Att ha en omplaceringshund är ingen dans på rosor vill jag lova. Eller jo, det är rosor men även en hel del taggar. Duffy är underbart söt och glad men hon är också väldigt krävande.
Dels är det ju det här med att hon inte kan vara ensam. Hon vill vara med överallt. Numera får jag gå på toaletten med stängd dörr men hon ligger alldeles utanför och väntar, och är jag där inne för länge blir hon orolig. Och att lämna henne själv i lägenheten går inte, då skäller hon som besatt och krafsar på dörren.
Ja, och så är det ju det här med skällandet på andra hundar. Så fort hon får syn på en hund så ska det hoppas upp och ner, ryckas i kopplet och skällas. Det tär på krafterna, inte bara fysiskt. Mentalt blir både hon och vi utmattade. Det blir liksom inte kul att gå ut med henne eftersom det hela tiden ska spanas efter hundar, hon gör det av förväntan (eller vad det nu är) och vi för att vi vill se hundarna först och kunna gå en annan väg.
Men här hemma, som nu till exempel, är hon ju så gosig. Ska kela, ligger lugnt och fint på sin filt och i kväll satte hon sig ner flera gånger på kommandot "sitt".
Så vi kämpar vidare med henne. Hon måste få en chans. Vi ger inte upp i första taget. För vi vill ju helst av allt kunna ha kvar henne.
Ni är verkligen tappra! Borde få guldstjärnor bara kastade över er.
SvaraRadera