Tänk, på en halvtimme fick jag i dag höra en livshistoria från en okänd kvinna. Varje människa har en historia att berätta. Det gäller bara att ta sig tid att lyssna.
Hennes berättelse med mina ord...
Hon berättar att hon är 65 år. Att hon växte upp i Finland. Att hon har tre söner. Son nummer ett fick hon redan vid 17 års ålder, son nummer två ett år senare och minstingen inte långt därefter. Pojkvännen och tillika barnens pappa var dock otrogen så hon lämnade honom och flyttade 29 år gammal med barnen till Sverige, till Tyresö närmare bestämt. Här började hon arbeta och arbetar fortfarande som städerska.
Hon har diabetes 1 och en insulinsond inopererad i magen (det är tydligen bara 17 personer i Sverige som har fått en sådan inopererad enligt henne). Mellansonen som fortfarande bor hemma med henne i lägenheten i Tumba har räddat livet på henne två gånger när hon haft för lågt blodsockervärde. Han hjälper även sin mamma att städa ibland.
Hon har lite kontakt med sönernas pappa som bor kvar i Finland och numera är gift med en thailändska. Fast han bjöd dem sönerna och henne på en resa till Thailand för några år sedan, för tydligen har han en del pengar att röra sig med. Dock har han ingen vidare kontakt med sina söner annars.
Hennes egen pappa dog 52 år gammal av en hjärtinfarkt när hon var 18 år. Pappan blev för övrigt väldigt arg när hon blev med barn så ung. Hennes mamma är också död, och så även systern som hade alkoholproblem och dog i 50-årsåldern. Hennes bror lever i Sverige men de har ingen nära kontakt.
Hon har fyra eller sa hon fem barnbarn, varav det äldsta är 13 år och självständig liksom hon själv.
Hon är nogrann när hon städar. Annars klagar folk. Några planer på att gå i pension har hon inte. Hon är arbetsnarkoman, det var hennes mormor också. Mormodern som hade dubbla jobb.
Älskar att höra detta! :) Ibland händer det mig också att någon vill berätta och jag både vill och har tid att lyssna. Gillart! :)
SvaraRadera