Vi och Duffy behöver din hjälp

HUNDÄGARE & HUNDAR SÖKES FÖR ENKEL TRÄNING MED OMPLACERINGSHUND

Bakgrund: I november förra året adopterade vi Duffy från Hundar utan hem. Duffy är ursprungligen från Irland och är en blandning av border collie, labrador samt troligtvis även schäfer. Duffy älskar människor och inomhus är hon lugn och harmonisk.

Men... när det gäller hundmöten har Duffy problem. Hon skäller och hoppar så fort hon ser en annan hund. Hon blir överentusiastisk. Kanske har hon suttit inhägnad. Kanske har hon ett överdrivet vallbeteende. Klart är dock att hon aldrig lärt sig hur hundar beter sig när de möter varandra.

Och det är hundmöten vi nu vill och måste öva på. I december får vi vårt första barn, och för att kunna ha kvar Duffy i familjen (och det vill vi verkligen!) och klara av sådant som att gå ut med henne och en barnvagn så måste vi komma till rätta med de här problemen.

Träningen: Därför söker vi nu hundägare och hundar som har möjligt att öva med oss. Och det är inget avancerat. Det handlar om att du och din hund går förbi oss och Duffy några gånger ett tiotal meter bort, och sedan det omvända. Det enda som krävs av din hund är att den kan hålla sig lugn när Duffy skäller och hoppar.

Har du möjlighet att avsätta en stund för oss och Duffy så vore vi så tacksamma.

Vi brukar öva i Luxparken på Lilla Essingen (bredvid restaurang Lux) klockan 18:30 och 22:00. Hör av dig om du kommer eller kom bara förbi spontant. Vi är flexibla så funkar det bättre för dig och din hund på en annan plats eller en annan tid så mejla oss på ordateljen@gmail.com.

Stort tack på förhand!

Sara, Petrus och Duffy

E-mejl: ordateljen@gmail.com

Ps. Tipsa oss gärna om bra träning när det gäller hundmöten.

Duffy - inte som andra hundar

Att ha vovve är ett evigt pusslande, det vet alla hundägare. Men att ha Duffy är lite mer än så.

Hundar får/kan inte vara ensamma hemma för länge (numera är det lag på max fyra timmar).

Duffy kan vara ensam hemma, i hela fem minuter (tiden det tar för henne att få i sig ett stort ben). När benet är uppätet märker hon att vi är borta och sätter då igång med skönsång och dans utan dess like (vi står utanför ytterdörren och hör henne sjunga och den påslagna filmkameran förevigar hennes framfart).

Hundar kan springa av sig i hundrastgården, om man har en sådan i närheten.

Vi har en rastgård där vi bor. Duffy gillar att springa omkring där. Hon gillar även att hoppa över staketet till rastgården och springa ifatt de hundar som går utanför. Numera får Duffy inte gå lös i rastgården. Tyvärr, för den ligger ju så bra till. Istället åker vi till djupaste skogen där det inte finns några andra hundar att skälla på (hoppas vi).

Hundar får följa med på bussen, om matte eller husse sätter sig längst bak med dem.

Duffy tycker inte om att åka buss. Hon blir ett nervöst vrak som lägger sig platt längs golvet. Ja, så länge det inte kommer på en annan hund förstås, för då glömmer hon såklart var hon befinner sig och sätter igång med sina cirkuskonster igen.

Hundar ska/vill inte hälsa på precis varenda fyrbent släkting de ser.

Duffy pratar med alla hundar hon får syn på oavsett kön, storlek och färg. Hon stänger av öronen (eller i alla fall vissa förmanande ord) och lägger allt krut på rösten istället. Och så dansen såklart. Michael Jackson skulle bli grön av avund om han såg hennes moves. Och Stefan Holm släng dig i väggen, Duffys studs i benen kan du aldrig få.

Omplaceringshund - ingen dans på rosor

Att ha en omplaceringshund är ingen dans på rosor vill jag lova. Eller jo, det är rosor men även en hel del taggar. Duffy är underbart söt och glad men hon är också väldigt krävande.

Dels är det ju det här med att hon inte kan vara ensam. Hon vill vara med överallt. Numera får jag gå på toaletten med stängd dörr men hon ligger alldeles utanför och väntar, och är jag där inne för länge blir hon orolig. Och att lämna henne själv i lägenheten går inte, då skäller hon som besatt och krafsar på dörren.

Ja, och så är det ju det här med skällandet på andra hundar. Så fort hon får syn på en hund så ska det hoppas upp och ner, ryckas i kopplet och skällas. Det tär på krafterna, inte bara fysiskt. Mentalt blir både hon och vi utmattade. Det blir liksom inte kul att gå ut med henne eftersom det hela tiden ska spanas efter hundar, hon gör det av förväntan (eller vad det nu är) och vi för att vi vill se hundarna först och kunna gå en annan väg.

Men här hemma, som nu till exempel, är hon ju så gosig. Ska kela, ligger lugnt och fint på sin filt och i kväll satte hon sig ner flera gånger på kommandot "sitt".

Så vi kämpar vidare med henne. Hon måste få en chans. Vi ger inte upp i första taget. För vi vill ju helst av allt kunna ha kvar henne.