Tålamod. Tålamod, tålamod och mycket godis. Det är vad som krävs när man går ut med Duffy. Oj, vad hon drar och oj vad vi stannar. Drag - stanna. Gå - drag - stanna. Om och om igen. Jag blir trött men inte Duffy. Det finns för mycket roligt att titta på och nosa på och skälla på och springa efter. Ja, eller så långt kommer hon ju inte innan kopplet tar slut, för lös det går hon inte att ha än. Får hon syn på en annan hund, ja då glömmer hon att hon heter Duffy och att hon får godis om hon lyder, för när hon ser en annan hund då blir hon Duffy - the flying dog. Hon studsar och skäller så till den grad att jag i dag faktiskt hade svårt att hålla kvar henne. För trots att hon är så smal så är hon förbaskat stark. Det bästa vore givetvis om hon fick komma fram och hälsa på den andra hunden men när dennes husse eller matte ser Duffy så flyr de åt andra hållet. Åh, hon är ju så glad men en utomstående kan ju lika gärna tro att hon är arg och ska attackera deras lilla hårboll.
Nu ligger hon desto lugnare på sin filt. Mina armar värker efter dagens två timmar långa lunchpromenad. Kanske ska meditera lite för att varva ner. Ja, meditation kanske vore något för Duffy också när jag tänker efter. Eller yoga. Eller bara ett besök från Mannen som pratar med hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar