Om Duffy själv får välja...

I kväll fick Duffy sin ettårspresent. Ja, hon har ju bott hos oss i ett år nu. Världens bästa byracka!

Vad hon fick? Ja, bland annat ett ben fyllt med hundgodis. Slurp sa det.

Rivsår och frukost i solen...

När Duffy får sina utbrott under morgonrundan då är matte inte tillräckligt vaken och alert. Och då kan det sluta så här...


Ett snyggt rivsår på underarmen signerat en fyrbent byracka.

Som tur är vägdes det hela upp med en nybakad smörgås och en latte till frukost, som intogs på en klipphäll i solen. Och trots sina vassa klor fick Duffy smaka. Hon har en snäll matte måste jag säga.

En toker...

Duffy jagar hundar, flugor och annat löst folk. Här lyckades jag dock få henne att sitta still och "le" mot kameran.

En toker, men en härlig sådan.

Då ska vi skrämma slag på halva stan

Ni skulle hört hennes suck nyss. Duffys. Jag rörde lite på mig här i soffan och genast lyfte hon huvudet från mattan och tittade förhoppningsfullt på mig. Utgång matte? Besvikelsen när hon förstod att det inte var dags än. Den djupa sucken. Det gjorde ont i mitt hjärta.

Men nu är kaffet isörplat och nyhetssidor och bloggar jag följer lästa, så nästa gång jag rör mig Duffy är det på riktigt. Då är det äkta. Då ska vi gå ut och skrämma slag på halva stan.

Lite av varje...

Finaste hunden sover. Det ser så skönt och avslappnande ut. Jag tog en paus och lade mig bredvid henne  i dag. Och vips så låg jag själv på mattan. Det blev en väldigt kort paus för min del.

Vuxenvärldens (mitt) svar på barndomens dockor. Skillnaden här är dock att håret växer ut igen om man får för sig att klippa av det.

Grillen är framtagen från förrådet. Ser fram emot många och långa grillmiddagar på balkongen.

D som i Duffy

Snart har hon varit hos oss i tre månader - Duffy a.k.a Duffy the Dog, Dansande Jycken, D-Dog, Flygande Irländaren... och så vidare. Tre fartfyllda månader med både spänning och gos.

Dagens outfit och sånt...

Nämen titta här sitter ju jag och dricker min morgonlatte.
Outfit: Tvärrandig tröja och färgglada långkalsonger.
Frukost: Hårdsmörgås med smör och ost, filmjölk med havregryn och russin samt ägg såklart.
Duffyfrukost: Torrfoder med VOV-hundkött + en falukorvsbit med ost på.
Väder utanför fönstret: Klart, och säkert några plusgrader.
Härnäst på schemat: Promenad med Duffy the dog.

På de lugnaste ängar dansar de vildaste...

Hallelujah! Min Preliminära skattedeklaration är klar och underskriven. Nu ska den bara postas också. Måste få tag i ett frimärke bara, för jag antar att Skatteverket inte står för detta (hihi kan man dra av det på företaget månntro?).

Ja, men gå och köp ett frimärke då, muttrar ni kanske. Ja och det är ett väldigt bra tips, jag måste bara klura ut var jag ska göra av Duffy the dog först. Att binda henne utanför affären är nono, för kommer det en annan hund förbi så lär Duffy skrämma livet ur både jycke och ägare. Det är svårt att förstå att min lilla vovve blir en sådan byracka utomhus, just nu ligger hon här på mattan nedanför mig och snusar så lugnt.

Kan jag ta ta med Duffy in i butiken kanske? Nja, senaste och tillika enda gången jag gjort det blev det inga glada miner från personalen. Men man kan ju alltid testa en ny butik med annan personal :-)

Gömma henne är en idé, men hon är lite för stor för att gå ner i en väska. Och dessutom är jag lite för svag för att orka kånka runt på henne. Skulle vara en ryggsäck då kanske...

Ska kika om jag har något gammalt vykort där Posten i all hast glömt att stämpla frimärket som jag kan återanvända.

Nåja, inget att oroa sig för. Vi hittar alltid en lösning jag och min älskade Duffy/D-Dog/Flygande irländaren/Dansande jycken/Duffy-Doo/Duffy the dog. Kär hund har många namn :-)

På de lugnaste ängar dansar de vildaste hundar... :-)

Min hjälte...

Duktiga Duffy. Jag är så stolt över henne. Vi behöver inte ens använda vattensprutan. Det räcker med att bestämt säga ”Lägg av” för att hon ska rygga tillbaka. Man riktigt ser på henne hur hon biter ihop för att inte skälla och hur hon för en inre kamp med sina demoner för att inte börja studsa runt. Hon drar i kopplet för att komma så långt bort som möjligt från den andra hunden (lockelsen). Ibland kommer ett litet efterskall, som hon bara inte kan hålla inne med. Och det händer att hon får återfall och inte orkar stå emot, då blir hon åter den flygande irländaren på spaning efter traktens fyrbenta hårbollar. Men i det stora hela är hon mattes hjälte!

I en vintervärld...

När man har hund så kommer man ut flera gånger varje dag. När man har Duffy så kommer man dessutom till nya platser flera gånger i veckan. Vi är nämligen på jakt efter det bästa stället i Stockholmsområdet där Duffy kan springa i långlina utan att möta andra hundar. Okej, en eller annan hund är väl oundvikligt men det ska inte gömma sig en hund bakom varje sten och träd i alla fall. Tidigare i veckan testade vi Vinterviken, i dag blev det Hagaparken. Vinterviken får 3/5 palmer och Hagaparken som var riktigt bra får 4/5 palmer. Ja, det är alltså inte det sedvanliga gångvägarna ni hittar oss på, utan i skogen dit man får pulsa ett tag för att komma. Där är det även som vackrast och mest orört, i dag såg vi tre rådjur på vår utflykt.

Duffy - och den tolv meter långa linan.

Utsikt över Stockholm.

Husse är ute och går med Duffy, eller är det tvärtom?

Vacker vintervärld.

Och här står ju jag och poserar

Två sötnosar...

På fredag kommer Duffy hem. Äntligen. I nästan två veckor har hon nu varit på Gotland med mamma, Bengt och Gusten. Och nog har hon haft det bra alltid. Hon och bästa kompisen Gusten har sprungit som tokar i skogen och sedan tagit igen sig i soffan framför öppna spisen.

 Fick den här bilden från Bengt. Så gosiga tillsammans.

Jag får ont i magen och ögonen tåras

Vad händer om vi inte kan ha kvar Duffy? Jag får ont i magen och ögonen tåras. Jag vill inte tänka så. Men samtidigt så kan det ju faktiskt bli så att vi måste lämna ifrån oss henne. Inte för att vi inte älskar henne, för det gör vi verkligen. Men hon är en speciell hund med sin historia och hennes beteende vid hundmöten är svårt att hantera. Bodde vi på landet skulle det säkert fungera men nu bor vi i stan, ja inte mitt i smeten men samtidigt har vi inga skogar i närheten där hon kan springa fritt utan risk för att möta andra hundar. Vi ska visserligen köpa en bil (ska åka runt och titta i veckan) och kan med den åka utanför stan. Men räcker det? Hon är ju en bordercollie, och de kräver/behöver mycket motion. Kan vi tillgodose hennes behov?

Åh, älskade fina Duffy. Det måste ha funnits någon mening med att du kom till oss från Irlands gator. Jag hoppas så att vi kan ha kvar dig. Men vi måste ju se till ditt bästa. Vad du mår bra av. Nästa vecka ska vi träffa hundcoachen Johan Andersson igen. Vi får se vad han tänker och tycker. Håll tummarna!

Mys på golvet

Jag och Duffy myser. Har klappat henne länge och hon är alldeles lugn.

Duffy-Doo

 

Söt, sötare, Duffy.

Vi träffar äldre damer med goda råd

Varje gång jag är ute och promenerar med Duffy så träffar vi på snälla äldre damer. Förutom kön och ålder så har de även hund och goda råd gemensamt. I dag fick jag tips om ett specifikt koppel till Duffy, som åker upp lite mot öronen när man rycker i det "och då kan hunden inte göra något alls". Ett sådant tyckte hon att Duffy behöver, speciellt efter att Duffy skällt på hennes hund.

Låter jag negativ så uppfattar ni mig fel. Jag tar tacksamt emot alla idéer på hur jag kan få bättre pli på min älskade före detta gatuhund.

Finbesök både dag och kväll

I dag är jag gäspig. Har varit ute med Duffy, det blev både koppelträning och bus i rastgården. Allvar och lek - sådant är livet, även för en hund.

Igår var mormor här. Hon skulle passa Duffy a.k.a "jag kan inte vara ensam än för då skäller jag och krafsar på dörren" på dagen. Först mumsade vi dock julskinka på knäckebröd och pratade bort en timme eller två. Jag var lite nervös för hur Duffy skulle bete sig med mormor. Men det gick tydligen rätt bra, enligt mormor i alla fall. Duffy skällde visserligen när jag gick och vankade runt i lägenheten, men i övrigt så inträffade inga missöden. Mormor själv satt i soffan i två timmar och lyssnade på P1. Ja, hon hade inget direkt val eftersom hon inte visste hur man stängde av radion, och inte vågade hon försöka heller.

Finbesök på dagen alltså. Och även kvällen. För då kom pappa och Birgitta över på middag. Jag bjöd på spagetti carbonara (hmm, undrar om jag inte gjorde det sist de var här också??). Hos före detta personalchefen Birgitta sitter takterna i. Hon tog sig an projektet Duffy och under kvällens promenad fick Duffy både öva "gå fint" och "sitt". Och ytterst subjektivt vill jag bara säga att vovsingen min är en väldigt smart jycke.

Ps. Om jag visste hur man gjorde skulle jag lägga in en väldigt gullig film på Duffy här. Så fort jag får klarhet i hur man bär sig åt ska ni få se den.

Känslan av övergivenhet är större

Vooovvovovvov. Så låter det inne ifrån lägenheten när jag går ut och ställer mig på andra sidan ytterdörren. Krafs på dörren och hopp på handtaget. Grisörat som jag nyss givit henne glöms bort. Känslan av övergivenhet är så mycket större än suget efter ett salt grisöra. Jag håller ut. Räknar sekunderna. Väntar på en tyst paus så att jag kan öppna dörren. Jag upprepar övningen två gånger. Jag vet, den ska göras hundra gånger, om och om igen. Och jag ska fortsätta, snart. Men även jag behöver ta en paus då och då.

Tålamod och åter tålamod...

Tålamod. Tålamod, tålamod och mycket godis. Det är vad som krävs när man går ut med Duffy. Oj, vad hon drar och oj vad vi stannar. Drag - stanna. Gå - drag - stanna. Om och om igen. Jag blir trött men inte Duffy. Det finns för mycket roligt att titta på och nosa på och skälla på och springa efter. Ja, eller så långt kommer hon ju inte innan kopplet tar slut, för lös det går hon inte att ha än. Får hon syn på en annan hund, ja då glömmer hon att hon heter Duffy och att hon får godis om hon lyder, för när hon ser en annan hund då blir hon Duffy - the flying dog. Hon studsar och skäller så till den grad att jag i dag faktiskt hade svårt att hålla kvar henne. För trots att hon är så smal så är hon förbaskat stark. Det bästa vore givetvis om hon fick komma fram och hälsa på den andra hunden men när dennes husse eller matte ser Duffy så flyr de åt andra hållet. Åh, hon är ju så glad men en utomstående kan ju lika gärna tro att hon är arg och ska attackera deras lilla hårboll.

Nu ligger hon desto lugnare på sin filt. Mina armar värker efter dagens två timmar långa lunchpromenad. Kanske ska meditera lite för att varva ner. Ja, meditation kanske vore något för Duffy också när jag tänker efter. Eller yoga. Eller bara ett besök från Mannen som pratar med hundar.

Ensamhetsträning - steg ett

I dag övar vi ensamhetsträning, på lätt(are) nivå. Fick tipset att köpa ett kompostgaller och avskärma den plats där jag befinner mig från platsen där hunden, det vill säga Duffy, ligger. Sagt och gjort. Så här ser det ut här hemma nu. Och Duffy accepterar det utan protester.

Har ställt vatten- och matskål så att hon kan nå dem. (och datorsladden ville visst också vara med i bild...)

Mina muskler växer...

Här kommer Karl-Alfred boy, o´hoj... nej men det är ju jag. Det är lätt att ta fel när man ser armarna. Hihi, jo snart så i alla fall. Fem promenader om dagen  med Duffy kommer att ge mina biceps och triceps och allt vad det nu heter en rejäl omgång. Jag har redan träningsvärk och då har hon ändå bara varit här vecka. Orsak? Ja, dels så drar hon ju konstant i kopplet (man lär sig inte gå i koppel som hemlös hund) och dels blir hon dansande jycken när hon ser en annan hund. Upp och ner och hit och dit, svansen som en propeller och skallen ekar över Stockholm.

Jag måste erkänna att jag skäms lite när hon beter sig sådär. Folk glor på mig som om det är mitt fel, som om jag inte haft ork/lust/tid/kunskap att uppfostra henne. "Hallå, hon är en gatuhund från Irland", vill jag skrika. "Sätt ut ditt barn på gatan och se vad han eller hon kan efter fem år, inte mycket va!" Men jag skriker inte, istället ler jag samtidigt som jag försöker lugna ner studsbollen bredvid mig.

Puh, måste hitta en bra hundkurs nu för omplaceringshundar, med start så snart som möjligt.