Kaffe och chokladbit. Jag framför datorn och Duffy på favoritmattan. Det är så vi jobbar hon och jag. Hon är lugn nu. Ligger så att hon kan se mig, vill ha koll. Går jag ut ur hennes synfält så är hon snabbt efter mig. Inte förlora matte ur sikte. Nej, då kanske hon lämnar mig. För Duffy har blivit övergiven/lämnad flera gånger och sådant tär på en liten hund, ja det tär ju även på oss människor att bli lämnade. Skapar nog en otrygghet hos alla levande varelser.
Men Duffy måste lära sig att kunna vara ensam. Jag/vi måste få vara mer än tre meter bort. Annars kommer det inte att fungera. Åh finaste Duffy. Vi ska öva och öva och öva. Små steg. Ge och ta. För det skulle vara så sorgligt om du tvingades lämna oss, återigen bli övergiven. Glada Duffy. Pigga Duffy. Nyfikna Duffy. Pussgalna Duffy. Svansviftande Duffy. Du underbara Duffy.
Och från skäll och ylande så fort jag stängde badrumsdörren bakom mig (med Duffy på andra sidan) har hon nu klarat att ligga kvar på matten i tio sekunder. Visserligen väldigt vaksam men inget skällande. Som sagt små steg. Små tassande steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar