Jag läser artikel efter artikel, om flygplansolyckan i Ryssland. Så många människor. Så många liv. Så många hjärtan som slutat slå. Så många som mist en son, bror, make, pappa och vän. Det är så sorgligt. Så fruktansvärt sorgligt.
Jag kände ingen som var med på planet. Inte mer än vid namn. Men jag tänker på alla drömmar som för alltid kommer att förbli just drömmar. Alla små killar och tjejer som aldrig mer får krama sin pappa. Alla föräldrar som tvingas uppleva det värsta - att förlora sitt barn. Och så tänker jag på att livet är så skört så skört. Att vi alla är mirakel och att varje dag vi får tillsammans är en gåva. Vi glömmer lätt det i vardagens stress och måsten. Att livet inte är någon självklarhet. Att vi inte är odödliga. Ingen av oss.
Nej så sant! Och det gäller alla de som dör på Afrikas horn, och i Libyen, och i Syrien, och överallt här på jorden där det ständigt händer förfärliga saker. Men vi måste gå vidare... "To build a better world" (för att citera Michael Jackson). Kram
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag vet. Men sånt här griper tag. Men lärdomen är att ta vara på livet. Kram
SvaraRadera