I dag läser jag i tidningen om anmälda överfallsvåldtäkter i Örebro och Göteborg. Polisen säger att de i båda fallen jagar flera gärningsmän. Det får mig att undra hur två så sjuka människor hittar varandra. Hur upptäcker de sitt gemensamma intresse? Vem tar upp ämnet liksom? Och hur går de vidare från ord till handling? För visst måste det väl vara planerat, inte kan väl två vänner plötsligt bara få för sig att våldta någon? Eller...
”Fan vad trist allting är.”
”Ja, vad fan ska vi hitta på?”
”Du jag har en idé, vad sägs om att våldta någon?”
”Fan, vilken bra idé, du är inte så dum som du ser ut.”
Det kan inte vara lätt att vara våldtäktsman. Inte nog med att man är en uppenbart sjuk person, man har även lägst status av alla på ett fängelse. Andra interner ser våldtäktsmän som lägre stående varelser. De är likvärdiga med en muslort eller en dammtuss i hörnet. Eller nej, de är lägre än så. Våldtäktsmän är faktiskt så ”utsatta” att de ofta får sitta på särskilda anstalter, ihop med andra sexförbrytare. Anders Eklund och Hagamannen sitter exempelvis på samma ställe och brukar äta lunch ihop. Vad de diskuterar under måltiderna vill jag inte veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar