Har man hund så kommer man ut sisådär fyra-fem gånger om dagen, vilket är ett stort plus om man som jag som sitter still och knapprar på tangentbordet flera timmar i sträck. I dag har jag redan varit ute en gång, tack vare Duffy. Vi övade på att inte dra i kopplet (Stanna!) och på att lystra till sitt namn. Hon är så duktig, ja så länge det inte det inte finns en annan hund inom synhåll. För då blir hon dansande jycken som skrålar för hela grannskapet. När hon gör detta ignorerar vi hennes skällande och går vidare som om inget hänt. Jag hoppas att det är en bra metod.
Gick in i badrummet nyss för att borsta tänderna. Duffy tätt efter såklart. Jag stängde dörren mellan oss. Några sekunders tystnad och sedan satte hon igång att skälla "Överge mig inte". Jag stålsatte mig någon minut och sedan, mitt i en av hennes korta tysta pauser, öppnade jag dörren och låtsades som ingenting. Gav henne en klapp på huvudet och satte mig vid datorn. Man ska inte göra någon stor grej av att man kommer tillbaka till hunden igen, det har jag läst i en av mina nya hundböcker. Så jag stålsätter mig, även om jag mest av allt vill krama och pussa henne och säga "förlåt".
Duffy-Doo is in the house!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar