Har du haft problem med hundmöten?

I dag har jag svårt att jobba, inte bara på grund av tummen utan också för att jag funderar på byrackan, min älskade byracka. Hon är ju ingen lätt hund. En gatuhund från Irland som har stora problem vid hundmöten. Hon skäller och hoppar och blir i det närmaste okontaktbar, och det blir liksom inga behagliga promenader då, inte för någon av oss. Hon blir stressad och jag blir stressad (och husse med för den delen).

Men samtidigt är hon mitt hjärtegull. Min gosis, som älskar att mysa och kela. Och när jag tänker på att vi kanske inte orkar ha kvar henne och därmed kommer behöva lämna bort henne, ja då värker det i mitt hjärta. Hon är ju en i familjen nu. Och vem vill lämna bort en familjemedlem?

Gaah. Har du erfarenhet av problem vid hundmöten eller vet någon som har det. Hur hanterade du/de det? Skriv en kommentar eller mejla mig: ordateljen@gmail.com

Kom i form med denna träningsmetod

Glöm spinning, core och allt vad det heter. Det senaste i träningsväg går på fyra ben och stavas Duffy. Hon hjälper dig att komma i form och tränar såväl muskler som kondition, ja och inte minst din mentala styrka.

Nej, hon bits inte. Nosgrimman som hon har på sig sitter fast i kopplet och minskar kraften då hon hoppar och far runt efter andra hundar. Med andra ord nödvändigt för både vår och hennes skull. 

Kan du hundar?

Att gå ut med vår älskade men ack så oregerliga byracka Duffy blir aldrig den lugna och sköna promenad som man drömmer om som hundägare. Eller som jag drömmer om efter ett halvår med Duffy.

Skulle vi bo i ödemarken utan risk för att möta en annan hund, då skulle våra promenader förmodligen vara mer njutbara. Men så ser inte verkligeheten ut. Vi möter hundar varje gång vi är ute, och varje gång blir Duffy helvild och hoppar och skäller. Beroende på avståndet till den andra hunden går det mer eller mindre bra att lugna henne. Är hunden för nära går hon liksom in i en stress-bubbla och det är nästintill omöjligt att få någon kontakt med henne. Hon studsar helt enkelt runt och vrålar tills den andra fyrbenta hårbollen är utom synhåll.

Åh, jag blir galen och orkar snart inte längre. Jag älskar Duffy, inomhus är hon en pärla. Men att inte kunna gå ut med henne utan att både hon och jag ständigt spejar efter hundar tär på krafterna. Att tvingas välja omvägar för att jag inte vill gå på den trånga stigen med Duffy och riskera att möta en annan hund är förbaskat iriterande. Gaah! Kan du hundar? Känner du någon som kan hundar? Känner du någon som känner någon som kan hundar? I så fall, hör av dig till mig!!

Läs mer om Duffy här!

Jag skämdes...

Fy sjutton vilken eftermiddag. Är helt slut. Kroppen skriker efter vila. Så vad har då hänt? Jo, jag var tvungen att åka till en bilverkstad i dag för att byta låsmuttrar på däcken. Den som hade bilen innan oss hade lyckats skruva sönder dessa låsmuttrar när han eller hon bytte till vinterdäck (vi köpte ju bilen i januari) så vi har inte kunnat byta till sommardäck än.

Jag ringde alltså runt till olika bilverkstäder och fick en tid på momangen på Mekonomen vid St Eriksplan. Snabbt stuvade jag in Duffy i bilen och så brummade vi dit. Jag gillar inte att köra i innerstan, jag gör det bara om jag måste. I dag var ett sådant tillfälle. Grabbarna på Mekonomen skulle äta upp sin lunch och sedan ta uti med min bil. Så länge kunde ju jag ta en promenad i Hagaparken med Duffy. Ja tack, vilket bra förslag. Not!

I närmare två timmar var vi ute, jag och byrackan. Hallelujah! Så många hundar. Överallt. Jag höll på att få ett nervsammanbrott, och Duffy likaså. En man som suttit i parken och slurpat alkoholhaltig dryck såg Duffys framfart och kom a lá hundviskaren Cesar till vår räddning (tyckte han själv i alla fall). Mannen lade sig på trottoaren och började prata med Duffy. Visserligen blev hon aningens lugnare, men det kan också bero på att inga hundar gick förbi just då. Jag skämdes. Inte för att vi stod där bredvid den liggande berusade mannen, utan för att människor runt omkring måste trott att jag var en dålig matte. En djurplågare som hade lyckats skapa en sådan best till hund. "Jag är oskyldig", vill jag skrika. "Det är en omplaceringshund". Men det gjorde jag inte. Istället försökte jag se ut som om jag hade kontroll över situationen, trots att jag egentligen bara ville släppa kopplet och springa åt ett annat håll.

Pust och stön. Nu är vi i alla fall hemma. Låsmuttrarna är bytta. Duffy snarkar på mattan, och jag ska ta och göra detsamma i sängen.