Även om jag mest vill krama och pussa henne

Har man hund så kommer man ut sisådär fyra-fem gånger om dagen, vilket är ett stort plus om man som jag som sitter still och knapprar på tangentbordet flera timmar i sträck. I dag har jag redan varit ute en gång, tack vare Duffy. Vi övade på att inte dra i kopplet (Stanna!) och på att lystra till sitt namn. Hon är så duktig, ja så länge det inte det inte finns en annan hund inom synhåll. För då blir hon dansande jycken som skrålar för hela grannskapet. När hon gör detta ignorerar vi hennes skällande och går vidare som om inget hänt. Jag hoppas att det är en bra metod.

Gick in i badrummet nyss för att borsta tänderna. Duffy tätt efter såklart. Jag stängde dörren mellan oss. Några sekunders tystnad och sedan satte hon igång att skälla "Överge mig inte". Jag stålsatte mig någon minut och sedan, mitt i en av hennes korta tysta pauser, öppnade jag dörren och låtsades som ingenting. Gav henne en klapp på huvudet och satte mig vid datorn. Man ska inte göra någon stor grej av att man kommer tillbaka till hunden igen, det har jag läst i en av mina nya hundböcker. Så jag stålsätter mig, även om jag mest av allt vill krama och pussa henne och säga "förlåt".

Duffy-Doo is in the house!

Bra jobbat Duffy!

Hemma efter mysig kväll med Flixen (Becca saknades dock). Vi åt middag på en tapasbar på Sveavägen. God mat men de hade kunnat skruva upp temperaturen sisådär tio grader. Folk satt med jacka och mössa på sig. Det är inte okej. När det är 15 minusgrader ute vill man komma in till värmen och inte sitta inomhus och drömma om bastu och ångande bad.

Nåja, jag har i alla fall en soffa att krypa upp i och en filt att vira omkring mig. Och en söt hund som ligger nedanför mig. I kväll gick hon faktiskt in i sovrummet och lade sig en stund, medan vi satt i vardagsrummet. Hon vågade släppa oss ur sikte, och det helt frivilligt. Det var hon som ville vara ifred en stund. Bra jobbat Duffy. Nu ska hon ut på dagens sista kiss- och bajsrunda.

Duffy vilar på sin filt bredvid soffan.

Vet du någon bra hundkurs?

Hundtricket fungerar. Ja i alla på kvinnor 65 plus. Imorse lyckades Duffy locka till sig, välta och ändå charma en äldre dam i Rålambshovsparken. Och under promenaden nyss fick hon kram och godis av en kvinna som vi mötte. Hon sa att Duffy var fin. Sådant värmer mitt mattehjärta.

Ja, vi mötte även tre hundar ute, eller snarare såg dem på håll. Genast började Duffy dansa och skråla. Och hon är stark den här hunden. Men jag är ändå aningen starkare, och större armmuskler kommer jag med all säkerhet att få om hon ska fortsätta på det här sättet. Vilket hon inte ska. För nu letas här hundkurs för omplaceringshund. Vet du någon bra?

Bus och pussar

Bengt mejlade bilder från helgens busande och pussande - Gusten och Duffy gillade verkligen varandra.

Duffy fällde den äldre damen till marken...

Varje dag med Duffy är ett äventyr. Imorse var vi hos veterinären. Vi tog en promenad dit. I Rålambshovsparken springer det mycket hundar. Duffy gillar andra hundar. Väldigt mycket. När hon får syn på dem skuttar hon runt som en hare och skäller oavbrutet. Hon gör det av glädje, hon pratar med dem. Men det funkar liksom inte att göra så. Det ser inte bra ut, och det låter heller inget vidare.

Men tillbaka till parken. Där kom en äldre dam emot oss med en liten hårig sak bredvid sig. Hon och hårbollen styrde stegen mot oss, trots att Duffy dansande och sjöng för full hals. Hårbollen och Duffy ville såklart hälsa på varandra. Den äldre damen hamnade framför vildbasingen Duffy som enkelt fällde damen med en knuff i knävecken. Damen for i backen, Duffy fortsatte skälla och hårbollen stirrade storögt på sin sprattlande matte. Jag trodde först att damen hade brutit lårbenet eller fått knät ur led, för hon kom liksom inte upp till stående position igen. Jag fick med mig Duffy några meter bort (fortfarande dansandes) och tänkte att nu måste vi ringa ambulansen. Men när jag vände mig om höll Petrus på att få damen på fötter och de stod kvar och pratade en stund. Anmäla oss? Avliva hunden? Nej, det visade sig att hon tyckte att vi skulle komma till parken oftare med Duffy för där brukade hon och ett gäng andra hundägare samlas på dagarna, dessutom skulle vi ge Duffy en puss i pannan (inte ett skott alltså...). Antagligen bidrog historien om Duffys brokiga bakgrund till att damen mjuknade i sinnet. Tack snälla damen för din vänliga inställning!

I jämförelse med detta var veterinärbesöket en enkel match. Visserligen ville Duffy först inte hoppa upp på bristen, och kloklippningen gillade hon inte. Men hon accepterade det till slut och nu ligger hon här på mattan med nymanikerade klor. Öronen däremot är tydligen lite smutsiga men inget som lite bomull inte kan råda bot på. To be continued...

Har du tips som kan hjälpa oss och Duffy på vår fortsatta väg ihop? I så fall, dela gärna med dig. 

Nu lunch för min del. Ha en bra dag!

 Duffy och jag njöt av utsikten under promenaden.

Åh finaste Duffy - vi ska öva och öva

Kaffe och chokladbit. Jag framför datorn och Duffy på favoritmattan. Det är så vi jobbar hon och jag. Hon är lugn nu. Ligger så att hon kan se mig, vill ha koll. Går jag ut ur hennes synfält så är hon snabbt efter mig. Inte förlora matte ur sikte. Nej, då kanske hon lämnar mig. För Duffy har blivit övergiven/lämnad flera gånger och sådant tär på en liten hund, ja det tär ju även på oss människor att bli lämnade. Skapar nog en otrygghet hos alla levande varelser.

Men Duffy måste lära sig att kunna vara ensam. Jag/vi måste få vara mer än tre meter bort. Annars kommer det inte att fungera. Åh finaste Duffy. Vi ska öva och öva och öva. Små steg. Ge och ta. För det skulle vara så sorgligt om du tvingades lämna oss, återigen bli övergiven. Glada Duffy. Pigga Duffy. Nyfikna Duffy. Pussgalna Duffy. Svansviftande Duffy. Du underbara Duffy.

Och från skäll och ylande så fort jag stängde badrumsdörren bakom mig (med Duffy på andra sidan) har hon nu klarat att ligga kvar på matten i tio sekunder. Visserligen väldigt vaksam men inget skällande. Som sagt små steg. Små tassande steg.

Duffy-Doo och Gurra-G ska ut och busa

Morgonpromenad med Duffy i snövärlden. Hon blir tryggare och tryggare känns det som. I dag släppte vi henne i hundgården. Hon blev vild av glädje. Själva stod vi där som två livvakter spejandes efter andra hundar. Duffy blir ju nämligen väldigt väldigt i gasen när hon ser en annan vovve. Svansen går som en propeller samtidigt som hon studsar upp och ner.

Ja, nu är det alltså inte så att hon inte får träffa andra hundar. Men eftersom hon är så pass ny i familjen så vill vi testa henne på vovsingar som vi känner först...som mammas och Bengts Gusten till exempel. De kommer hit i dag. Om några timmar ska Duffy lockas/lyftas ut i den läskiga hissen igen och sedan blir det bus med Gusten a.k.a Gurra G i snön. Men efter lek blir det allvar. För då ska Duffys meterlånga klor klippas (vem vet när det gjordes senast?). Det ska bli intressant att se vad hon tycker om det.

Duffy-Doo och hennes nya pip-leksak (som hon verkar tycka är lite barnslig).

Jag, Duffy och Phil Collins

Jag och Duffy lyssnar på Phil Collins. Jag tror hon gillar det. Lagom lugnt så här andra dagen på ön.

Det hänger på håret...

Jag skriver och Duffy sover. När P kommer hem ska jag jag klippa mig. Äntligen! Jag ska säga åt frisören att klippa av det som är slitet och det lär bli en hel del. Kanske kommer därifrån med snagg. Jag är ju inte någon "pyssla med håret"-person så det kanske är lika bra. Vi får se. Det hänger på håret helt enkelt.

Duffy-dooo!

Och så lilla jag.

Duffys första dygn

Duffy och jag på väg hem igår. En dragkamp vill jag lova. (och nej man får ingen pli genom att dra i kopplet men då var jag inte på humör för fostran).

Både jag och Duffy njöt av utsikten.

Den gröna mjuka mattan är Duffys favoritplats.

Tittar lite på teve.

Duffy vänder ryggen till så fort hon anar att det är plåtning på gång.

Meeeen sluuuta då!