Jag skämdes...

Fy sjutton vilken eftermiddag. Är helt slut. Kroppen skriker efter vila. Så vad har då hänt? Jo, jag var tvungen att åka till en bilverkstad i dag för att byta låsmuttrar på däcken. Den som hade bilen innan oss hade lyckats skruva sönder dessa låsmuttrar när han eller hon bytte till vinterdäck (vi köpte ju bilen i januari) så vi har inte kunnat byta till sommardäck än.

Jag ringde alltså runt till olika bilverkstäder och fick en tid på momangen på Mekonomen vid St Eriksplan. Snabbt stuvade jag in Duffy i bilen och så brummade vi dit. Jag gillar inte att köra i innerstan, jag gör det bara om jag måste. I dag var ett sådant tillfälle. Grabbarna på Mekonomen skulle äta upp sin lunch och sedan ta uti med min bil. Så länge kunde ju jag ta en promenad i Hagaparken med Duffy. Ja tack, vilket bra förslag. Not!

I närmare två timmar var vi ute, jag och byrackan. Hallelujah! Så många hundar. Överallt. Jag höll på att få ett nervsammanbrott, och Duffy likaså. En man som suttit i parken och slurpat alkoholhaltig dryck såg Duffys framfart och kom a lá hundviskaren Cesar till vår räddning (tyckte han själv i alla fall). Mannen lade sig på trottoaren och började prata med Duffy. Visserligen blev hon aningens lugnare, men det kan också bero på att inga hundar gick förbi just då. Jag skämdes. Inte för att vi stod där bredvid den liggande berusade mannen, utan för att människor runt omkring måste trott att jag var en dålig matte. En djurplågare som hade lyckats skapa en sådan best till hund. "Jag är oskyldig", vill jag skrika. "Det är en omplaceringshund". Men det gjorde jag inte. Istället försökte jag se ut som om jag hade kontroll över situationen, trots att jag egentligen bara ville släppa kopplet och springa åt ett annat håll.

Pust och stön. Nu är vi i alla fall hemma. Låsmuttrarna är bytta. Duffy snarkar på mattan, och jag ska ta och göra detsamma i sängen.