Ny mössa

Köpte en ny mössa i helgen. En mössa som jag inte ska ha på hundpromenaderna. En mössa med en stor ros på. En lite finare mössa helt enkelt, för 59 riksdaler på Åhléns. Fynd! :)

I bought myself a new hat. A hat with a rose on.

Afternoon break

Life

"Life is not measured by the number of breaths we take, but by the moments that take our breath away." /Unknown

Även den som har allt kan må förjävligt...

Jag skrev om Gary Speed igår, fotbollspelaren och Wales förbundskapten, som i helgen begick självmord. Jag tycker att det är så sorgligt. Så fruktansvärt. Tänk att må så dåligt att man inte ser någon annan utväg ur lidandet än att ta sitt liv, trots att man vet att det är oåterkalleligt. Det går inte att ångra efteråt.

Men jag antar att man inte tänker så då när det där tunga mörkret har flyttat in i ens kropp. Det där mörkret som lägger sig som ett lock över allt annat och som inte släpper igenom något endaste liten strimma ljus. Det där mörkret som bara växer och växer och snart fyller varenda millimeter i kroppen.

Jag antar att man inte heller kan eller orkar tänka på de runtomkring. De nära och kära som man lämnar. Man är så nedtyngd av sitt eget lidande att man inte inser att man nu för över smärtan på de man älskar. För kvar blir de med sorgen och alla frågor. Med skuldkänslor och alla dessa om. "Om jag bara hade gjort så eller om jag bara hade sagt så, då kanske..."

Och det där stora mörkret, det syns inte. Det förökar sig i det dolda, på insidan. Inte alltid märks det heller.   Själen skriker av smärta men munnen kan ändå fortsätta le. Det är unikt för människan tror jag. Att inte våga visa att vi mår dåligt. Upprätthålla fasaden. På frågan hur vi mår blir svaret nästan alltid: "Bara bra tack. Själv då?" "Jo, med mig är det också finfint." En inövad fras. Vi svarar utan att tänka, utan att känna efter.

För vad skulle folk tycka om vi sa hur vi egentligen mår. "Du jag mår faktiskt inte alls särkskilt bra. Nej, det är inget som har hänt direkt. Jag mår bara förjävligt helt enkelt." Skulle de vi pratar med bli besvärade, titta konstigt på oss, gå därifrån, skvallra för grannarna. Skulle de kanske skratta och säga att vi ska rycka upp oss, att det inte är så farligt ändå. Att vi inte har någon anledning att må dåligt. "Du som har allt, inte kan väl du må så förjävligt".

Jo, även den som har allt kan må förjävligt. Det är väldigt väldigt farligt om vi inte förstår det.

Halsband på vift

Det här hängde i min kofta när jag tog fram den ur garderoben. Att det inte var mitt visste jag direkt. Och eftersom Petrus nekade till all kännedom om halsbandet så började jag göra efterforskningar. Ja jag lade helt enkelt ut en bild på halsbandet på Facebook och frågade om någon kände igen det (efterforskningar 2011). Min svägerska nappade och sa att Alicia, min treåriga brorsdotter, haft ett sådant halsband som nu var försvunnet. Förmodligen har det fastnat i koftan någon gång när jag varit hos dem och busat. På Facebook fick jag för övrigt tips om att det kunde vara Duffys halsband. Förvisso älskar hon katter men jag borde väl ha lagt märke till om hon gick omkring med en guldkedja runt halsen... eller? :-)

Gary Speed

Jag läser om Gary Speed, prisad fotbollspelare och fram till sin död förbundskapten för Wales fotbollslandslag. Gary Speed hittades död i söndags morse. Han tog sitt liv i huset där han bodde med sin hustru och sina två söner. Bara några timmar tidigare hade han suttit i BBC:s tevesoffa och pratat foboll. Han ser glad ut när man ser klippet. Verkar glad. Och det vittnar såväl familj som vänner också om att han var. Han var inte deprimerad enligt dem. Hade aldrig varit. Och allt var frid och fröjd, i alla fall på ytan. Vad Gary Speed dolde inom sig vet vi inte och kanske får vi aldrig veta det heller.

För hans familj måste detta vara fruktansvärt. Varför? Kunde vi gjort något för att hindra det? Varför sa han ingenting om hur man mådde? Varför? Jag tänker hans fru och två barn, på hans föräldrar, syster och vänner. Jag tänker på alla de som bli kvar när någon väljer att ta sitt liv. Om man nu väljer att ta sitt liv? Kanske känner man att det inte finns något annat val för att undkomma det där som är så mörkt och gör så ont. Men det finns hjälp att få. Man måste våga sträcka ut handen och folk runtomkring måste våga ta den. För det kan handla om liv och död.

Gary Speed blev 42 år.

Firar Lilla Jul

I lördags firade vi Lilla Jul med Jennie, Mathias och Magda. Det är en tradition som man bland annat firar på Åland. Dagen före första advent klär man en liten julgran med små julkulor, äter en liten skinka och ger varandra små eller i alla fall få paket (detta enligt Jennie). Vi nyinvigda breddade traditionen med sällskapsspel. 

I dag ska jag göra annorlunda

Mens och ett surt mejl från en sur man - där har ni min morgon. Mensen kan jag inte göra så mycket åt men sura mejl kan man som tur är radera rätt fort, ja i alla fall från datorn. Tyvärr är jag en sådan person som ältar saker lite för länge, speciellt sura kommentarer. Men i dag ska jag göra annorlunda. I dag ska hålla huvudet högt och gå vidare. Jag har visserligen läst den sura mannens mejl, för alla har rätt att tas på allvar, men nu har han fått säga sitt och våra vägar skiljs härmed. Så tack för din åsikt. Tack och adjö.

Om Duffy själv får välja...

I kväll fick Duffy sin ettårspresent. Ja, hon har ju bott hos oss i ett år nu. Världens bästa byracka!

Vad hon fick? Ja, bland annat ett ben fyllt med hundgodis. Slurp sa det.

Advent

Nu är luciatåget på plats. Med ljus och allt. (Jag vet lite dassig bild men min kamera på mobilen är inte den bästa direkt). Men visst är de söta mina Lisa Larsson-figurer.

Sommaren

Ligger i sängen och drömmer mig bort till sommar, sol och värme. Här i Toscana i somras.

Snabba poliser, hundögon och På spåret

Fredagkväll. Jag sitter i soffan och har nyss mumsat i mig en tonfisksallad. På teven rullar Trafikpoliserna. Jisses vad de måste kunna köra bil de där poliserna. Ja, alltså inte bara ha kökort utan våga trycka gasen i botten och veta att man klarar snäva kurvor och inbromsningar.

Petrus och hans kompis Tomas sitter vid köksbordet och snackar. Duffy kom just bärandes på min toffla. Efter att ha sovit som en stock en timme är hon nu sugen på bus, och mer än redo för det som blev över av vår middag. Jag kan ju inte motstå hennes hundögon och sticker nästan alltid till henne en liten godsak efter att vi ätit klart. Man kan riktigt se hur hon häpnar varje gång "jaså är detta vad ni äter, och själv får jag torrfoder och en klick VOV hundkött, jo man tackar ja".

Nu är det snart dags för På spåret. Vi ska bänka oss framför teven och tävla mot varandra.

Ha en mysig kväll.

Jag tycker mest det ser freaky ut..

Läser Ebba von Sydows text där hon tycker att det är sorgligt att en känd bloggerska och tillika mamma ska förstora brösten. Jag kan bara hålla med Ebba.

Det är ju galet att man väljer att lägga så mycket pengar på två klumpar silikon. Vari ligger det vackra att fylla brösten med någon onaturlig massa som i framtiden kan börja läcka och forma om sig, och som dessutom kan försvåra upptäckt av bröstcancer. Jag tycker mest det ser freaky ut. Men det är jag det.

Sedan när sitter självkänslan i brösten? Ja jag antar att svaret är den dagen plastikkirurgerna upptäckte att de kan känna stora pengar på folks osäkerhet.

Carola blir helvild..

Jag älskar det här klippet. Carola i Allsång på Skansen. Mitt i låten blir hon helt vild och rycker upp en blomma ur en kruka och kastar ut den i publiken. I nästa klipp får man se en kvinna i publiken sitta och borsta borta av benen efter att ha fått blomman och all jord på sig.

Ett äventyrligt år

Imorgon är det ett år sedan älskade byrackan flyttade in här. Ett äventyrligt år minst sagt med omkullvälta tanter, tuggade tummar, jordgetningar, bus, träning, gos och villkorslös kärlek. Det ska vi fira! ♥ Duffy

Och nu njuta av dagens första kaffe.

God natt

Livstids vård kanske

Och den livstidsdömde mördaren (varför heter det livstidsdömd när det inte är det?) hävdar att han onanerat på några tidningar i trappuppgången och att den 12-åriga flicka som anmält honom för våldtäkt måste ha dragit ner byxorna och satt sig just där och på så sätt fått hans sperma på sig. Jo men visst. Livstids (på riktigt då) vård vore nog bättre än fängelse för den här mannen.

Läs mer här!

Middag med fin vän

Igår åt jag middag med Maria, en av mina allra bästa vänner. Och på tal om tiden som jag skrev om nyss - här är vi för fem-sex år sedan.

Åldersnoja?

Promenad, frukost (ägg Benedicte och kaffe) och nu jobb.

Redan torsdag i dag. På gott och ont. Gott för att det nalkas helg. Ont för att veckorna går alltför snabbt. Vardag. Helg, Vardag. Helg. Tänk om man hade känt på samma sätt när man gick i skolan, att oj vad den här terminen passerade fort. Högstadiet som sniglade sig fram, och nu känns det inte länge sedan som man var 25 år.

När någon frågar hur gammal jag är så måste jag alltid fundera en stund. Räkna från året då jag är född, för det är ju ständigt detsamma. "Okej, jag är alltså född 1980 så då borde jag med andra ord vara 31 nu. Kan det stämma?" Personen som frågat ser förvånat på mig. "Ääh jo det kan det väl, antar jag." Jag spänner blicken i denne stackare. "Va du menar alltså att jag ser ut som jag är närmare 40 än 20, tack för den hörru."

Hihi, nja så illa är det väl inte. Jag har ingen direkt åldersnoja, även om jag tycker att 31 låter betydligt äldre än 29 (mer än två år alltså!). Det känns som om man måste prestera mer nu och leva upp till sin ålder på ett annat sätt än tidigare. Håller ni med?

Samla tidningar på hög...

Jag är ingen storkonsument av tidningar men det blir många ändå om man som jag samlar dem på hög. Jag tänker nämligen att någon gång i framtiden kommer jag att bläddra i just det här numret igen. Jag har visserligen redan läst tidningen från pärm till pärm, men man vet ju aldrig...

Detta gäller alltså INTE alla tidningar, jag sparar inte på sladdertidningar (syftar här på pappret) som exempelvis Expressen eller Dagens Nyheter. Nej, vi snackar magasin. Tjocka och fina, fyllda med vackra bilder.

I helgen rensade jag ur min "sparahög". Och jag har ännu inte ångrat mig.

Middag på Berns

Ätit middag med bror och syster på Berns ikväll. Vi delade på en stor sushitallrik. Massa rå fisk och väldigt lite ris, vilket både jag och systra mi saknade. Men trevligt hade vi.

Jag och Mr Bond...Blomkvist

Vi tar väl och tittar på det igen. Min medverkan i Hollywoodfilmen The Girl with the Dragoon Tattoo. Eftersom det finns en stor risk att ni missar när jag flyger förbi i filmen, så kör vi på en stillbild istället :) Ur amerikanska filmtidningen The Emipre. Där bredvid Daniel Craig. En helt vanlig dag i mitt liv... Hehe.. Visst sörru, det är därför jag tjatar om den så....

Mr Blomkvist. Mr Bond. Mr Craig. Hello! Talk to me! Say something! Anything!

Gottigottgott

För mycket av det goda kan vara underbart, sa Sara och tog en latte till. Hihi, visserligen en liten sådan den här gången.

Och varför jag har mössa på mig kan man verkligen fråga sig. Kan ha att göra med att jag nyss var ute med byrackan och snart ska gå ut igen, denna gången för middag med bror och syster.

Övning ger färdighet. Förhoppningsvis

Ensamhetstränar med byrackan. Fem minuters tystnad innanför ytterdörren i dag. Hon fick ett ben som jag smetat in i lite kött. När hon har ben är hon nöjd så länge hon har det att tugga på. När hon glufsat i sig det upptäcker hon att, oj jag är visst ensam. Och då brukar det bli: "Hallå, var är alla andra!"

Men i dag hann jag in precis när benet var uppätet så hon hann inte börja skälla. Hurra! Fast nu ligger hon på mattan och tittar skeptiskt på mig, redo att rusa upp ifall jag rör mig mot ytterdörren. Nåja, vi kör igen om någon timmar eller två. Övning ger färdighet brukar det ju heta. För eller senare i alla fall. Förhoppningsvis.

En dag

Har haft en mysig mammakväll. Jag och mor min har ätit middag varit på bio och sett En dag (sevärd!), vilket för övrigt är boken som jag för tillfället läser. Nu vet jag dock inte om jag kommer att läsa klart den, jag vet ju hur det slutar och det är känslofyllt. Mer än så avslöjar jag inte.

Sov gott nu och dröm vackra drömmar.

Lek med kameran

Gårdagens lek med kameran resulterade i dessa lite småtrötta bilder. Eller det är nog egentligen inte bilderna som är trötta :-)

Tröttis

I dag är jag trött. TRÖTT. Sitter i mjukisbyxorna i soffan och orkar just inte ta mig någonstans. Dock har jag ingen butler som kan göra mig kaffe så snart kommer nog koffeinabstinensen få upp mig på benen. Jag sov dåligt i natt. Vaknade av okänd anledning innan gryningen och kunde sedan inte somna om. Vilket är ovanligt för att vara jag.

I dag kan jag i alla fall bita ihop tänderna lite mer än igår. Ska ringa min tandläkare och boka in en tid för besök - vill ha en bettskena.

Valde mellan dessa filmer

Jag älskar deckare. Ikväll var jag dock sugen på att se något snällare och mer lättsmält. Det stod mellan dessa fyra filmer. Jag kikade vad de fått för betyg på Imdb, och valde sedan den hade fått som högst betyg. Kan ni gissa vilken det blev?

Rätt svar: Young Victoria. Dock tyckte jag den var rätt menlös, lite för lättsmält med andra ord. Men rekvisitan och kläderna var tjusiga.

En spelkväll i bilder

I fredags hade vi spelkväll här hemma med Jennie och Mathias som bor några hus bort. En mysig kväll med mycket skratt blev det. Kom i säng vid tvåtiden, och att jag lyckats hålla mig vaken så sent är gott betyg :-)

I senaste versionen av Bezzerwizzer ska man bland annat använda detta instrument.

Jennie.

Kvällens avslutades med att Mathias tog sig an min gamla gitarr. Och den var verkligen behov av lite fysisk beröring. Har mest stått och samlat damm och fjongat i väg sträng efter sträng de senaste åren i ren protest.

Kan inte tugga

Sitter i sängen och skriver. Jo, jag har varit uppe. Jag är hundägare och då kan man inte ligga i sängen hela dagen. Jag har ätit frukost också, ägg Benedict. Fast själva smörgåsen fick Duffy äta upp. Jag har nämligen svårt att tugga i dag. Det knakar i min käke på höger sida och jag kan inte bita ihop normalt, det tar liksom stopp. Bara två hörntänder på vänstersidan nuddar varandra om jag tar i ordentligt. Så obehagligt. Började i går kväll under middagen så jag kunde inte äta klart. Ska försöka göra några avslappningsövningar nu så får vi se om det släpper något...

Spelkväll och fotfobi...

Igår hade vi spelkväll här med fina vännerna Jennie och Mathias. Senaste vi hade spelkväll vann jag allt :-) Igår var det dock Jennie som tog hem segern i både Ego (psykologiskt spel där man ska svara på frågor om sig själv och de andra deltagarna) och Bezzerwizzer (frågespel).Vid halv tvåtiden när vi fnissat oss trötta i soffan rundande vi av kvällen/natten.

I dag har varit en lugn dag med hundprommis runt ön i solen och städning. Jag har vädrat sängkläder, dammat, dammsugit, vinterstädat på balkongen och fixat med skivor och filmer. Vi har så många dvd-filmer som vi inte har sett. Blir ingen spelkväll utan filmmaraton nästa gång.

Nu kommer snart Rune förbi här, för vi ska vara hundvakt ikväll. Rune är skeptisk mot människofötter. Han grymtar så fort en fot nuddar honom, ja det räcker med att den är i närheten. Hihi, rätt gulligt tycker jag. Och Duffy och Rune älskar att mysa och busa ihop.

Duffy och Rune vässar tänderna.

Min kudde

"Råkar det trila ner en kudde på golvet så är den min. Bara så ni vet!" /Nospuss Duffy

Mitt kaffekonstverk

Låg och drog mig lite extra i sängen imorse. Men nu kör vi. Fingrarna är uppvärmda, dags för dem att flyga fram över över tangenbordet.

En dag ska jag lära mig att göra så där snygga mönster i kaffet. Ni vet som man får i latten på cafén. Fina blommor och hjärtan. Mitt kaffekonstverk i dag kallar jag kort och gott för Virveln. Eller vid en närmare titt ser det lite ut som en gubbe, eller varför inte en gumma.

Virveln/Gubben/Gumman.

Inte den jag trodde han var...

Det finns ett fik där jag brukar sitta och skriva ibland. Jag packar upp datorn och installerar mitt lilla kontor längst in i lokalen. För några veckor sedan när jag var här såg jag en man som jag tyckte mig känna igen. Han var lik en person som jag umgicks med ett kort tag när jag var i 20-årsåldern. Några dagar senare satt jag på fiket igen och vi hälsade då på varandra. "Det var länge sen", sa jag till honom. Jag minns inte riktigt vad han svarade men vi pratade en stund.

I dag är jag tillbaka på fiket, sitter här nu och har nyss avslutat en konversation med ovan nämnde man. Och nu till själva grejen. Jag tycker inte längre att han är så lik killen jag kände för elva år sedan. Han har massvis med tatureringar på armarna, vilket jag inte känner igen. Det kan man i och för sig skaffa på elva år. Men ett stort födelsemärke ovanför ögonbrynet, kan man få det helt plötsligt?

Ju mer jag funderar på det desto mer säker blir jag på att det inte är min gamle bekantskap ändå. Jaja, man kan väl vara trevlig ändå...

Kanske trodde hon att jag var hårdrockare

Jag är ingen nagel-människa. Med det menar jag att jag sällan filar och målar naglarna. Visst, det händer att jag gör det när andan faller på, men det är inte ofta. Det är inte så att jag tycker att det är direkt tråkigt, jag tänker bara inte på att göra det.

Men det är när jag sitter hos tummedoktorn som jag inser att jag kanse borde göra det. För där och då imorse insåg jag att jag borde ha tagit mig en titt på naglarna innan jag åkte till sjukhuset. Min naglar som jag målade lila inför en fest (var det förra helgen?) var inte lika fina som jag mindes dem. Avskaft nagellack kan verkligen se illa ut. Det är okej på en del hårdrockare, men det såg inte okej ut på mig. Jag skämdes. Jag till och med sa det till tummedoktorn, att jag skämdes. Försökte vika in fingarna mot handflatan för att gömma naglarna, men eftersom doktorn skulle titta just hur bra jag sträckte och böjde tummen så kunde jag inte gömma den. Och fingervantarna fick jag inte ha på mig.

Kanske trodde hon att jag var en hårdrockare där i mina Filippa K-byxor. Det vore det bästa. Jag skulle kanske ha nynnat på någon Iron Maiden låt för att verka trovärdig i min roll. Kanske ska ringa henne och låtsas ha en fråga om tummeträningen. Då kan jag ha hårdrock på i bakgrunden. Ja eller så får jag bara lita på att hon inte brydde sig lika mycket om mitt nagellack som jag gjorde.

Nu är i alla fall nagellacket bortsminkat. Så jag slipper skämmas när jag betalar kaffen på stammisfiket senare i dag.

Jag är för stor för handfatet...

Det är sådana här lite frusna dagar som jag vill ha ett badkar. Ett stort härligt badkar att krypa ner i. Okej, det behöver väl inte vara så stort men härligt ska det i alla fall vara. Fyllt med hett vatten och badskum. Åh, tänk att få sjunka ner där med en bok eller en tidning, omgiven av levande ljus.

Min kära vän Jennie, som bor några hus bort, har visserligen sagt att jag får låna deras badkar. Men det är svårt att bryta loss det och ta med hem hit, vilket alltså innebär att jag ska ligga hos dem och plaska. Frågan är om de verkligen vill att jag ska ockupera deras badrum i några timmar, jag menar för ska jag bada då ska jag ligga i länge.

Hmm. Jag är för stor för att få plats i handfatet och diskhon är nog i tajtaste laget, såvida jag inte tar en kroppsdel i taget förstås. Får nog bli en varmdusch istället, tills jag har kommit på en lösning...

Jag jobbar och resten bara hänger ut...

Duffy ligger på ryamattan och tuggar frenetiskt på ett ben. Jenny sitter i soffan och zappar mellan tevekanalerna. Rune är rastlös och byter liggställning hela tiden. Och jag, jag jobbar.

Och nej, vi brukar inte ha tidningar över hela golvet. Jag la ut dem där för att hundarna skulle tugga sin ben på dem och inte på mattan. Det funkade dock inte alls. Duffy har ingen lust att läsa kulturdelen samtidigt som hon smaskar ben. Något säger mig att ryamattan måste tillbaka till kemtvätten snart.

Jag undrar vad våldtäktsmännen gör i dag

En tonårsflicka våldtogs igår kväll i Humlegården av två okända män. Alltså man blir så j-a förbannad. Två fega drägg som är ute och förstör livet för människor. Hur går liksom snacket innan mellan dessa killar? Jag fattar inte. En våldtäktsman är fruktansvärt. En galning tänker man då. Men två stycken ihop!! Är de tända på varandra och måste hitta en tredje part/en tjej för att det ska vara okej, eller är det två jubelidioter som har hittat varandra någonstans och kommit fram till att de har samma sjuka begär?

Jag undrar vad de gör i dag, våldtäktsmännen. Om de ringer varandra och snackar om gårdagskvällen eller om de bara ignorerar ämnet. Om de är bästa vänner eller bara bekanta. Om de tillsammans skrattar åt sitt brott och planerar nya. Antagligen är de så sjuka att de gör det. Men kanske någonstans ändå, djupt där inne, finns den empati som de aldrig lärt sig känna. Kanske vaknar de om nätterna av mardrömmar, då sanningen om vad de gjort vågar krypa sig fram. Kanske gror där ett frö av ånger. Kanske. Kanske.

Jag hoppas att polisen hittar gärningsmännen, och att de får den vård de verkligen behöver. För man är inte frisk om man gör så här. Men troligtvis får de fängelse i sisådär ett till två år. Om de nu grips vill säga, och framförallt om de nu döms för brottet. Det känns verkligen jättebra. Tryggt och fint. Speciellt för tjejen vars liv de igår kväll förstörde.

En Oscar för bästa statist

Snart är det premiär för The girl with the dragon tattoo - den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. I rollistan ser vi Daniel Craig, Rooney Mara och så lilla jag. Hihi, japp man ser halva mitt huvud bakom Daniel Craig cirka 27 sekunder in i trailern här nedan. Det är en magisk insats jag gör om jag får säga det själv, en Oscar för bästa statist är det minsta jag förväntar mig :-) Jag spelar efterhängsen reporter, och det passar ju mig alldeles utmärkt...

Jag och min morot

Dagens ord: Fokuserad. Dagens utmaning: Att vara just detta. Måste nog ha en belöning som morot (har förvisso 2 kg morötter i kylskåpet, men jag tänkte mig något lite lyxigare).

Jag är visst nästan lika orange i ansiktet som moroten...

Grattis pappa!

Jag och pappa på semester i New York.

Så mycket bättre...

Sitter i soffan och ser Så mycket bättre på teve. Timbuktus dag. Jag tycker han verkar så go den mannen. Han är min favorit den här säsongen. Han och E-Type. Inte så mycket för musiken just, men för att de båda känns väldigt sympatiska. Har du någon favorit?

          Timbuktu.    Bild: Eventnews.se.

Förmiddagspromenad

Kallt och lite disigt ute, men vackert. Jag tog några fina gula höstlöv från marken till dekoration här hemma.

De söta ljusstakarna fick jag från mamma i veckan. Köpta på Granit. På kortet i ramen står det "Fånga ögonblicket". Egentligen borde det väl stå "Fånga varje ögonblick". (Ser ni att jag vädrar kläder på balkongen utanför fönstret... jag älskar att vädra.)

Fika, tacomiddag och mjukisar

Anastasia kom hit och fikade i dag, och det var så mysigt att hon stannade på middag också. Vi satt i soffan och snackade medan Petrus gjorde middagen - tacos. Nu har hon promenerat hem och jag sitter i soffan och jäser. Tänk att ett par byxor som satt skönt för en timme sedan kan kännas så tajta efter ett mål mat. Måste byta om till mjukisbyor (jag har elva stycken enligt Petrus som har räknat dem).

Hoppas ni har en mysig fredagkväll. Skönt med helg. Fast jag ska i och för sig jobba. Har en del att skriva.

I min handväska (läs jackficka)

"Vad har du i handväskan?" - en vanlig utfyllnadsartikel i tidningar. Jag vill att någon ska komma fram till mig och fråga vad jag har i jackfickorna (det spelar ingen roll vilken jacka, för innehållet är detsamma).

I min jackficka
- Bajsbåsar. Just nu kör jag den härliga genomskinliga fryspåsevarianten eftersom det är slut på svarta påsar här hemma.
- Godis. Nej inte polkagrisar och sega råttor, utan mumsiga frolic, korvbitar, blodpuddingsrutor och en och annan ostbit.
- En mjukisboll som tidigare var vit, numera är den gråmelerad.
- Ett extrakoppel.
- En klicker.
- Lite småmynt.

Och nånstans där i röran finns också ett par korvluktande nycklar och en mobil med svag doft av blodpudding.

Man tager vad man haver

I dag blev ett riktigt smörgåsbord till lunch. Fiskpinnar, stekt ägg och pasta. Hade inte tid att fixa och trixa med maten så jag tog typ det första jag såg, och det blev alltså denna härliga kombination av smaker... :-)

En underbar dag

God morgon! Här sitter jag med min kaffe och min tumme. Ja, så värst mycket mer hinner jag inte skriva just nu för här måste arbetas fokuserat. Men tills vi hörs igen - ha en underbar dag.

Zlatan den gyllene /alt. Zlatan gjord av guld

Klart Zlatan ska ha Guldbollen. I år. Varje år. Varför? Jo, Zlatan betyder ju kort och gott "gjord av guld/den gyllene". Det ni. Det hade ni missat! 

Ps. Sara betyder "härskarinna"... :-)

Klart grabben ska ha en guldboll...   Foto: Sveriges Radio.

Så tränar våra beslutsfattare

Nu finns nya numret av Stark ute i butik. Bläddar du till sidan 52 så kan du läsa min artikel om hur våra beslutsfattare håller formen. Jag har besökt riksdagen och bland annat intervjuat riksdagsledamoten Désirée Liljevall.

Kom på bokmingel ikväll

I dag, tisdag den 8 nov kl 20.00, är du hjärtligt välkommen till en författarkväll på NK Bokhandel (plan 3). Där möter du Ola Lauritzson (Miljardären som försvann), Sanna Sjöswärd (Eldsjälar) och Kajsa Norell (Halleluja, Brasilien). Det blir en kväll i böckernas värld och för den som är törstig finns det vin eller alkoholfritt. Ring och anmäl dig på 08-762 80 00 (NKs nummer). Välkommen!

Kolla vad praktiskt

Var hos tummetränaren i dag. Fick ett träningsschema samt lite praktiska redskap. Vad sägs till exempel om den här "underlätta att hålla i pennan-korven"...

För ett år sedan skrev jag...

SÖNDAGEN DEN 7:E NOVEMBER 2010

Jag var bättre på zoombies än Sofia Arkelsten

Nutidstest. Jag gjorde tre stycken på tåget hem från mormor igår. Nu har jag bestämt mig för att göra det varje vecka. När jag jobbade på kvällstidning var jag ständigt uppdaterad på allt som hette nyheter. Det var mitt jobb helt enkelt. När jag gjorde nutidstesten igår så insåg jag att så är inte längre fallet. Det var för många frågor som jag var osäker på eller rentav inte kunde.

Allra bäst gick det i zoombietestet (samtliga test finns på dn.se). Att videon till Michael Jackssons låt Thriller innehåller dansande zoombier det kunde jag. Men till vilket land Sofia Arkelsten lät sig bjudas av Shell det hade jag dålig koll på. Nu vet jag dock att svaret är Pau. Pau Pau Pau. Ligger i Frankrike förresten. Ni ser vad jag lär mig... :-)

Så nu ska jag alltså göra sådant nutidstest varje vecka. Och mitt mål är att få alla rätt. Jag ska läsa på. Jag ska hänga med. Jag ska vara uppdaterad. Så gott det går. Så mycket jag hinner. För det är ju det också. Man ska ha tid. Och ibland räcker den där tiden inte riktigt till för att hinna sätta sig in i vad som händer här och där och överallt. Man måste sålla i informationen. Och Pau sållade jag visst bort. Tidigare. Nu vet jag ju att det var dit hon åkte. Och nu vet ni det också. Om det hade råkat gå er förbi.

..........

7 november 2011

Jag gör inte nutidstest varje vecka. Det var lite för mycket snack och för liten verkstad helt enkelt.

Certifierad tumtränare

Så här ser tummen ut. Torr, sårig och oböjlig. Men den får hänga med ändå så gott det går. Imorgon ska jag tillbaka till Danderyds sjukhus för rehabilitering, eller arbetsterapi heter det visst. Då ska jag få ett träningsprogram. Undrar om man kan få en egen PT för tummen också? Det vore nått, en affärsidé kanske. "Certifierad tumtränare"