I dag var jag på min första teaterlektion. Jag var nervös innan jag gick dit och jag var nervös under de 135 minuter jag var där. Tretton stycken deltagare var vi, i åldersspannet 15 till 70 år. Det första vi fick göra var att en i taget ställa oss framför alla andra och berätta varför vi valt att gå en teaterkurs. Upp på scenen direkt så där. Läskigt!
Därefter följde ett antal övningar för att få oss att slappna av inför varandra. För de är ju de andras blickar man är nervös inför. Hemma på vardagsrumsgolvet kan jag i min ensamhet spela allt och alla, men när andra ser på, ja då blir det med ens mycket svårare.
Visste ni att det som människor fruktar mest av allt, ja till och med framför döden, är att stå och prata framför andra. Vi är rädda för att säga fel saker och staka oss, och därför är det inte så konstigt att vi sedan gör just detta. Vi är så rädda för vår rädsla att vi låter den ockupera oss. Vi försöker ignorera den, förtränga den, vi låter den helt enkelt ta befälet över oss.
Vad vi istället ska göra är att acceptera rädslan - gå den till mötes och säga "Det kan hända att du har rätt, jag kanske kommer att säga fel saker eller staka mig på vartenda ord, men det är faktiskt inte hela världen." När vi accepterar vår rädsla så blir den inte längre lika farlig.
Detta är något jag fått höra många gånger då jag kämpat med mina egna inre rädslor. Och ja, det är väldigt jobbigt till en början men det hjälper faktiskt i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar