Bättre kasta än bli illa träffad...

När den franska presidentfrun Carla Bruni häromdagen uttryckte sitt stöd för steningsdömda Sakineh Mohammadi-Ashtiani, ja då gick iranska medier i taket. Carla Bruni beskrivs i dagstidningen Kayhan som en prostituerad som förtjänar att dö.

Stenkastning till höger vänster. Bättre kasta än bli illa träffad. I religionens namn sägs det. Så låt den som är utan skuld kasta den första stenen. En liten sten? Ett gruskorn? Jamen, en näve sand i alla fall? Ingen?

Kräftskiva på lilla Granholmen

Har spenderat dagen i skärgården, närmare bestämt på den lilla ön Granholmen. Där bor Ola, Hanna och deras två barn i ett puttinuttigt hus precis vid vattnet och i dag hade det bjudit in till kräftskiva. Och oj vad jag åt. Det tog liksom aldrig slut. När sista kräftan låg ensam i botten av skålen, ja då var någon snabbt där och fyllde på med nya kräftor. Badades gjorde det också, i havet som var väldigt kallt. Med min täppta näsa kände jag dock att nedkylning kanske inte är det bästa husmorstipset för att lindra en rejäl förkylning. Fast det hade varit skönt att basta, men bastu utan bad känns sådär. Nåja, nu har jag anledning att åka dit snart igen.


Nere på badbryggan.


Men vissa valde högre höjder.


Sedan fick badhjältarna, och alla med för den delen, njuta av kräftor i överflöd.


Jag - nöjd med dagen.

Tolv timmar jobb och kalas

Klockan halv elva lämnade jag hemmet i förmiddags. Tolv timmar jobb och kalas senare låser jag upp ytterdörren, sparkar av mig skorna och sjunker djupt ner i soffan med fötterna i högläge. Jag har haft en otroligt bra dag, trots att näsan rinner konstant och huvudet är lite mer igentäppt än vanligt.

Började alltså dagen med jobb hemma hos Ola i hans fantastiska lägenhet. Vi läste, diskuterade och drack hinkvis med kaffe. Vid halv fem var jag rätt trött, och skulle där och då gärna ha åkt hem, men istället trampade jag vidare till NK och handlade present till födelsedagsbarnet Johan. Det blev finfin choklad. Ja, det såg så gott ut att jag nästan köpte dubbel uppsättning. Men jag lyckades bemästra sötsuget och ta mig därifrån i tid.

Hos Johan hade jag inte tänkt att stanna så länge. Och halv elva kanske inte är i senaste laget heller, men jag hade mer tänkt - grattis, lämna present och sedan snörvla hemåt. Men det örat ville Johan inte lyssna på. "Äsch, kom igen du blir inte sjukare för att du är här istället för hemma." Och så öppnade han sitt pillerskåp. Här ska du få, så känner du dig snart mycket bättre." Han radade upp, alvedon, vitlökskapslar, tre andra illaluktande piller och någon grumlig vätska i ett glas. Det var bara att knapra på för min del. Johan är utbildad läkare och sådana ifrågasätter man inte när det kommer till mediciner och mystiska piller. Och visst jag kände mig nog lite piggare av hans dunderkur, eller kanske var det bara min tro på att det skulle hjälpa. Rätt inställning är ju a och o. Nåja, nu är jag i alla fall hemma och nu ska här sussas. God natt!


Papper, penna, kaffe och livlig fantasi är allt som behövs.

Osmaklig annonsplacering Aftonbladet

Lizzie Velasquez, 21 år, föddes utan fostervatten. Detta gör att hon inte kan gå upp i vikt och att hon måste äta var femtonde minut för att överleva. Jag läser artikeln om Lizzie på aftonbladet.se i dag. Ovanför artikeln har man placerat en annons för Viktklubben.se, som har rubriken: "Ja tack! Njut och gå ner i vikt".

Det är inte okej Aftonbladet. Lite mer koll på var man placerar annonserna vore på sin plats.


Aftonbladet i dag.

Läs artikeln här!

Välkommen hem till kärleken

Så gråter jag till Välkommen hem på teve. Sorg och glädje. Död och liv. Men framförallt kärlek.


Välkommen hem, del 1.

Finns det någon med mer passande efternamn?

Jag såg Kristina Lugn vid Stureplan när jag cyklade hem från jobbet i kväll. Jag undrar, finns det någon med ett mer passande efternamn än Kristina Lugn? Hela hon utstrålar ju en enda sak, lugn.

Andraplatsen kniper producenten Mikael Jägare. Gissa vad han gör... Just det, jaktprogram.


Jag heter Kristina Lugn och jag gör skäl för mitt namn.

Personligt med Göran Persson

Valtider. Politiskt engagerad eller inte - läs min intervju med förre statsministern Göran Persson i senaste numret av tidningen Gate Report. Eller läs den här!

 Från missnöjd statsminister till sörmländsk cowboy. Ur tidningen Gate Report.

När jag arbetade på recept.nu intervjuade jag också Göran Persson, då om hans kostvanor. Den före detta statsminister berättade att undvek kolhydrater, personlighetsmässigt såg sig som en abborre samt helst hade hustrun Anitra Steen till bordet. Hela intervjun kan du läsa här!

Robyn och jag...

Jobbar sent i kväll. Robyn håller mig sällskap.

Robert Pattinsons hade munnen full

Robert Pattinson hade munnen full, så jag gick till blodbussen istället. Gör det du med vettja. Trevliga sköterskor, fika och en trisslott. Och så kanske du räddar någons liv också.

Vissa veckor är man lite latare...

Ojoj, nu är jag mätt som en plätt (märkligt talessätt när jag tänker efter). Har haft pappa och Birgitta på middag här i kväll. Det blev till att cykla á la Lance Armstrong hem från jobbet för att hinna handla maten, laga maten och dessutom göra lägenheten någorlunda presentabel. Det är så bra när man ska ha folk på besök, det här med att man tvingas städa. Jo, jag städar även när jag inte har gäster, men vissa veckor är man ändå lite latare än andra. Ibland ser man liksom inte dammråttorna i hörnen så tydligt. Man tänker att det där det tar jag hand om imorgon, eller i övermorgon, eller någon annan dag helt enkelt.

Men nu blänker det alltså så fint här hemma. Dammråttorna i hörnen får sova i dammsugaren i natt. Nu är det bara travarna av disk som jag borde ta tag i, nu! Vem har ätit på alla de där tallrikarna? Vi var ju bara fyra personer här i kväll. Äsch, jag tar hand om disken imorgon, eller i övermorgon, eller någon annan dag helt enkelt.

Thomas Bodström vill inte drogtesta sig

Är det så att Thomas Bodström har fastnat i sin egen fälla? Bodström propagerar flitigt för att införa drogtest i skolor och på arbetsplatser, men när han själv i en intervju med Sveriges Radio får frågan om han kan tänka sig att göra ett drogtest i sändning då blir svaret nej. Eller alltså först blir svaret ja. Bodström flyger ivrigt upp ur stolen och kastar av sig kavajen, redo att visa svenska folket att han menar allvar.

Fast löftet blir inte långvarigt. När sjuksköterskan som följt med Sveriges Radio för att utföra drogtestet berättar för Bodström vilka preparat som hon ska testa honom för, ja då ändrar sig plötsligt Bodström.
"Jag är för svettig", säger han.
Svettig för att det är varmt i rummet eller av nervositet?.
"Vi gör det annan gång", föreslår Bodström.

Jag tror inte att Thomas Bodström missbrukar hasch eller amfetamin. Men kanske tar han någon annan medicin som han inte vill ska bli offentligt, exempelvis antidepressiva eller sömntabletter. Ja, jag kan bara spekulera. Men med tanke på den tvärvändning som Bodström gjorde så tror jag inte att det var den svettiga skjortan som fick honom att avstå ett drogtest.

Min solstråle

Min brorsdotter kan konsten att vira sin faster runt lillfingret. När hon kramar mig och säger: "Min Sara", då är jag såld. Då bär jag henne trots att mina armar värker. Då snurrar vi tills jag inte kan stå på benen. Då läser vi samma saga en, två och tre gånger. Efteråt är jag svettig och trött men det är det värt bara för att få se leendet och höra de två orden: "Min Sara".


Fasters solstråle.

Ska dubbelkolla med jultomten bara...

Det ser ut att bli en riktig kalashelg. I kväll 30-årsfest, imorgon fira storebrors födelsedag och på söndag familjemiddag. Jag är redan nu lite trött måste erkännas. Har inte riktigt kommit in i jobbvardagen igen. Det var för härligt i Barcelona. I tankarna är jag kvar där. Jag saknar människorna, staden och inte minst värmen. Jag är beroende av värme. I april blommar jag upp eftersom jag vet att vi går mot varmare tider. Men dit är det långt. Nu är det snart september. Sedan oktober. Brr.

Nej, kalla mig inte negativ. Det är ju så det är. Efter sommar kommer höst och därefter förhoppningsvis något som man kan kalla vinter. Och snö det gillar jag, uppvuxen i fjällen som jag är (ja på loven då). Men det är att frysa som jag inte klarar av. Det där ruggiga som drar in över vårt land samtidigt som löven börjar trilla av från träden. Då när man inte vet om vintern lurar runt hörnet och om man rota fram dunjackan eller om solen behagar visa sig några veckor till. En solresa i jul kanske? Måste bara dubbelkolla med jultomten så han har tid att ta en tur söderut med renarna. Fast då ska jag tipsa honom om att byta ut den tjocka rocken mot shorts och flip-flops. Fast skägget får han behålla på. Någon ordning får det ändå vara.

Livet är oåterkalleligt

Vaknar upp till en ny dag. Läser tidningen. Nya våldtäkter och nya mord under natten. Inget ovanligt. Snarare hör det till vanligheterna. Vardagsmat. Barn som dödar barn. Ungdomar som dödar vuxna. Vuxna som dödar barn. Ungdomar som dödar ungdomar. Vuxna som dödar vuxna. Ungdomar som dödar barn. Vuxna som dödar ungdomar.

Ensamhet och förtvivlan. Ilska och hat. Känslor och bristen på känslor. Empatin som försvann någonstans på vägen. Eller kanske aldrig fanns där. Oförmågan att inse konsekvenserna av sina handlingar. Att ta en annan människas liv. Det går inte att be om ursäkt för. Det kan ingen ånger ändra på. Livet är oåterkalleligt. Livet är den största gåvan. Livet måste vi vara rädda om. Vårt eget och andras.

Den som är utan skuld kastar första stenen

Sakineh Mohammadi Ashtiani ska stenas till döds. Det har en domstol i Iran bestämt. Hennes brott? Påstådd otrohet. Sakineh ska dödas på det grymmaste av grymma sätt. Till midjan ska hon grävas ner i jorden och sedan ska hennes grannar, så kallade vänner och andra stackare kasta stenar på henne tills hennes hjärta slutar slå. Och allt detta i religionens namn. Kristen eller inte. Jag säger bara: ”Den som är utan skuld kastar den första stenen”.

Skriv på Aftonbladets protestlista här!

Kräftkalas och festivalyra

Och så var man hemma i Svedala igen. Tillbaka i vardagen. Väckt av alarmet klockan 07:55. Snabb frukost. Upp på cykeln. Tramp tramp. Igår och tillika första jobbdagen började det regna när jag kommit halvvägs. Jag blev genomblöt och väste upp mot molnen: "Glädjetårar för att jag är hemma igen eller?" Fast det var inte så synd om mig. Jag fick snart tak över huvudet, hade torra kläder på jobbet och slapp cykla i hem i regnet, utan tog tunnelbanan istället. De översvämmingsdrabbade i Pakistan skulle med all säkerhet skaka förbluffat på sina huvuden om de hörde min klagosång.

På tal om något helt annat så har jag ätit kräftor, årets första för min del. Det var gott och jag lyckades suga i mig ett antal. Vi hade nämligen kräftkalas i Barcelona en av våra sista kvällar där. Nedan lite minnen från den lika mumsiga som roliga tillställningen.


Svensk tradition i Barcelona. Kräftor och partyhattar inhandlades givetvis på IKEA. Tack Ingvar!


Party!


Och plötsligt hade vi bytt kläder med varandra.

Jag i Petrus skjorta. Frans i min klänning. Och Linda, ja hon stod för poserandet.

Och den absolut sista kvällen, då hann vi med att besöka festivalen i Barcelonastadsdelen Gracia. Där möttes vi av människor, fyrverkerier och skenande drakar.

Festivalyra i Gracia.

Tarragona - i färg och form

Igår tog vi tåget till Tarragona - staden som andas historia.


Gammal romersk teater.


Jag och mina väggar. Tala till mig!


Tänk vad lite färg och fantasi kan göra.


Tarragona bjöd på överraskningar.

Välkommen in! Använd fantasin inte handtaget käre vän.

Tarragonaborna var nyfikna av sig.


Läspaus i väntan på tåget tillbaka till Barca. Den fantastiska boken "Tillsammans är man mindre ensam" kunde jag knappt slita mig från.


Kväll på stan.


Dagens självporträtt. Jag vill påpeka att även om jag visserligen är blekare än mannen framför mig, så är det inte så där stor skillnad. Bilder kan vara missvisande vet ni väl.

Barcelona - dag åtta

Jag är redo att springa in på den Olympiska arenan i Barcelona. Publikens jubel tack!


Konstmuseum uppe i Montjuïc. Vi beundrade det, från utsidan.


Även en telemast kan bli roligt på bild.


Lunchpaus, och tydligen dags för en cancerpinne också...bläh!

Destination Sant Pol del Mar

Igår tog vår personliga Barcelona-guide Linda oss med till Sant Pol del Mar, drygt en timmes tågfärd norr om Barcelona. Dagen till ära hade vi ytterligare en expert med oss, nämligen Barcelonabon Julia. Sant Pol del Mar bjöd på fin sand och härligt vatten, men var dock inte i samma klass som Sitges, badorten som vi besökte dagen innan.


Vi hoppade på tåget. Vi hjälpte några bortkomna turister på rätt tåg (vårt tåg). När vi kommit halvväg stannade tåget vid en station och rörde sig därefter inte en millimeter. Efter mycket om och men klev vi av tåget men just då började det rusta och frusta igen så vi hoppade snabbt på. Våra vänner turisterna gjorde samma sak. Tyvärr tuffade tåget inte framåt utan tillbaka mot Barcelona igen. Fnissande steg vi av vid nästa stopp och log lite generat mot våra vänner som vi i all välmening lurat på fel tåg. Nåja, fram kom vi alla till slut...


Destination: Sant Pol del Mar.


Året är 2010, men visst ser bilden 70-talsaktig ut?


Ståplats i värmen på tåget hem. Men vi var faktiskt bra mycket gladare än vad vi ser ut.


Petrus var också med.


Svalkande drinkar på kvällen.

Massage på stranden i Sitges

I dag mötte vi upp Linda och tog tåget till Sitges, en badort som ligger en halvtimme från Barcelona. Där blev det sol, bad och massage på stranden. Genom historien har Sitges varit fristad för konstnärer och homosexuella, och är så än i dag. På stranden var merparten solbadare män som inte ägnade oss kvinnor så mycket som ett ögonkast. Acceptans, frihet och kärlek - det är mitt intryck av Sitges.


Vi red in i Sitges på våra ädla springare.


Turist javisst, och sur servitör på köpet.


En gigantisk pasta bolognese senare.


Jag och grabben i stolen bredvid.


Linda fotas. Petrus fotar.


Japp, då var det min tur att posera då.


Det var då maken till klänning att krångla...


Har ni aldrig sett ett par ben förut?

Gårdagen i bilder...

En livfull stad.


Jag skrev självklart på protestlistan. Tjurfäktning är sjukt.


Kan det kanske här finns något mot min sabla hosta.


Skulle passa på min balkong hemma...kanske.


Barer finns det gott om i Barcelona.


Skål.


Petrus. Vad han har i munnen låtsas vi inte om.


Jag och min kära vän och tillika Barcelonabo Linda på restaurang Lexington.