Promenad, buss, tunnelbana, buss. Så var jag framme i Segeltorp. Men sedan då. Jo, jag irrade runt där ute i det fina vädret. Det gör ingenting om jag är lite vilse nu när solen strålar från en klarblå himmel. Så tänkte jag. För i Segeltorp var det varmt och gott.
Nej, Sara. Var ärlig nu. Det är ändå ingen som går på den lögnen. Okej, det var galet kallt och ruggigt, även i Segeltorp. Jag irrade runt på mina isklumpar till fötter och mumlade ord som bastu, varm choklad, och långkalsonger till människorna jag mötte (vilket inte var mer än en handfull personer, eftersom alla andra just i dag hade ringt sig sjuka och låg hemma i soffan under en varm filt och mumsade praliner och tittade på Malou i Efter Tio).
Nåja till slut hittade jag i alla fall rätt. Åh, nu får jag komma in i ett varmt hus, tänkte jag. Fast det varma huset visade sig sakna fönster och människor där inne gick omkring i täckjacka och mössa. Så även jag. Anledningen till mitt besök i det fönsterlösa huset i Segeltorp var att två hantverkare vid namn Johnnie och Mattias befann sig där, och just dem skulle jag intervjua. Det gjorde jag också. Och det gick bra. Trots kylan. De bjöd på kaffe och kaka (jag tog två av bara farten). Sedan lämnade jag det kalla huset för kylan utanför. Jag gnuggade mina iskalla ben. Tänkte på långkalsongerna hemma i garderoben. Och bröt av istappen under näsan.
Men varför återupplever jag det här igen. Nu är jag ju hemma. Tända ljus omkring mig. En kopp té inom räckhåll. Snart en varm dusch. Utanför har det börjat snöa. Blommorna på balkongen har fått vita täcken. Mm, täcken. En varm säng. Nej, Sara. En varm dusch på sin höjd. Klockan är kvart i tre. Du kryper inte ner i sängen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar