Westernridning på Gotland...

Nu var det några dagar sedan jag skrev här. Orsak? Jag är på ön, på Gotland. Och varför kan jag då inte skriva härifrån då? Jo, det kan jag visserligen, jag gör det ju nu. Men jag glömmer helt enkelt bort att det finns någonting som heter dator när jag är här. Jag går promenader, badar i vår lilla sjö, tittar på humlorna, läser och gör en och annan utflykt. Fast i dag kände jag att jag bara måste skriva, för i dag har jag ridit. För första gången på 14 år. Jag red på ridskola från det att jag var fem år fram till 16-årsålder då jag började intressera mig för andra hingstar ;-) Men så i 30-årspresent fick jag westernridning av min bror, svägerska och brorsdotter. Och det var alltså den presenten vi gjorde verklighet av i dag, min ridvane bror och mammsen satt också upp på varsin pålle.


Vissa var mer laddade än andra...(mammsen, jag, bror och mormor som var med som stöd och publik).


Återuppväckt hästtjej.

hej

Min häst Wincent glänste finast av alla.



Hur var det nu man gjorde? Och med en westernsadel till råga på allt.


Här har vi ledarhästen Nitro som min bror fick äran att rida.


Bakdelar.


Me and my horse.


Först genomgång i paddocken (Annika och Alicia lyssnar också vid staketet).


Den obligatoriska stallkatten.


Tyvärr finns det inga bildbevis från vår utflykt i skog och mark, för så långt följde inte kameramannen med.

Dessa dagar...

Det finns dagar när allt känns fel. Dagar då man knappt orkar stå, än mindre gå. Det finns dagar när man helst vill stanna i sängen, låta rullgardinen förbli nerdragen och själv bara ligga där och stirra ut i mörkret. Dagar då den där känslan lägger sig som ett lock över allt som är vackert, roligt och underbart - över allt som är jag.

Det finns dagar då man bryr sig alldeles för mycket om vad andra människor tycker och tänker. Dagar då blickar man möter inte är vänliga utan hårda och kalla. Det finns dagar då snälla ord inte når ända in i hjärtat. Dagar då beröring gör ont. Det finns dagar då världen utanför är alltför stor men samtidigt så fruktansvärt liten. Det finns dagar då kroppen är för tung att bära och huvudet känns som ett ostädat rum där man inte hittar det man söker. Dagar då man inte vet vad man letar efter.

Det finns dagar som saknar färg och smak. Dagar då fåglarnas kvitter skär i öronen långt efter att det tystnat och ett skratt någonstans gör ont, så ont. Det finns dagar då man fryser i solen. Dagar då orden som kommer ur mig på pappret är mörka och sorgsna. I dag är en sådan dag.

(Ja, så finns det dagar som är fantastiska,, fyllda med färg, smak och skratt. Dagar då tiden står stilla men samtidigt aldrig har gått så fort. Om dessa dagar berättar jag en sådan dag...)

Att hon har mage att visa sig ute bland folk...

Det är lätt att kasta skit på den som inte har en möjlighet att försvara sig. Och gör man det i grupp blir det ännu enklare. Jag läser om Britney Spears i dag i tidningen. Eller läser var väl att ta i, jag tittar på den stora paparazzibilden. Mörk utväxt mot det blonderade håret. Det är inte okej, enligt journalisten. Det ser helt enkelt inte bra ut. Och dessutom verkar Britney inte ha borstat håret. Ve och fasa. Oborstat hår. Hon har säkert inte borstat tänderna heller, och vad är detta? Zooma in. Är det, jo visst är det så. Celluliter på låret. Och avskavt nagellack. Att hon har mage att visa sig så ute bland folk. På tal om mage, putar det inte lite där under tröjan. Är hon med barn? Igen? Med vem? Eller är hon bara tjock? Inte konstigt i så fall, som hon äter. Såg henne på en bild i en skvallerblaska häromdagen. Med en milkshake i handen. Usch och fy!. Hon borde inte få vistas utomhus den där Britney. Eller det kanske var att ta i ändå.. För vad skulle tidningarna då skriva om?

Det är lätt att kasta skit på den som inte har en möjlighet att försvara sig. På den som sticker ut, eller kanske helt enkelt vågar vara sig själv. Människor älskar att se bilder på folk som är risiga i håret, har celluliter och en helt normal mage. Det är en motbild till de perfekta leenden och kroppar som vi annars matas med hela dagarna. Det får oss att känna oss lite bättre. Men för den på andra sidan kameran, Britney Spears i det här fallet, måste det vara fruktansvärt. Hyllad på det sönderretuscherade skivomslaget. Hånad i verkligheten. Inte konstigt om man blir galen till slut…

Jag är en sökare, en grubblare

Om det är sömnbrist, stress eller bara fantasin som gillar att sväva iväg ibland, den saken är oklar. Antagligen är det lite av allt som får min hjärna att koka över. Det går i perioder. Det kan vara lugnt där uppe i knoppen i flera veckor, ja till och med år, men så plötsligt är jag där igen, tillbaka i ältande och tvivel.

Jag pratade om detta med en god vän häromdagen, hon vet vad det handlar om, av egen erfarenhet. Vi satt där på en filt i gräset, ömsom väldigt allvarliga, ömsom högt skrattande åt oss själva. Lite känsligare än de flesta andra. Lite fantasifullare än de flesta andra. Två grubblare. Två sökare. Men vad jag har lärt mig längs vägen är att inte kämpa emot de tankar som plötsligt dyker upp när man minst anar det, och ibland vägrar att ge sig av. Istället tittar jag på tankarna, noterar dem och hälsar på dem, vänligt men bestämt. Sedan lägger jag huvudet på kudden och sover lugnt hela natten, förhoppningsvis.

Avslutningsvis citerar jag filosofen Descartes: "Jag tänker, alltså finns jag."

En överdos av gnagare

Sex råttor på sex minuter. Under min promenad runt ön i kväll fick jag en överdos av gnagare. Tidigare i dag läste jag att det är galet mycket råttor i stan just nu, i värmen sitter människor utomhus i gräset, äter mat och lämnar kvar resterna till råttornas glädje.

Om tanken är att föda dessa fyrbenta lurvlar eller om folk bara är för lata för att gå de få metrarna till papperskorgen, det har jag inget svar på. Men känner du inte för att dela filten med en råtta nästa gång du har picknick, ja då bör du ta med dig skräpet och slänga det där det hör hemma, och det är inte i en buske eller i vattenbrynet, utan i en soptunna. Förstått!

Tidningen Frida ger komplex

På vägen hem från jobbet i dag stötte jag på tre bekanta som satt i gräset och drack rosévin och bläddrade i tidningar. De jobbar alla på ett stort skivbolag och genom att plöja magasin håller de sig uppdaterade om vad som är hett och på gång i olika målgrupper. Tjejen i sällskapet satt med tidningen Frida i knät och höll upp omslaget med rubriken i stil med: Så kommer du över dina komplex. Dessa innefattade bland annat...
- Små läppar (hur nu små läppar ser ut, antar att de menar smala).
- Ärtbröst
- Korta ben

Alltså om man nu inte hade komplex innan man läste artikeln så fick man det definitivt efteråt. Och jag kan bara tänka mig hur det är för osäkra tonårstjejer. Hem och ställa sig framför spegeln igen och hitta fel och brister. "Har jag inte ganska små läppar, jo kanske. Och det är alltså något man borde ha komplex över enligt Frida." Först ger man tjejer komplex och sedan skriver man hur de ska komma över dem. Sjukt!

Min vackra ö och livliga stad...

Nu längtar jag verkligen.
Till semestern. Till Gotland - familjen, naturen och lugnet.

Den vackra ön.


Den fridfulla ön och jag (och nej, jag syftar inte på Stockholmsveckan i Visby).


Till Barcelona - människorna, arkitekturen och tempot.

Barcelona, första mötet.

Nedräkningen börjar nu....

Nu vill jag bara ha semester. Nej, jag vantrivs inte på mitt jobb men jag trivs inte med att sitta inne framför datorn hela dagarna när solen visar sitt mest bländande leende. Jag vill också ligga på en filt i gräset och läsa böcker och mumsa glass. Som alla andra.

Min hjärna är överhettad. Den behöver ledighet och svalka i form av ett dopp i det blå sisådär varannan timme. Min hjärna behöver se något annat än flimret från en datorskärm.

Min kropp är stel. Den behöver ledighet och rörelse i form av lite strandtennis sisådär två gånger per dag. Min kropp behöver andra ställningar än den långt ifrån ergonomiska som jag faller ihop i vid lunchtid här vid mitt skrivbord framför datorn. Nedräkningen börjar nu. 96 timmar kvar, sedan semester.

Man tager vad man haver

Grodblad - ett naturligt skavsårsplåster.

Frisören från helvetet

Japp, så var man nyfriserad då. Hela femton minuter tog det, vilket inkluderar tvättning och föning. Ja, det sistnämnda tog merparten av tiden. Fluffar man bara håret tillräckligt mycket så ser alla frisyrer bra ut.

Jag höll dock på att stryka med på kuppen. Den smått stressade frisören schamponerade mitt hår (huvud) så intensivt att jag höll på att bryta nacken mot den där hårda kanten som man alltid tvingas luta sig mot. Och om jag var mörbultad efter denna behandling så var det ingenting mot när han gick lös med hårborsten. Jag hade träningsvärk i magen efter att ha fått spjärna emot när frisören med full kraft borstade mitt hår bakåt. Och så kom den där fönen fram. Minst 30 grader i salongen och på det en värme mot hårbotten som fick mig att bita mig i läppen av smärta. Jag sa ingenting där och då. Jag ville bara få det överstökat. Jag betalade 240 kronor och sprang därifrån med svedd hårbotten och fönens surrande i mina öron.


Så här glad var jag efteråt.

En ledig sommardag

När man sitter framför en dator på ett bastuvarmt kontor och jobbar hela dagarna och alla andra har semester, ja då är det underbart att kunna ta fredagen ledigt. Som igår, sitta på nersvettad kontorstol byttes ut mot sitta på båt med destination Vaxholm. Härligt! Kvällen avslutades med grillmiddag och därefter ett glas rosé på Morfar Ginko med fina vännen Johan.


Här sitter jag och trivs.


Gult och blått - sol och hav (eller är det himmel?)


Värdefullt vatten - källan till allt liv.


Kaffepaus...


Möte.

Kväll vid vattnet...

Tog solstol, vattenmelon och tidningar och gick ner till vattnet. Slog mig ner på första gräsplätt jag såg, och eftersom jag inte är någon van solare så glömde jag att titta exakt var den stora varma stjärnan befann sig. Jag såg visserligen att platsen som jag valde badade i solljus, men att solen skulle försvinna bakom ett hus fem minuter senare det hade jag inte räknat ut.

Eftersom jag mer är en "sitta i skuggan-typ" så gjorde det mig inget, utan jag satt kvar och mumsade på min vattenmelon och läste alla delar i grannens Svenska Dagbladet som jag så snällt tar in när de är bortresta. De har visserligen inte sagt åt mig att ta in tidningen, men eftersom deras postfack börjar svämma över så tycker jag att jag gör en god gärning. Dessutom får jag gratis läsning på köpet.



Utsikt från min solstol.

Jag rinner bort...

Sitter här på min svettiga rumpa och drömmer. Jag drömmer om svalka. Om vatten. Om bad. Som om han hör mina tankar mejlar min far mig nedanstående bild. Från Kolmården i juni i år. Åååh, jag kan nästan inte titta så skönt ser det ut. Dags att smita iväg in på toaletten och doppa huvudet i... i handfatet såklart. Vad tror ni om mig egentligen?

Jag ser ut som en prickig korv...

Jag sitter ner stora delar av dagen. På cykeln en timme till och från arbetet. På stolen åtta timmar på jobbet. Det är varmt och klibbigt så här i sommartider när temperaturen når över 30 grader. Varmt och klibbigt är ingen bra kombination tycker min överkänsliga hud. Så nu har den gjort revolt, i form av värmeutslag. Jag ser ut som en prickig korv på baksidan av låren.

Till en början var det bara ett fåtal röda prickar, men nu har det spridit sig vidare ner längs mot knävecken. Dessutom svider det. Ajaj. Någon som har bra tips på hur man behandlar värmeutslag?


Mitt lår eller en prickig korv?

Man måste ta en paus...

Efter en lång arbetsdag inomhus framför datorn så bör, nej så måste man ta en paus på en bänk i solen på vägen hem. Tillbehör: en tidning, en ask med nyinköpta jordgubbar samt trevligt sällskap :-)


Jag läser det senaste om värmeböljan (inte värmeblöjan som jag skrev häromdagen), Littorin och Kicki Danielsson. I intresseordning.



Utsikt från min lilla bänk.

Förnuft och känsla räcker inte för fällande dom

Så har Mats Alm dömts för brott mot griftefriden. Ett år och sex månader ska han tillbringa bakom lås och bom.

Att Mats Alm varit vid sin döda fästmös kropp står alltså klart, och även att han försökt att elda upp kroppen. Men att han mördat henne, det går visst inte att bevisa. Dock undrar man ju varför han skulle vilja tända eld på sin, som han kallar henne, stora kärlek om han nu inte tagit livet av henne och velat dölja bevisen. Eller rättare sagt beviset, som i det här fallet var Lindas Chens kropp.

Leif GW Persson säger att Mats Alm är världens sämsta skådespelare och att det till 99.99 procent är Alm som tagit livet av Linda Chen. Men förnuft och känsla räcker inte för en fällande dom. Det måste finnas bevis. Något som Mats Alm verkar ha varit väldigt medveten om.

Är vi överens solen?

Jag svettas, svettas och svettas lite till. Detta innebär att jag måste hälla i mig vatten kontinuerligt för att inte torka ut och ligga kvar på stolen som skrynkligt litet russin.

Jag har jobbat hela dagen, och jag kommer att jobba hela morgondagen och fredagen likaså. Och nästa vecka och.. Nej, där får det vara nog. Sedan är det min tur att ha semester. Att få njuta av värmen, utomhus. För visst stannar du väl ett tag till kära sol? Jag menar, du har väl inga planer på att försvinna bakom ett moln de närmaste veckorna? Om jag vore dig så skulle jag fluffa till ett trevligt moln i lagom storlek, slå mig ner framför det, luta mig tillbaka och bara njuta. Jag upprepar: Framför molnen, inte bakom. Okej, solen. Då är vi överens om detta. Eller?


Man vet att det är sommar när man bär solglasögon och keps.

En promenad senare...

Ja, så har man tagit en uppiggande powerwalk då. Om mormor läste detta skulle hon säga "Fånigt att slänga in en massa engelska ord där det finns svenska". Och hon har kanske rätt, så för din skull mormor.

Från början igen: Ja, så har man tagit en uppiggande snabbpromenad då. Fast så värst pigg känner jag mig i och för sig inte just nu. Och tur är väl det för nu ska här snart sussas. I sängen helst, så därför måste jag nu krypa från soffan till sovrummet. God natt, eller kanske god morgon beroende på var du är...


En promenad senare. Är nästan så trött som jag ser ut.

Tack till er mina två stöttepelare...

Jag åt lunch med en kollega och tillika god vän i dag. Vi satt utomhus i solen och kavlade upp shortsen med förhoppningen att hinna få lite färg. Jag synade mina ben noga. Min goda vän gjorde detsamma. Vi hittade såväl ytliga blodkärl som bristningar då vi med kritiska ögon granskade ben för ben, från fot till shortskant.

Till en början kände jag mig besviken på mina ben, för att de åldrades liksom jag själv. Jag strök med händerna över vaderna och låren, och plötsligt så infann sig en annan känsla. Jag kände stolthet och tacksamhet över mina ben. Mina fantastiska ben, tänkte jag. Mina ben som varje dag bär mig, som tar mig framåt och rör sig dit jag vill. Mina underbara ben som gör så att jag kan hoppa, springa, simma och inte minst dansa - som är bland det bästa jag vet. Jag skämdes där jag satt. Skämdes för att jag hånat min egen kropp, för att jag snackat skit om mina ben som alltid gör sitt bästa.

Så älskade ben - ni som fick mig på fötter den där dagen för 29 år sedan. Ni som tagit emot de hårdaste smällar. Ni som kämpat på hästryggen, i skidbacken, på löpbandet och på dansgolvet. Ni som kommit igen efter menisk- och korsbandsoperationer. Ni som aldrig ger upp. Till er två fantastiska stöttepelare vill jag nu rikta ett stort Tack! Min kärlek till er är benhård!


Nick Vujicic har inga ben och inga armar. Men han är tacksam över vad han har. Över livet. Han är en sann inspiration och förebild. För vad är en bristning på benet, egentligen?

Mel Gibson arg över silikonbrösten

Romansen (eller vad man nu ska kalla det) mellan Mel Gibson och Oksana Grigorieva blev inte långvarig. De träffades i början av 2009 och nu drygt ett år och en bebis senare är de bittra ovänner. På en ljudupptagning som Oksana spelat in är Mel Gibson bland annat arg för att hon har silikonbröst. Han skriker: ”Du sa att de inte var fejk. Du ljög för fan för mig innan.” Lilla Mel om du bara hade använt dina ögon och dina två händer så hade du på ett tidigt stadium insett att brösten inte var äkta vara. Det blir liksom lite konstigt att säga att du inget anade när ni ändå lyckats med att sätta barn till världen.

Mels och Oksanas inspelade gräl.
MG: ...du försöker amma med dina jävla främmande föremål i kroppen, är det så?
OG: Det har ingenting med det att göra.
MG: Åh, det har ingenting med det faktum att du har främmande föremål där inne att göra?
OG: Korrekt.
MG: Korrekt, okej, bra. Så du ljuger inte för mig om dina fejkade bröst?
OG: Det har jag aldrig gjort.
MG: Jo, jo du gjorde just det. Du sa att de inte var fejk. Du ljög för fan för mig innan.
OG: Det gjorde jag inte. Jag sa aldrig något sådant. Du frågade mig aldrig, jag sa aldrig något. Eller så frågade du mig, men jag ljög aldrig om det här.
MG: Vem bryr sig, de ser löjliga ut, varför tar du inte ut dem? Hursomhelst...
OG: Det har du fan inte med att göra.
MG: Det har jag, det har jag. De ser dumma ut. Jag säger det bara. Det är bara en bedömning. Behåll dem om du vill. Se dum ut, se om jag bryr mig ett skit.
MG: De är för stora och de ser dumma ut. De ser ut som någon Vegas-slyna. De
ser ut som en Vegas-hora. Du struttar runt i dina tajta kläder och grejer. Jag
tänker inte acceptera det längre.
OG: Jag går inte runt i tajta kläder. Jag stannar hemma för det mesta.
MG: Det gör du fan det. Du går ut i offentligheten och det är så jävla skämmigt för mig. Du ser ut som en jävla löpande hynda (bitch on heat). Och om du blir våldtagen av ett gäng negrer är det ditt eget fel, okej? Du provocerade fram det.
MG: Du klär dig provocerande hela tiden med dina fejkade bröst som du känner att du måste visa upp i tajta outfits och byxor så att man ser din fitta från baksidan och den där gröna saken i dag var nog. Det är provocerande. Okej? Jag säger till dig. Jag säger bara sanningen.
MG: Jag gillar det inte. Jag vill inte ha den kvinnan. Jag vill inte ha dig. Jag tror inte på dig längre. Jag litar inte på dig. Jag älskar dig inte. Jag vill inte ha dig. Okej?
MG: Stanna i det jävla huset. Jag ger dig det inte, men du kan bo där. Okej? Och jag ska ta hand om mitt barn men jag vill inte ha dig längre.

Källa: Expressen

Bläckfisken Paul - en långarmad fotbollsexpert

Bläckfisken Paul gjorde det, igen. Av åtta tippade matcher under fotbolls-VM prickade han in alla rätt. Nu senaste i kvällens final mellan Spanien och Holland. Nästa gång ska jag inte lyssna på några tvåbenta experter innan jag tippar, utan på långarmade Paul. Han vet vad som gäller.

Jimmy Jump gjorde det igen...

Spanjoren Jimmy Jump, eller Jaume Marquet Cot som han egentligen heter, har som hobby att dyka upp som gubben i lådan på stora evenemang. Här är ett urval av hans "framträdanden".

- Under finalen av Franska öppna 2009 så sprang han in och försökte sätta en katalansk mössa på Roger Federer.

- Under ett formel 1-lopp i Barcelona sprang han in på målrakan när bilarna susade förbi i 250 km/h.

- Under Champions League semifinalen 2006 mellan Villareal och Arsenal sprang han in på planen vid avspark och gav Henry en Barcelona-tröja.

- Vid en segerceremoni vid en tennisturnering i Barcelona sprang han fram till vinnaren Carlos Moya och lämnade sitt visitkort.

- När fotbollslaget FC Barcelona spelade en match sprang han ut på planen och satte en traditionell katalansk mössa (barretina) på Barcelonaspelaren Samuel Eto'o för att välkomna honom till laget.

- När Real Madrid CF spelade match mot FC Barcelona hemma på Santiago Bernabéu den 19 november 2005 sprang han in på planen innan matchavspark och sparkade iväg bollen från mittcirkeln innan han senare togs om hand av flera vakter.

- Under en match mellan Liverpool FC och AC Milan 1999 sprang han in på planen och tog med sig matchbollen ut från arenan.

- Sprang även in på planen under semifinalen i EM 2008 mellan Tyskland och Turkiet. Då hade han på sig en tröja där det stod "Tibet is not China".

- Den 14 oktober 2009 försökte han ta sig in på Råsundas fotbollsplan under Sveriges VM-kvalmatch mot Albanien. Hans mål var då sannolikt att nå Zlatan Ibrahimović men säkerhetsvakter ingrep redan innan han hade kommit in på planen.

- Under finalen av Eurovision Song Contest 29 maj 2010 i Oslo, Norge dök han upp mitt i Spaniens bidrag och stannade på scenen i flera sekunder innan vakter jagade bort honom. Han fördes därefter till Sandvika polisstation där han blev gripen av norsk polis. Jump dömdes till 15 000 norska kronor i böter, vilket motsvarar drygt 19 000 svenska kronor. Spanien fick framföra sitt bidrag en gång till.

- Strax före avspark för VM-finalen i fotboll den 11 juli 2010 på Soccer City Stadium i Johannesburg, försöker han placera sin röda mössa på VM-pokalen. Han hindras av säkerhetsvakter som knockar honom så att man får bära ut honom från plan.

Källa: Wikipedia

Tummen upp för vädret

Legat och läst i solstol i parken i dag. Svalkade mig med ett dopp i böljan blå. Därefter kaffe på Pappas Deli på Lilla Essingen.

Tummen upp för helg, sol och bad. Och nej, det är ingen gördel jag har på mig, utan ett par surfshorts. De är höga i midjan, so what can I do... Linda Hammar från En annan del av Köping har inspirerat mig till "tummen upp".

Grinda 24 timmar...

Unnade mig en ledig dag igår och for till Grinda med fina vänner. Sol, bad och god mat - precis vad jag behövde. Nu klarar jag två veckor till innan den riktiga semestern tar fart.


Vi är på väg.


Vi passerade Vaxholm.


Och nådde så Grinda.


Jag fick också vara med på bild.


På Framsidan fick vi lite gott i glasen...


...och på tallriken.



En vacker värld.


Hemfärd.

Även en köpare kan bli såld herr Littorin...

Att köpa sex är förkastligt. Att köpa sex när man är en offentlig person är både förkastligt och så urbota korkat att jag knappt finner ord. Om man har det så dåligt ställt att man tvingas sälja sin kropp, ja då behöver man rimligtvis inte tänka två gånger innan man säljer ut en känd torsk till kvällspressen.

När Sven-Otto Littorin påstås ha köpt sex (för själv förnekar han brott) av en prostituerad då var han partisekreterare för Moderaterna och blivande arbetsmarknadsminister i Sverige. Dessutom låg han i skilsmässa med mamman till hans tre barn. Tänk människa, tänk. Du är minister, du är ett välkänt ansikte. Folk vet vem du är. Även prostituerade. De tycker inte synd om mig för att du ska skiljas. De skiter fullkomligt i att du har det jobbigt. För dessa kvinnor har det mycket värre. Man har ingen tystnadsplikt som prostituerad. Väljer du att köpa sex, ja då får du stå ditt kast när du sedan ertappas med byxorna nere. Är du dessutom en offentlig person, ja räkna då med att din nuna lär synas på löpsedlar runt om i landet.

Så tänk människa, tänk. Valet är alltid ditt. Ställ dig frågan: Är det värt det?

Vi köper för små jeans och pinar oss...

Häromdagen hade jag baggy-jeans och ett slappt linne på mig. Jaha, gäspar du nu kanske. Jo, men tillåt mig att skriva klart käre läsare, så kanske du piggnar till. Jag hade alltså lite säckigare kläder än vanligt på mig den där dagen, och ojoj så skönt det var. Inte bara det att jag kunde röra mig fritt utan rädsla för att någon söm skulle spricka eller för att jag slapp suga in magen varje gång jag satte mig ner. Vad jag även kände var: Ingen vänder sig om och kollar in min rumpa i de här jeansen för jag har ingen rumpa i de här jeansen och ingen kollar in mina bröst eller min mage i det här linnet som är tre storlekar för stort.

Då och där förstod jag hur många killar känner det. De liksom bara är. De tänker inte på hur jeansen sitter på dem när en snygg tjej går förbi, eller jo det kanske det gör någon gång men inte ständigt. De behöver inte fråga om rumpan ser för stor ut i de här byxorna, för de köper heller inte för små storlekar som många tjejer gör (jo jag har också gjort det). Hellre så tajt så man knappt kan andas än slappt och skönt. Det är märkligt. Vi förundras och förfasas över hur kvinnor på 1700-talet snörde in sig i korsetter som satt så hårt att dessa arma kvinnor svimmade mest hela tiden. Men trehundra år senare har vi inte kommit så mycket längre. Vi är fortfarande fjättrade. År 2010 köper vi för små jeans, och likväl klagar vi över att vi ser tjocka ut i dem. Självklart ser man stor ut i något som är för litet. Sätt på en 4-åring bebisplagg och denne kommer också att se gigantisk ut.

Nej, jag kommer inte att gå i baggykläder resten av mitt liv. Jag kommer säkert att köpa alldeles för trånga jeans många gånger till under min livstid, och därmed få sitta där och pinas medan jag trycker in min stackars mage. För även jag är barn av min tid.

Vad spanar du på Mozart?

Min granne Mozart var som vanligt uppe i ottan.

Men varför sitta där uppe timme ut och timme in?


Jo, för att hålla kolla på Mozart Junior såklart. Som ännu inte prövat sina vingar.

Jag förstår Lindsay och hennes trasiga kollegor

Lindsay Lohan, Britney Spears, Mischa Barton, Brittany Murphy, Tara Reid och så vidare – ja listan på trasiga kändistjejer är lång. I tidig ålder hamnade de i strålkastarljuset, många gånger ditknuffade av sina föräldrar. Sex säljer, uppmanar branschfolket. Spela på sexigheten. Det spelar ingen roll att du är en nybliven och många gånger osäker tonåring. Sex är lika med cash. Hur du kommer att må om några år, ja det är helt enkelt ditt problem.

Och nu är det sannerligen problem därute. Lindsay Lohan åker in och ut på rehabilitering och i dag dömdes hon till tre månaders fängelse efter att ha misskött sin skyddstillsyn. Britney Spears har brutit ihop både en och två gånger, och hon förlorade en period vårdnaden om de två sönerna. Mischa Barton har även hon drogproblem, Brittany Murphy bantade och överdoserade sig själv till döds och Tara Reid opererade sönder sin unga kropp.

Jag förstår dem. Att hela tiden ha kravet på sig att se snygg och sexig ut, jämt, även om du bara ska gå ut och slänga soporna. För papparazzis lurar överallt i buskarna. Och när du minst anar det så slår de till. Och du glömmer att hålla in magen, eller kanske orkar du inte just då. Klick! Stor bild i tidningen med rubriken: ”Stjärnan gravid”. Eller så rastar du hunden i de där gamla joggingbyxorna du bara älskar. Klick! ”Veckans sämst klädda”. Eller när du går ner på stranden i din dyra nyinköpta bikini som du är så stolt över och tycker att du är så snygg i. Klick! Ett uppslag med bildspecial: ”Hon har celluliter”.

Ja, tacka sjutton för att människan har celluliter, för att hon glömmer att hålla in magen och för att hon inte går ut och slänger soporna i galaklänning. Det är det som gör henne mänsklig.

Jag skulle troligtvis också bryta ihop om någon kritiserade hur jag såg ut, och dessutom gjorde det stort på en löpsedel, världen över. Jag skulle säkert också operera mig både här och där om jag fick se bilder på mig själv i tidningen under rubriken: ”Stjärnans viktuppgång”. Jag skulle förmodligen också vilja fly verkligheten med hjälp av droger om min verklighet bara bestod av en fasad bakom vilken jag inte längre kunde gömma mig. Så vad vill jag då ha sagt med detta. Jo, jag säger som indianerna. ”Döm ingen människa förrän du vandrat en mil i dennes mockasiner.”

Lär barn sig skriva för hand i dag?

Jag skriver det här för hand. Just nu. Men när du läser det är det på datorn efter att jag knapprat in varje bokstav på tangentbordet. Det jag gör just nu, skriver med en penna på ett papper, så skrev man förr då när jag var barn. För då fanns det inga datorer. Eller jo de var visserligen uppfunna, men väldigt få hade en sådan i sitt hem.

När jag var barn fick man skrivkramp i armen, inte musarm. Och på lektionerna övade vi skrivstil, inte fingersättning. Lär barn sig att skriva snyggt i dag? Lär man sig att skriva för hand överhuvudtaget? Dagböcker och brev skriver unga det nuförtiden, eller har det helt tagits över av bloggar och mejl? Mina gamla dagböcker och poststämplade brev ligger i tryggt förvar i en kartong i källaren. Var har du dina gamla mejl?

Det är inte bara röken som sticker i ögonen...

Och så eldade Gudrun Schyman och hennes Feministiskt initiativ (FI) upp 100 000 kronor i dag. Enligt FI för att visa hur stora löneskillnader det är mellan män och kvinnor.

Jag förstår det inte. Jo, löneskillnaderna är jag tyvärr medveten om, men själva handlingen blir jag inte klok på. Visst, det ger säkert mycket uppmärksamhet och många skriver om det, inklusive jag själv. Men som parti måste man ju vara ute efter ett positivt gensvar och detta kan jag och många med mig inte ge dem.

Om man nu vill påvisa den ekonomiska problematiken mellan könen, varför då elda upp pengar som skulle komma många kvinnor väl till användning? Varför inte skänka summan till kvinnoorganisationer eller företag som arbetar för ökad jämställdhet? För även Gudrun med en hyfsad årsinkomst måste ju förstå att det inte bara är röken som sticker folk i ögonen när man eldar upp 100 000 kronor…

Innan jag somnar (skrivet i sängen igår)

Från det öppna fönstret. Fågelkvitter. Måsarnas skrianden. En moped, inte alltför långt bort. Jag blundar. Ljuden blir starkare. Eller hörseln bättre. En bil. Motorn som växlar ner. En mansröst, och där en till. Någon skrattar. Fler röster. Jag kan inte urskilja några ord. Men det gör inget. Rösterna vaggar mig till ro. Snart sover jag. Ska bara… lägga undan… pennan och…

Funderingar kring våra partiledare...

Den 19 september är det val här i Sverige. Då ska vi välja vilka partier och personer som ska styra landet.

Imorse var Lars Ohly i Nyhetsmorgon på teve, partiledaren som tycker att skatten ska sänkas, för fotbollspelare alltså. Jo, han uttryckte sig så i en intervju. Vänsterpartiledaren Lars Ohly, som man tror ska stå på de utsattas sida, vill sänka skatten för välbetalda fotbollspelare. Där satt den Lasse!

Häromdagen såg jag Mona Sahlin, inte live, men väl på en löpsedel. Det stod att hon är mobbad. Eftersom jag inte läst tidningen vet jag inte om det är Mona själv som hävdar detta eller någon annan. Inte heller vet jag vilka mobbarna är. Är det bra utåt sett att vara mobbad som partiledare? Får man sympatiröster då? Eller ses man som en svag och osäker ledare? Nej, jag har inga svar, det är ju jag som undrar.

Fredrik Reinfeldt är väl den politiker som syns mest, vilket inte är så konstigt med tanke på den roll han har. På teve såg jag delar från Fredriks tal i Almedalen (visst känns det märkligt att nämna honom enbart vid förnamn, men så gör man ju med kvinnliga politiker – Mona, Gudrun och Maud). Han gestikulerade vilt och pratade med djup stämma. Lite som en predikant. Han har tydligen fått hjälp med detta, att röra mer på kroppen när han pratar. Afrikansk dans hette visst kursen.

Och sedan har vi då Maud Olofsson. Jag höll på att skriva Maud. Bara Maud. Men även hon har ett efternamn och förtjänar att få det utskrivet. Det är Reinfeldt, Hägglund, Björklund och Maud. Märkligt! Varför inte Fredrik, Göran, Janne och Olofsson? Jag gillar Maud Olofsson på något sätt. Hon hörs och hon syns. Hon tar plats helt enkelt.

Göran Hägglund och Jan Björklund. Dessa herrar vet jag inte mycket om. Vad hette han partiledaren innan Janne? Just det, Lars Leijonborg. Honom stötte jag ihop med på Ica titt som tätt, så den människan hade jag i alla fall lite koll på. Det kändes bra att se en politiker mitt bland oss vanliga dödliga. Han blev mer mänsklig då, fanns liksom inte bara där i Plenissalen i Riksdagshuset. Det känns skönt att veta att Lars Leijonborg också blir hungrig och handlar mat, precis som oss andra.

Ja, och så var det de där språkrören. Jo, det heter så i Miljöpartiet. Språk-rör. Om rör syftar på ”nudda” eller ”avlångt rör á la avloppsrör”, det är inte det viktiga här. Det viktiga är miljön, något som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson brinner för. Den sistnämnda har på senare tid fått se sig omsprungen av den något mer karismatiska Wetterstrand. Kanske borde de ändra regeln om att språkrör bara får sitta ett visst antal år på posten, nu när de äntligen har fått ett uppsving.

Vem och vad jag ska rösta på? Jag kan ärligt säga att jag är osäker. Språka med mig. Dansa för mig. Rör vid mig. Bolla med mig. Övertyga mig.

Vad är sommar?

Sommar - det är att ha picknick med fina vänner på en klipphäll vid vattnet. Med andra ord, jag har precis haft en riktig sommarkväll. Att vi fick sällskap av gigantiska myror samt en råtta som prasslade i buskarna intill, det är sådant man får ta när man gör ett besök i naturen.


Solen går ned över Fredhäll.


Ingen sommar utan jordgubbar.

Mord - ett vardagsfenomen

Mord har blivit ett vanligt fenomen, även här i lilla trygga Sverige. För visst är Sverige ett tryggt land att bo i, i alla fall om man jämför med många andra länder där mord är lika vanligt som snatteri. Riktigt där är inte Sverige, inte än. Men vi verkar vara på god väg. Mord och våldtäkter är numera ett bekant inslag i vardagen.

I dag läser jag om ett misstänkt mord i Sundbyberg. Händelsen finns visserligen både omskriven på Expressens och Svenska Dagbladets webbsajter. Men det är inte högprioriterat och i morgondagens tidning lär nyheten få några rader, om den ens finns med. År 2010 sker ”vanliga” mord för ofta för att ha något nyhetsvärde. Ska media lägga ner tid på ett brott, ja då ska offret eller förövaren vara en kändis, ett barn eller något annat som sticker ut från statistiken. Massmord och seriemord går också hem. Är du bara en kvinna som bara blivit ihjälslagen av din alkoholiserade make då får du kanske en notis, på sin höjd

Min dag i parken...(nedtecknat på plats)

Jag sitter på fiket i parken. Jag har slagit mig ner vid ett bord i skuggan. Vid bordet bredvid mig sitter en man och en kvinna. Hon är i 60-årsåldern, han något yngre. De spelar Alfapet. De funderar och diskuterar. Mannen är osäker.
"Äns, kan jag lägga till det här?"
"Men det stavas ju med e", säger kvinnan. "Men här kan du lägga det", fortsätter hon.

Lite hjälp på traven. Men det har mannen glömt bort när han några minuter senare utropar sig själv till vinnare.

Nu går de igenom spelet. Kvinnan upptäcker ett misstag hon gjort.
"Om jag hade lagt så då hade jag vunnit", säger hon.
"Så kan du väl inte säga", kontrar mannen.
Kvinnan är upprörd.
"Jag förstörde för mig själv."

Själv sitter jag och läser, men då och då tjuvlyssnar jag på dem. Som nu. Eller tjuvlyssnar. Jag kan inte undgå att höra dem. Knappt två meter till höger om mig sitter de.

Nu ska kvinnan gå och bada. Mannen ska se fotboll. Han frågar om hon vill se matchen med honom. Det vill hon inte.
"Man kan ju se repriserna", säger hon. "Dessutom är det ju sport året runt."

Nu går de, mina bordsgrannar. Jag undrar vad de har för relation till varandra. Båda är vitklädda. Hon i tunn bomullsklänning. Han i vita jeans och t-shirt.

Nu fick jag nya grannar. Ett äldre par. Han beundrar vattnet och utsikten.
Hon berättar att hon ser Essingeleden från sitt håll.
"Inte lika roligt att se", säger mannen.
De dricker kaffe och han äter en kaka. Nu pratar de om självmord, om människor som hoppar från bron. Inte ett ämne att diskutera här, en vacker sommardag som denna. Den äldre mannen byter spår.
"Mona Sahlin får på nöten. Ska man rösta på henne för att man tycker synd om henne?"

Till vänster om mig står mannen och kvinnan i vitt och pratar. De vill inte skiljas åt. Inte än. Men hon ska bada, och han ska se fotboll.

Två fåglar i trädet framför mig. Talgoxar. Tror jag. Jag undrar om de också lyssnar på cafégästerna, precis som jag.


Här sitter jag.

Jag kan inte sola, inte på deras sätt...

Jag ser dem i parken här nedanför balkongen. De ligger där och njuter, rakt upp och ner på filtar och handdukar. Jag står på min balkong och tittar på dem. I nacken och längs min rygg rinner svetten, kroppens eget fenomenala sätt att kyla ner sig när det blir för varmt.

Ska jag gå ner och sällskapa dem, alla solgalna människor? Nej, det ska jag inte. För jag kan inte sola, inte på deras sätt i alla fall. Max två minuter klarar jag av att ligga sådär mitt i gräset utan en enda liten skuggig punkt i sikte.

Om jag går ner i parken, ja då sätter jag mig under ett träd eller på ett café med en bok eller en tidning. Och det ska jag göra nu. Upp på min ädle springare och mot fiket i Rålis. En bok tar jag med mig samt papper och penna, för de bästa idéerna dyker upp när man minst anar det.

Titta vilka som är här...

Häromdagen var det smultron. Och imorse möttes jag av den här synen när jag klev ut på balkongen.


Mina gula hallon är här.


Och flera stycken är det.


Mums med hallon till frukost.

Cristiano Ronaldo - fotbollsspelare och pappa

Fotbollspelaren Cristiano Ronaldo har blivit pappa till en liten pojke, det skriver han själv på Facebook. Nej, vi är inte vänner men jag är av någon anledning med i hans fanklubb på ovan nämnda sajt. Vem mamman till barnet är förtäljer inte historien eftersom hon enligt Ronaldo vill förbli anonym för omvärlden. Och eftersom Ronaldo i nuläget lever det glada singellivet till fullo, och enligt media har haft 16 "flickvänner" på fem år så finns det ju en hel del kvinnor att gissa på.

Nåja, Ronaldo skriver vidare på Facebook att han lovar ta fullt ansvar för sitt barn. Ja, tacka sjutton för det mannen.


Cristiano Ronaldo - fotbollsspelare och pappa.

Längtar till ön...

Om några veckor ses vi igen Gotland. Jag längtar...

Kort blogginlägg om bra dag...

Dagen inleddes med mysig frukost hos mammsen, fortsatte med en härlig pooldag hos bror, svägerska och lill-trollet samt rullade vidare med en nagelbitande fotbollskväll hos Maria och Cristian. Och när jag kom hem för en liten stund sedan, ja då sköts det fyrverkerier mot natthimlen ovanför balkongen. Bra avslutning på en bra lördag helt enkelt!

Sara Sollentuna in da huse

Ut till mammsen i Sollentuna eller hem till en tom lägenhet efter jobbet? Valet var självklart. Och nu sitter jag här framför datorn i kommunen där jag tillbringade mina första 19 år. Även om jag efter elva år inne i smeten ser Stockholm som mitt Hem så har den här inte så lilla förorten alltid en plats i mitt hjärta. Jag känner mig trygg här.

Sollentuna är för mig vad Sundbyberg är för artisten Oscar Linnros. Det är någon form av hatkärlek. Jag älskar Sollentuna, men inte alltid. Ibland drar jag en lättnadens suck när jag lämnar min gamla hemkommun bakom mig. Andra dagar är saknaden enorm.

Jag får helt enkelt skriva en låt om det hela. Sundbyberg är ju som sagt gjort, och Södermalm flera gånger om, inte minst av söderkisen Petter. Dogge hyllade Alby och Adam Tensta lade till och med till sin förort i artistnamnet. Det kanske vore något. Sara Sollentuna in da house. Ja, kanske inte är så dumt ändå...

Titta vad jag hittade...

Imorse blev det smultron till frukost. Egenodlat på hemmaplan :-)

Vilken härlig syn!

Fredagsmusik

Snart är det fredag, om 53 minuter enligt min klocka. Det ska vi fira med lite musik.

En bra vän är en gåva...

Har ätit middag med min fina vän Maria i kväll. När vi ses, och det gör vi rätt ofta, då pratar vi om allt. Det är befriande och helt kravlöst.

Och för att må bra tror jag att man måste ha människor omkring sig som man verkligen kan prata med, och då menar jag inte lite kallprat om väder och vind, utan personer som man litar på och kan dela sina inre tankar med. Riktiga vänner behöver man inte göra sig till inför, de finns där i vått och torrt. Trogna vänner gläds med oss i våra framgångar och finns där som stöd i motgångar. Nära vänner skrattar med oss, aldrig åt oss och när sorgen är för stor att bära ensam, ja då finns de sanna vännerna där och lättar vår börda.

En bra vän är en gåva, ta emot gåvan med tacksamhet och ta väl hand om den.

Stockholm genom en cyklists ögon...

Jag cyklar till och från jobbet varje dag. Endast regn, snö och ibland infunnen lathet stoppar mig från att hoppa upp på min ädle springare varje morgon. Så här såg min utsikt ut imorse när jag trampade fram genom ett disigt men ändå vackert Stockholm. Bilderna är tagna i farten med mobilen, så ha överseende.