Igår var jag hos min kära vän Annica på kalas. Annica bor sedan ett par år i en litet hus i skogen utanför Uppsala tillsammans med sin sambo, sina tre hästar och hunden Briza. På tomten finns en stor lada, en badtunna och hagen där hästarna går är precis utanför husknuten. Mysigt och verkligen på landet. Ibland blir jag sugen på att bosätta mig så, leva närmre naturen. Andra dagar vill jag inte bo någon annanstans än i stan med liv och rörelse utanför fönstret.
Annica och jag lärde känna varandra i ettan på gymnasiet. Vi träffades i skolans kafeteria, började prata och insåg att vi hade en hel del gemensamt. Vi gillade båda skejtarkillar, att gå på konserter och var sugna på att starta ett band. Det gjorde vi också, eller ja mest på pappret. Vi hette Dizzy och repade en handfull gånger i Annicas storebrors rum, han hade en bas vi fingrade lite på. Jag och Annica åkte på festivaler, kärade ner oss i killar och hade väldigt roligt.
I skolan sågs jag och Annica varje dag. Numera blir det inte lika ofta. Men det är så kul när vi väl ses. Igår på kalaset läste Annica ur sin gamla dagbok från 1997 för mig. Tänk så mycket roligt man gjort som man har glömt bort. Det skulle vara intressant och möta sig själv som 17-åring. Vad jag tyckte om saker och ting och vad jag hade för drömmar och mål. Och hur jag skulle se på den person jag är i dag och det har jag har gjort de senaste 14 åren. Jag hoppas och tror att jag skulle tycka om mig själv och vara stolt över det jag gör och den jag har utvecklats till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar