Jag tittar på en bild..

Jag tittar på en bild. En bild på en söt ung tjej. Det lilla som nu finns kvar av henne. Ett skelett med skinn på, så kan jag bäst beskriva denna unga söta tjej. Huden blekgrå, ögonen nästan helt tömda på liv.

Nej, det handlar inte om någon nyhetsbild från ett land i svält och krig. Fotot är taget här i Sverige, där vi har mat i överflöd. Flickan kan äta, får äta, men vill inte äta. Hon tycker att hon är grotesk. Där revbenen sticker ut ser hon fett och valkar. Magen som är formad inåt är i hennes ögon stor och tjock. Benen som knappt orkar bära hennes tunna kropp är för flickan elefantlika i sitt utseende. Och boven i dramat är enligt henne just mat. Om hon inte äter så blir hon smal, sådär som modellerna som hånfullt glor ner på henne från reklamaffischerna. ”Haha, vilken liten tjockis”, ropar de när de ser henne. De smala modellerna. De vackra modellerna. De framgångsrika modellerna.

Hon stryker händerna över revbenen på magen, känner valkarna, och äcklas över sig själv. Ordet tjockis ekar i huvudet när hon står framför spegeln hemma i badrummet. Hon betraktar sig själv, granskar varenda liten del av sin kropp. Hon ser och tror sig veta, men vet inte att hon förblindad. Hennes ögon ser, men ändå inte.

Du finns i mina tankar.