Duffy - inte som andra hundar

Att ha vovve är ett evigt pusslande, det vet alla hundägare. Men att ha Duffy är lite mer än så.

Hundar får/kan inte vara ensamma hemma för länge (numera är det lag på max fyra timmar).

Duffy kan vara ensam hemma, i hela fem minuter (tiden det tar för henne att få i sig ett stort ben). När benet är uppätet märker hon att vi är borta och sätter då igång med skönsång och dans utan dess like (vi står utanför ytterdörren och hör henne sjunga och den påslagna filmkameran förevigar hennes framfart).

Hundar kan springa av sig i hundrastgården, om man har en sådan i närheten.

Vi har en rastgård där vi bor. Duffy gillar att springa omkring där. Hon gillar även att hoppa över staketet till rastgården och springa ifatt de hundar som går utanför. Numera får Duffy inte gå lös i rastgården. Tyvärr, för den ligger ju så bra till. Istället åker vi till djupaste skogen där det inte finns några andra hundar att skälla på (hoppas vi).

Hundar får följa med på bussen, om matte eller husse sätter sig längst bak med dem.

Duffy tycker inte om att åka buss. Hon blir ett nervöst vrak som lägger sig platt längs golvet. Ja, så länge det inte kommer på en annan hund förstås, för då glömmer hon såklart var hon befinner sig och sätter igång med sina cirkuskonster igen.

Hundar ska/vill inte hälsa på precis varenda fyrbent släkting de ser.

Duffy pratar med alla hundar hon får syn på oavsett kön, storlek och färg. Hon stänger av öronen (eller i alla fall vissa förmanande ord) och lägger allt krut på rösten istället. Och så dansen såklart. Michael Jackson skulle bli grön av avund om han såg hennes moves. Och Stefan Holm släng dig i väggen, Duffys studs i benen kan du aldrig få.