Jag läser nyheterna.
Polens president har omkommit i en flygkrasch. Författaren Kerstin Thorvall har somnat in. En intervju med föräldrarna till tvååriga Elin som igår avled efter att ha blivit överkörd utanför flyktingförläggningen där hon bodde. Och så nyheten om mannen som tog livet av sig men först mördade sin hustru och sin sjuårige son.
Vi ska alla dö, med eller utan hjälp. Och jag tror att vi alla blir änglar när vår tid är inne. Jag ser framför mig hur de flyger med sina änglavingar någonstans ovan molnen. Kerstin diskuterande med Polens president Lech Kaczynski. Lilla Elin som leker med en sjuårig pojke.
Jag hoppas att de försonas där ovan molnen, pojken och hans pappa, att de båda flyger där med sina nya fina vingar. Jag tror nämligen inte på fördömelse i helvetet i evigheternas evighet. Att leva i mörker och hat på jorden måste väl vara straff nog. Inte ska väl en djupt olycklig och ensam människa straffas även efter jordelivet. Snarare måste det vara dags för denne att uppleva kärlek, ljus och glädje. Och inte minst att få flyga med änglavingar.
Inte ska man straffas för att man är olycklig och ensam. Men alla gör vi val i livet som "borde" få en effekt. Annars skulle ju ingen behöva vara ansvarig någonsin för sina handlingar.
SvaraRadera//L
Självklart måste vi stå för våra handlingar, men effekten av dem får vi ju i detta livet. Och då menar jag inte främst ett "synligt straff" utan det inre plågorna vi tvingas bära, vetskapen om det vi gjort.
SvaraRadera