Sitter i trappan

Övar ensamhetsträning med byrackan. Fem minuter nu och inte ett pip, men så har hon ju fått ett stort köttben också.
/Sitting on the staircase, traning my dog to be home alone. Five minutes now without a sound from her.

Övning ger färdighet. Förhoppningsvis

Ensamhetstränar med byrackan. Fem minuters tystnad innanför ytterdörren i dag. Hon fick ett ben som jag smetat in i lite kött. När hon har ben är hon nöjd så länge hon har det att tugga på. När hon glufsat i sig det upptäcker hon att, oj jag är visst ensam. Och då brukar det bli: "Hallå, var är alla andra!"

Men i dag hann jag in precis när benet var uppätet så hon hann inte börja skälla. Hurra! Fast nu ligger hon på mattan och tittar skeptiskt på mig, redo att rusa upp ifall jag rör mig mot ytterdörren. Nåja, vi kör igen om någon timmar eller två. Övning ger färdighet brukar det ju heta. För eller senare i alla fall. Förhoppningsvis.

Utbrytardrottningen slog till igen

Utbrytardrottningen. Det skulle bli titeln om det skrevs en bok om Duffy, tillika byrackan i det här hemmet. Ikväll slog hon till igen. Efter kvällens promenad beslöt jag och Jennie (vår ganne som numera även är vår Duffy-tränare) att öva lite ensamhetsträning med byrackan. Vi kom in, tog av henne kopplet och sa det obligatoriska "kommer snart". I hissen ner kom vi på att jag glömt att låsa ytterdörren, och eftersom Duffy tidigare både låst in sig själv samt rymt ett antal gånger så var vi nära att vända om, men vi chansade. Några minuter senare möttes jag av en vidöppen ytterdörr. Utbrytardrottningen hade gjort det igen. Jag ropade lite stressat Duffy ner i trapphuset och möttes av flåsande och ivriga tassar på väg upp.

Kvällens lärdom: Glöm ej att låsa dörren när du övar ensamhetsträning med Duffy-DoDo. Och kommer du på att du glömt låsa dörren så vänd tillbaka och gör om och gör rätt.

Byrackan på bröllop i somras.

Söndag och konsten att vara ensam

Nu kom tröttheten över mig. Var på kalas igår kväll och visserligen blev det varken särskilt sent eller mycket i glaset, men likväl är jag trött för det. Är väl en kombination av slutet på veckan och träning med byrackan. För vi har kört ensamhetsträning idag. Tog upp buren som vi har i bilen i vanliga fall och som hon alltid är trygg och kan vara ensam i där. Men det var inte riktigt samma sak i lägenheten. Hon låg snällt och lugnt i buren när vi var kvar hemma men när vi gick ut då ville hon inte vara kvar i buren och när vi då stängde burdörren började hon krafsa och bita i gallret. Vi såg allt på mobilen i trappan utanför där vi satt, hade nämligen kopplat ihop I-phonen med datorn som filmade händelseförloppet, så vi gick snabbt in och avbröt det hela. Nu ligger hon här nedanför mig på mattan och sussar, nöjd med att hela flocken är samlad i hennes närhet. Vi tar en välbehövlig paus och försöker igen om några timmar. Hoppas du har en fin dag.

Här sitter jag och sörplar kaffe.

Ensamhetsträning - intensivkurs

Jag älskar min fina knäppa vovve. Det måste understrykas. Men ändå kan det vara aningens krävande och kvävande att vara kopplad till henne så gott som 24 timmar om dygnet. Därför är det nu ensamhetsträning som gäller för hela slanten. Minst tio gånger om dagen ska jag gå ut genom ytterdörren, vänta några sekunder och sedan gå in igen som om ingenting hänt.

Jag vet av erfarenhet att Duffy kommer stå eller sitta precis innanför dörren men tanken är ju att hon förr eller senare inser att det ligger i hennes bästa att gå och lägga sig. Det kan lätt bli jobbigt att stå och glo på samma ställe i en timme eller två. För målet är ju att hon ska kunna vara ensam hemma mer än några sekunder i taget. Annars faller liksom allting platt pannkaka, för något direkt ärende alldeles utanför ytterdörren har jag ju inte. Affären ligger lite längre bort än så.

Nu var det jag som hade tråkigt

Övade precis ensamhetstärning med Duffy. Den här gången var det jag som tyckte att det var tråkigt. Duffy fick ett ben innan jag gick ut så hon hade att underhålla sig med. Själv stod jag utanför dörren och gjorde ingenting, jag bara stod där och glodde på just ingenting. Tråkigt!

Nästa gång ska jag ta med mig en chokladbit att tugga på och en tidning att bläddra i. Nej, faktum är att NU är nästa gång. NU ska jag gå ner och hämta posten. Kanske till tonerna av Duffys skällande. Men förhoppningsvis inte.

Step by step

Hurra! I dag klarade Duffy att vara ensam hemma i fem minuter. Inte ett gnäll. Inte ett skall. Jag anade oråd, men tji fick jag. När jag öppnade dörren satt hon så snällt där och väntade. Förhoppningen är att hon en dag ska kunna slappna av och sova när hon är själv hemma, men step by step som New Kids On The Block så klokt sjöng.

Nu ska jag fira med en kopp pulverkaffe. Har ännu inte lärt mig hur vår kaffemaskin fungerar. Eller jag har visserligen fått det visat för mig, men hjärnan har inte tagit in det än. Nåja, pulver går bra det med. Ska kika om det månntro finns någon kaka i skafferiet att festa till på också.

Hunden låste in sig själv - kaos

Ojoj. Skulle ställa mig utanför ytterdörren några sekunder och ensamhetsträna Duffy. Men Duffy hoppade på dörren och "Klick" så lyckas hon låsa dörren. Oh my god! Jag utan nycklar och mobil. Ringde på alla grannars dörrar. En var hemma. Fick låna telefon. Sambon fort hem i taxi. Några sekunder blev 40 minuter. Duffy skällandes på ena sidan, jag lugnande på andra. Kom nu in till ett kaos och en slutkörd hund!

Kaos á la Duffy.

Tålamod Sara

Duffy fick tokspel ute och ville så gärna leka med varenda hund hon såg. Tålamod Sara. Mormor skulle kommit med färdtjänst för en halvtimme sedan. Jag och Duffy har suttit nere vid porten och väntat. Men ingen mormor. Eftersom hon ser dåligt kan hon inte ringa från mobilen som hon faktiskt ändå bär med sig. Och när jag ringer är den avstängd. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och håller utkik efter tänkbara bilar. Ingen mormor i sikte. Bara hon inte fått för sig att gå runt kvarteret, att vi missar varandra. Koden kan hon inte heller, eller knappa in den rättare sagt. Sprang ner nyss. Duffy fick vänta i lägenheten. Det blev ett j-a liv. Skäll och krafs på dörren. Tålamod Sara. Nu kommer en taxi nerför backen. Tar Duffy under armen och springer ner igen då.

Känslan av övergivenhet är större

Vooovvovovvov. Så låter det inne ifrån lägenheten när jag går ut och ställer mig på andra sidan ytterdörren. Krafs på dörren och hopp på handtaget. Grisörat som jag nyss givit henne glöms bort. Känslan av övergivenhet är så mycket större än suget efter ett salt grisöra. Jag håller ut. Räknar sekunderna. Väntar på en tyst paus så att jag kan öppna dörren. Jag upprepar övningen två gånger. Jag vet, den ska göras hundra gånger, om och om igen. Och jag ska fortsätta, snart. Men även jag behöver ta en paus då och då.