Barcelona - dag åtta

Jag är redo att springa in på den Olympiska arenan i Barcelona. Publikens jubel tack!


Konstmuseum uppe i Montjuïc. Vi beundrade det, från utsidan.


Även en telemast kan bli roligt på bild.


Lunchpaus, och tydligen dags för en cancerpinne också...bläh!

Destination Sant Pol del Mar

Igår tog vår personliga Barcelona-guide Linda oss med till Sant Pol del Mar, drygt en timmes tågfärd norr om Barcelona. Dagen till ära hade vi ytterligare en expert med oss, nämligen Barcelonabon Julia. Sant Pol del Mar bjöd på fin sand och härligt vatten, men var dock inte i samma klass som Sitges, badorten som vi besökte dagen innan.


Vi hoppade på tåget. Vi hjälpte några bortkomna turister på rätt tåg (vårt tåg). När vi kommit halvväg stannade tåget vid en station och rörde sig därefter inte en millimeter. Efter mycket om och men klev vi av tåget men just då började det rusta och frusta igen så vi hoppade snabbt på. Våra vänner turisterna gjorde samma sak. Tyvärr tuffade tåget inte framåt utan tillbaka mot Barcelona igen. Fnissande steg vi av vid nästa stopp och log lite generat mot våra vänner som vi i all välmening lurat på fel tåg. Nåja, fram kom vi alla till slut...


Destination: Sant Pol del Mar.


Året är 2010, men visst ser bilden 70-talsaktig ut?


Ståplats i värmen på tåget hem. Men vi var faktiskt bra mycket gladare än vad vi ser ut.


Petrus var också med.


Svalkande drinkar på kvällen.

Massage på stranden i Sitges

I dag mötte vi upp Linda och tog tåget till Sitges, en badort som ligger en halvtimme från Barcelona. Där blev det sol, bad och massage på stranden. Genom historien har Sitges varit fristad för konstnärer och homosexuella, och är så än i dag. På stranden var merparten solbadare män som inte ägnade oss kvinnor så mycket som ett ögonkast. Acceptans, frihet och kärlek - det är mitt intryck av Sitges.


Vi red in i Sitges på våra ädla springare.


Turist javisst, och sur servitör på köpet.


En gigantisk pasta bolognese senare.


Jag och grabben i stolen bredvid.


Linda fotas. Petrus fotar.


Japp, då var det min tur att posera då.


Det var då maken till klänning att krångla...


Har ni aldrig sett ett par ben förut?

Gårdagen i bilder...

En livfull stad.


Jag skrev självklart på protestlistan. Tjurfäktning är sjukt.


Kan det kanske här finns något mot min sabla hosta.


Skulle passa på min balkong hemma...kanske.


Barer finns det gott om i Barcelona.


Skål.


Petrus. Vad han har i munnen låtsas vi inte om.


Jag och min kära vän och tillika Barcelonabo Linda på restaurang Lexington.

Lättklädda avmålade vittnen i Barcelona

En strosa-runt-på-stan-dag har vi haft i dag. Huvudmålet var den pampiga katedralen som vi passerat många gånger men ännu inte varit inne i. Så skedde inte nu heller. Man måste ha täckta axlar för att gå in i katedralen, så med mina tunna axelband var det no no. Istället flanerade vi runt i Barric Gotic (Gamla stan) och kikade in i alla mysiga och mindre mysiga butiker. Jag letade sandaler och hatt, men hittade inget som föll mig i smaken :-( Nåja, imorgon kanske jag är på bättre shoppinghumör och hittar tre par skor och tio hattar. Vem vet!


Den ståtliga katedralen.

Jag har aldrig fått så många varningar för ficktjuvar som när jag har rest till Barcelona. I december förra året när vi var här bevittnade vi en väskryckning. I dag mötte vi en ung man i en gränd som oroligt tittade sig omkring. Sedan grävde han i en väska, fick fram en systemkamera som han snabbt granskade och därefter började han springa bortåt. Då och då vred han på huvudet som om han var rädd för att någon förföljde honom. Det där var inte hans kamera, så mycket förstod vi. Runt hörnet mötte vi ett gäng danskar som var mycket upprörda. Den äldre damen i sällskapet hittade inte sin ryggsäck som hon ställt vid stolen på uteserveringen där de suttit. Vi berättade vad vi hade sett och några i sällskapet sprang åt det hållet vi pekade. Ja, mycket mer än så kunde vi ju inte göra, mer än att ta ett extra stadigt grepp om våra egna tillhörigheter.


En förmiddagskaffe på ett av stadens alla fik. Där och då roade vi oss med att teckna av varandra. Resultatet kan beskådas här nedan.


Hmm. Petrus sägs vara en bättre tecknare än vad jag är, men jag måste säga att det där är inte likt mig. Eller så har jag kanske bara en märklig självbild... :-)

Ps. I dag har jag inte ont i halsen. Svullnaden har försvunnit och det har även min röst. Jag låter som Bonnie Tyler. Ja, alltså som Bonnie Tyler kan tänkas göra efter att hon hällt i sig några glas whiskey. Krax krax på er!

Dagens mål - Park Guell

Hallelujah för spansk medicin, eller utländsk medicin överlag. Ett piller och jag känner sig nästintill kärnfrisk, och detta trots att jag några minuter tidigare höll på att kvävas av uppsvullna halsmandlar och gick runt med en huvudvärk som fick mig att skrika av smärta. Nu vet jag att jag inte är kärnfrisk, men det känns så. Nästan i alla fall.

Imorse steg jag upp vid femtiden. Vid halv åtta hade jag surfat en stund på internet, tjuvkikat på grannarna och klämt i mig två rostmackor med ost. Vårdcentralen nere vid huvudgatan Las Ramblas öppnade klockan åtta. Jag skulle hänga på låset då. Genom kvarter som varken lagt sig eller vaknat nådde jag så slutligen mitt mål. Jag fick fråga en person om vägen dit. Han pekade på huset tio meter bort. "Gracias". Sa jag glatt. I receptionen på vårdcentralen frågade den unge mannen bakom disken: "Har du vårdförsäkring". Jag log och nickade, fram till att han pekade på en affisch på vägen och sa: "Och ditt vårdförsäkringskort har du med dig?"

Okej, nu vet jag inte om det heter just vårdförsäkringskort, men det är i alla fall precis vad det är. Är du försäkrad? Då jag hoppas jag du har ett sådant kort. Jag har det inte, eller jo nu har jag några A4-papper som bevis på att jag är berättigad till fri (eller i alla fall billig) sjukvård, men det hade jag inte imorse där på vårdcentralen. Det blev till att ringa försäkringsbolaget hemma i Sverige som hänvisade mig vidare till deras sambandscentral i Danmark som frågade tusen och åter tusen frågor. Jag hann gå ett flertal vändor upp och ner på Ramblas innan kvinnan borta i Danmark lovade att faxa ett försäkringsintyg till vårdcentralen. 54 Euro skulle mitt läkarbesök kosta annars. 54 Euro för en titt i min hals. Jo, jag tackar jag. Det tog ytterligare en timme innan jag så satt där på doktorns brits, men det var det värt. Inga streptokocker, bara ett elakt virus som stark spansk medicin nu har fått ge sig på. Hallelujah.

Medan medicinen brottades med mitt virus tog jag på mig promenadskorna. Park Guell stod på schemat.


I väntan på tuben (men hem promenerade vi, många steg där).


Lunch nedanför Park Guell.


Äntligen framme. En paus på Gaudis soffa.


Takdesign by Gaudi.

Jag tjuvkikar på grannarna mittemot...

Jaha ja, så har man varit ofrivilligt vaken sedan femtiden då. Eller alltså det är ingen som tvingar mig att sitta i soffan och knappra på datorn, men jag kan inte sova. Jag sitter här och väntar på att klockan ska bli halv åtta så jag kan traska iväg till doktorn och få en dunderkur mot mitt förbaskade halsont. Det gör så sabla ont när jag sväljer. Dessutom har min hosta under morgontimmarna förvärrats. Detta trots all glass (bra för halsont googlade jag) och all den medicin (rekommenderades på Apoteket här bredvid) som jag proppade i mig igår.

Så nu sitter jag här och väntar. Själv. Ensam. Eller nja, jag har ju sällskap av grannarna mittemot. Från mitt gömställe bakom gardinen tjuvkikar jag på dem. Igår var det endast en man i lägenheten. I dag är de oräkneliga. I alla fall härifrån, sett snett från ovan. För att jag ska kunna räkna dem alla så måste samtliga ställa sig i de två fönster som jag ser, eller på balkongen. Men som nu, när de går runt i den stora lägenheten tappar jag hela tiden bort mig. En, två, tre, fyra? Eller har jag redan räknat honom? Det vore onekligen enklare om de inte alla såg likadana ut - rakade, muskulösa, tatuerade och klädda i shorts. En av dem dansade för en stund sedan, så jag antar att de i motsats till mig inte har vaknat, utan snarare inte har gått och lagt sig än.

Nu står en av dem på balkongen och röker. En annan halvligger i en stol. De pratar. På spanska. Vad övriga rakade, muskulösa, tatuerade shortskillar gör vet jag inte. De är utom synhåll. Jag undrar vad de har för relation till varandra. Kompisar? Kanske. Kärlekspar? Eventuellt. Lite av båda? Troligtvis.

Nu slår kyrkklockan sju slag. Min klocka går lite före. Alarmet satte igång för några minuter sedan. Äntligen! Hej då på ett tag. Nu ska här ätas frukost och sedan, mot el doctor. Dags att väcka sjusovaren i rummet intill.


Papparazzibild på grannen igår. Han var solokvist men var lika glad för det. Hade dansshow på balkongen till vår stora glädje.

Havsbad och skrivcafé

Nedtecknat tidigare i dag.

Jag sitter i skuggan på ett café alldeles vid stranden. Stal Café heter det visst. Jag har läst spanska i tre år, men har ingen aning om vad det betyder. Jag ska ta reda på det. Sedan.

Har beställt en cafe con leche y una aqua con cas, så mycket lärde jag mig i alla fall på spanskalektionerna. Eller kunde jag det innan? Nåja...

Jag sitter alltså här själv. Mannen i sällskapet solar och badar. Men med mina svullna halsmandlar och retfulla hosta trivs jag bäst här, under tak i skuggan. (Fast jag bortsåg från det onda för några timmar sedan, då även jag låg i plurret.)

Om jag sträcker ut benet här där jag sitter då kan jag röra vid sanden. Men jag sitter still. Har redan blivit tillsagd en gång för att jag klev in barfota. "Aaaahhh", sa servitören och pekade på mina fötter. "Förlåt. Sorry. Excuse." Stammade jag. Nu har jag dock försiktigt tagit av mig de svettiga skorna igen, men fötterna är väl gömda bakom en stor sittpall. Kommer sur-servitören och säger åt mig en gång till, då ska hon få en fot under näsan. Den saken är klar.

Nu ska jag snart lägga ner pennan och dricka mitt kaffe med mjölk och mitt kolsyrade vatten, och läsa vidare i min bok Tillsammans är man mindre ensam.


Ett steg i taget...


Och plums så var man i, och det rejält.


Lunch på ett café inne i Barcelona. Den här gången hade jag skor på mig.


Lite mer färg på de här benen skulle sitta fint.

Influensa hindrar inte mig...

Jag må vara sjuk, men det hindrar mig inte från att njuta av Barcelona när jag väl är här. Igår var vi i ute och andades in Barcelona by day and night.


Lunch på restaurang Caputxes på Placa de Santa Maria. Jag skriver i min nyinköpta dagbok.


Barcelona by night.


Självporträtt på stan.

Sjuk i Barcelona

Sitter i lägenheten i Barcelona med en kopp té framför mig. Klockan är tjugo över sex och jag borde sova, men det är inte så lätt när man har hosta, halsmandlar som ömmar varje gång man sväljer, huvudvärk och muskelvärk samt svettas som en gris.

Tack dumma virus eller bakterier eller vad ni nu är, tack för att ni valde att sätta klorna i mig under min semester, under mina första dagar i Barcelona. Under den senaste sömnlösa timmen har jag googlat runt här på internet och med mina symptom inser jag att det nog är någon form av influensa som attackerat mig.

Men jag sätter hårt mot hårt. Ingen influensa ska få förstöra min semester. Nu ska jag dricka upp mitt té, halsa en flaska vatten och försöka sova några timmar till. Kram på er!