Men tillbaka till parken. Där kom en äldre dam emot oss med en liten hårig sak bredvid sig. Hon och hårbollen styrde stegen mot oss, trots att Duffy dansande och sjöng för full hals. Hårbollen och Duffy ville såklart hälsa på varandra. Den äldre damen hamnade framför vildbasingen Duffy som enkelt fällde damen med en knuff i knävecken. Damen for i backen, Duffy fortsatte skälla och hårbollen stirrade storögt på sin sprattlande matte. Jag trodde först att damen hade brutit lårbenet eller fått knät ur led, för hon kom liksom inte upp till stående position igen. Jag fick med mig Duffy några meter bort (fortfarande dansandes) och tänkte att nu måste vi ringa ambulansen. Men när jag vände mig om höll Petrus på att få damen på fötter och de stod kvar och pratade en stund. Anmäla oss? Avliva hunden? Nej, det visade sig att hon tyckte att vi skulle komma till parken oftare med Duffy för där brukade hon och ett gäng andra hundägare samlas på dagarna, dessutom skulle vi ge Duffy en puss i pannan (inte ett skott alltså...). Antagligen bidrog historien om Duffys brokiga bakgrund till att damen mjuknade i sinnet. Tack snälla damen för din vänliga inställning!
I jämförelse med detta var veterinärbesöket en enkel match. Visserligen ville Duffy först inte hoppa upp på bristen, och kloklippningen gillade hon inte. Men hon accepterade det till slut och nu ligger hon här på mattan med nymanikerade klor. Öronen däremot är tydligen lite smutsiga men inget som lite bomull inte kan råda bot på. To be continued...
Har du tips som kan hjälpa oss och Duffy på vår fortsatta väg ihop? I så fall, dela gärna med dig.
Nu lunch för min del. Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar