Rålambshovsparken och välter några tanter och jagar andra hundar :-)

Fast dit är det några timmar. Och fram till dess ska här jobbas. Njut av den dagen. Den kommer inte igen.

En härlig dag...

En vacker solig dag mötte mig och Duffy när vi kom ut efter lunchen. Vi gick till hundrastgården för att få utlopp för lite spring i benen. Ja, och så koppeltränade vi och beundrade världen omkring oss.

Även om jag mest vill krama och pussa henne

Har man hund så kommer man ut sisådär fyra-fem gånger om dagen, vilket är ett stort plus om man som jag som sitter still och knapprar på tangentbordet flera timmar i sträck. I dag har jag redan varit ute en gång, tack vare Duffy. Vi övade på att inte dra i kopplet (Stanna!) och på att lystra till sitt namn. Hon är så duktig, ja så länge det inte det inte finns en annan hund inom synhåll. För då blir hon dansande jycken som skrålar för hela grannskapet. När hon gör detta ignorerar vi hennes skällande och går vidare som om inget hänt. Jag hoppas att det är en bra metod.

Gick in i badrummet nyss för att borsta tänderna. Duffy tätt efter såklart. Jag stängde dörren mellan oss. Några sekunders tystnad och sedan satte hon igång att skälla "Överge mig inte". Jag stålsatte mig någon minut och sedan, mitt i en av hennes korta tysta pauser, öppnade jag dörren och låtsades som ingenting. Gav henne en klapp på huvudet och satte mig vid datorn. Man ska inte göra någon stor grej av att man kommer tillbaka till hunden igen, det har jag läst i en av mina nya hundböcker. Så jag stålsätter mig, även om jag mest av allt vill krama och pussa henne och säga "förlåt".

Duffy-Doo is in the house!

Bra jobbat Duffy!

Hemma efter mysig kväll med Flixen (Becca saknades dock). Vi åt middag på en tapasbar på Sveavägen. God mat men de hade kunnat skruva upp temperaturen sisådär tio grader. Folk satt med jacka och mössa på sig. Det är inte okej. När det är 15 minusgrader ute vill man komma in till värmen och inte sitta inomhus och drömma om bastu och ångande bad.

Nåja, jag har i alla fall en soffa att krypa upp i och en filt att vira omkring mig. Och en söt hund som ligger nedanför mig. I kväll gick hon faktiskt in i sovrummet och lade sig en stund, medan vi satt i vardagsrummet. Hon vågade släppa oss ur sikte, och det helt frivilligt. Det var hon som ville vara ifred en stund. Bra jobbat Duffy. Nu ska hon ut på dagens sista kiss- och bajsrunda.

Duffy vilar på sin filt bredvid soffan.

Vet du någon bra hundkurs?

Hundtricket fungerar. Ja i alla på kvinnor 65 plus. Imorse lyckades Duffy locka till sig, välta och ändå charma en äldre dam i Rålambshovsparken. Och under promenaden nyss fick hon kram och godis av en kvinna som vi mötte. Hon sa att Duffy var fin. Sådant värmer mitt mattehjärta.

Ja, vi mötte även tre hundar ute, eller snarare såg dem på håll. Genast började Duffy dansa och skråla. Och hon är stark den här hunden. Men jag är ändå aningen starkare, och större armmuskler kommer jag med all säkerhet att få om hon ska fortsätta på det här sättet. Vilket hon inte ska. För nu letas här hundkurs för omplaceringshund. Vet du någon bra?

Bus och pussar

Bengt mejlade bilder från helgens busande och pussande - Gusten och Duffy gillade verkligen varandra.