Vilken dag. Först självinlåst Duffy, därefter promenaden från helvetet och nyss höll hon på att äta upp middagsmaten.
Promenaden ja. Två andra hundar i rastgården. En liten och en stor. Lugna hundar, sa ägaren. Och de var verkligen lugna. Med det var sannerligen inte Duffy. Den stora hunden struntade hon i, men den lilla mopsen ville hon busa järnet med. Hon blev vildarnas vilde. Det skrämde mopsen, och dess ägare som valde att lyfta upp mopsen i sin famn. Detta gjorde Duffy ännu hetsigare. Hon skällde och hoppade och jag hade knappt ork att hålla i henne. Till slut valde mannen att ta sina hundar och gå därifrån. Han var inte sur eller nått sånt, snarare väldigt förstående och lugn, precis som sina hundar. Men besten Duffy skrämde iväg dem med sin ivriga uppenbarelse.
Som om det inte var nog kom det en ny hund mot rastgården men då fick jag nog och drog Duffy därifrån. Tårar i ögonen hade jag. Jag skämdes över min hund, och var arg och besviken på henne. Det här måste hon öva bort, annars kommer vår relation inte att fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar