Och så gråter jag här på fiket. För att det är så sorgligt. Och vackert. Och för jag tänker på att vi alla ska dö, och att ingen av oss vet hur mycket tid vi har kvar eller vad som händer sedan. Då efteråt. När allt blir svart. Eller ljust...
Men jag tror ändå inte att det bara tar slut. This is not it! Det kan det inte vara. Allt vi lär oss, alla människor vi lär känna, allt vi är med om - det tar vi med oss vidare, dit vi ska. Om vi så lever en minut eller 100 år, så har vi levt, funnits, gjort avtryck. Och vi går vidare, jag tror det, jag hoppas det.
Läs Kristian Gidlunds blogg här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar