Jag ber om ursäkt...

Jag ber om ursäkt för mitt förra inlägg. Jag skrev det i stundens hetta av irritation. Nu har jag dock fått reda på varför tågen stod stilla. Det var inte på grund av vagnfel som jag hade fått för mig. Det var på grund av att en människa miste livet på T-centralen. En man i 40-årsåldern som tappade sin mobil på perrongen och som ramlade ner på spåret när han skulle plocka upp den. Så fruktansvärt. Jag ryser. Och där stod jag på bussen och förbannade SL. Jag tyckte synd om mig själv. Jag som andades, som kände hjärtat slå i bröstet. Jag som snart skulle få gå av bussen, komma hem, slänga mig i soffan och slå på teven.

Och där stod en människa på perrongen och drömde kanske om samma saker. Kanske hade han precis pratat med sin kärlek i telefonen eller sina barn eller sin bäste vän. Och så, på några sekunder var allt över. Drömmarna blev kvar där på spåret. Och några minuter senare stod jag förbannade SL och tyckte synd om mig själv.