Tänd den där sabla brasan...

Åkte ut till bror, svägerska och fina brorsbarnen tidigare i kväll. Det blev bus, brasa och de obligatoriska varmkorvarna. Jag hade klätt mig dåligt. Borde veta bättre vid det här laget. För det är ju alltid kallt på Valborg. Till slut när man står där och skakar av köld får man bita sig i tungan för att inte ropa: "Jamen tänd den där sabla brasan någon gång så vi kan gå in igen."

I mitt mest frusna ögonblick funderade jag på att hoppa in i den varma brasan. Men som tur är jag inte SÅ spontan av mig. Nu ska jag istället krypa ner i en varm säng.

Petter Alexis skriver...

Läser Petters blogg. Han skriver både om livets ljusa och mörka sidor. Tänk vilken förebild han är för andra som kanske ännu inte vågar stå för vilka de är... Tummen upp för dig Petter!

Hämtat från Petters Alexis blogg som du hittar här. 

Att tala om det här (min ADHD diagnos) har egentligen inte varit så speciellt svårt för mig eftersom jag kan absolut inte se det som någon negativt, inget jag skulle skämmas för. Snarare handlar det här om att vi är alla unika personer med olika förmågor och egenskaper, det handlar bara att ringa in vad just du är bra på eller förstår sig på hur just du fungerar.

För mig tog det 20 år ungefär och visst handlar livet väldigt mycket om att ju äldre man blir ju mer försöker man förstå sig på sig själv och hur man själv fungerar. Det är vad exakt det låten “Krafter” handlar om. Att försöka förstå sig själv. Med texten försöker jag bara bryta ned min känsla inför hur jag fungerar och samtidigt berätta det för mig själv.

Jag vet idag att jag är på ett visst sätt och jag agerar ofta på ett visst sätt i olika situationer för innan det här förstod jag aldrig varför jag kunde vara så spontan och impulsiv, varför jag kunde bli så lätt arg och brusa upp över skitsaker, varför jag ständigt söker kickar, varför jag måste ha allt upplagt på golvet dagen innan jag ska gå någonstans (SE BRANDMANNEN), varför jag har rutiner som är så jävla inarbetade att jag skulle behöva återuppstå på nytt för att ändra på dom. Jag har byggt upp ett system på hur jag strukturerar upp mitt liv, hur jag förvarar mina kläder, betalar mina räkningar, skriver texter, tränar osv. Listan bara fortsätter. Tvångstankar finns det också gott om, ångest och depressioner, allt i en jävla jättejulklapp, men fan det är jag.

Jag vet att inte alla är som jag och ibland drömmer jag om att vara som någon annan person kanske men samtidigt så har jag lärt mig att acceptera mig själv för hur jag är och mina vänner verkar göra likadant dock med ett skratt ibland. Men det är grymt att vi alla är unika personer. Jag fixade verkligen inte skolan och det handlade inte om att jag var korkad, jag behövde bara andra verktyg och andra sätt att jobba på helt enkelt. Den insikten är den som jag är mest nöjd över idag för nu kan jag släppa mitt akademiska komplex.

I senaste numret av Café kan du läsa en stor intervju med Petter!

Långlunch med en god vän

Åh dessa dagar då man har tid med långlunch tillsammans med en god vän. I dag var en sådan dag. Jag och Leif möttes upp vid Norr Mälarstrand och satte oss på Restaurang Flyt. Solen värmde skönt och där satt vi och diskuterade stort som smått, djupt som ytligt. Promenad dit och promenad hem. Människor i bikini och badbyxor utmed väggen lapandes sol på sina filtar.

På hemvägen såg vi den här mannen. Han satt i sin båt och hyvlade ost till sina smörgåsar. Det såg underbart ut. Vi var nära att ropa till honom och fråga om vi kunde sällskapa en stund och om han kanske ville dela med sig en ostsmörgås eller två. Men vi ville inte störa.

Jag skämdes...

Fy sjutton vilken eftermiddag. Är helt slut. Kroppen skriker efter vila. Så vad har då hänt? Jo, jag var tvungen att åka till en bilverkstad i dag för att byta låsmuttrar på däcken. Den som hade bilen innan oss hade lyckats skruva sönder dessa låsmuttrar när han eller hon bytte till vinterdäck (vi köpte ju bilen i januari) så vi har inte kunnat byta till sommardäck än.

Jag ringde alltså runt till olika bilverkstäder och fick en tid på momangen på Mekonomen vid St Eriksplan. Snabbt stuvade jag in Duffy i bilen och så brummade vi dit. Jag gillar inte att köra i innerstan, jag gör det bara om jag måste. I dag var ett sådant tillfälle. Grabbarna på Mekonomen skulle äta upp sin lunch och sedan ta uti med min bil. Så länge kunde ju jag ta en promenad i Hagaparken med Duffy. Ja tack, vilket bra förslag. Not!

I närmare två timmar var vi ute, jag och byrackan. Hallelujah! Så många hundar. Överallt. Jag höll på att få ett nervsammanbrott, och Duffy likaså. En man som suttit i parken och slurpat alkoholhaltig dryck såg Duffys framfart och kom a lá hundviskaren Cesar till vår räddning (tyckte han själv i alla fall). Mannen lade sig på trottoaren och började prata med Duffy. Visserligen blev hon aningens lugnare, men det kan också bero på att inga hundar gick förbi just då. Jag skämdes. Inte för att vi stod där bredvid den liggande berusade mannen, utan för att människor runt omkring måste trott att jag var en dålig matte. En djurplågare som hade lyckats skapa en sådan best till hund. "Jag är oskyldig", vill jag skrika. "Det är en omplaceringshund". Men det gjorde jag inte. Istället försökte jag se ut som om jag hade kontroll över situationen, trots att jag egentligen bara ville släppa kopplet och springa åt ett annat håll.

Pust och stön. Nu är vi i alla fall hemma. Låsmuttrarna är bytta. Duffy snarkar på mattan, och jag ska ta och göra detsamma i sängen.

Same same but different...

I dag kör kvällstidningarna på samma nyhet, med undantag för några få små detaljer ;-)

Ryan 31 år eller är det Dan 30 år?
Lånade bilden från en väns Facebook-sida.

Allt och ingenting...

Ja men det var då tusan till att vara trött och oinspirerad. Hade lätt kunnat ligga kvar i sängen och snarka hela dagen, men blev istället väckt alldeles för tidigt av att två pigga hundar slickade mig i ansiktet. Sov hos mammsen och Bengt i natt. Duffy gillar det. Där får hon ligga i sängen och där finns bästa polaren Gusten. 

Jag ska byta till sommardäck i dag. Eller nja inte jag, utan bilen... Och inte heller ska jag utföra bytet, nej det överlåter jag åt proffsen. Vi har en bilfirma här i närheten som även ska få ta hand om vinterdäcken tills de ska på igen. 

Ja, och där kom gäspen. Och maken till mer ointressant inlägg har sällan skrivits... Förlåt. Jag är trött. Så trött. Snart kommer mina kära vän Monica hit och piggar upp mig. Monica och kaffe. Det ska nog göra susen.

En sådan dag...

I dag är en trött dag. Huvudet är på tok för tungt för mig att bära. Jag borde ha tagit en powernap tidigare, som jag tänkte. Då hade jag kanske varit piggare. Snark. Det är knappt så att jag orkar trycka ner tangenterna när jag skriver.

Motsatsen till pigg ser ni här.

Och som om det inte var nog blir jag attackerad av äpplen. Skona mig.

Till öjn

Om en månad bär det av till Gotland. Jag längtar.

Vallmofält på öjn. En härlig syn.

Träningen ja...

Hmm, man kanske skulle ta upp det där med träning igen. Åtminstone låta kroppen smaka på lite fysiska utmaningar. Okej, jag promenerar med Duffy några gånger per dag, men det är mer en mental utmaning att spana efter andra hundar hela tiden. Svettig blir jag då aldrig och träningsvärk är inte att tala om.

För några år sedan tränade jag kendo. Det var jobbigt för samtliga muskler.

Bildbevis. Jag, fjärde uppifrån till höger.

Pappsen och jag gör NY

Hittade det här lilla klippet i datorn. Pappsen och jag gör New York, våren 2007. Åh vad roligt vi hade det. Och vilken fantastisk stad det är. Vet inte om det är jag eller någon närgången människa som nynnar sådär läskigt inledningsvis.

Jobb i solen

Jobbelijobbar i en solstol på balkongen. Törstig men jag orkar inte resa mig upp. En droppställning med en flaska saft och ett långt sugrör vore bra en dag som denna.

Visst ser jag lite arg ut, eller bestämd. Det är en synvilla.

Kvällsingen

Nu nerkrupen i sängen efter middag hos fina Maria och Cristian, ja och så lille Noel såklart. Där blidde det inga bilder men dock otroligt god mat samt mycket prat och skratt. Jag kommer definitivt att somna mätt och belåten.

Sov gott vem du än är och var du än är.

Plastikkirurgerna blev Plastikturisterna

Vad gör man när det vanliga konceptet känns passé? Jo, då förflyttar man bara samma koncept till en annan miljö. Och vips tror folk att det är något nytt och fräscht.

Som Plastikkirurgerna exempelvis. Efter flera säsonger på teve var man tvungen att göra något. Och då kom någon på den briljanta idén: Vi flyttar det hela till Thailand. Jaa, Plastikturisterna. Det kommer folk gå på.

Gaaah! När ska denna ytlighet sluta visas på bästa sändningstid. Låt folk skära i sina kroppar bäst de vill. Blir de lyckligare, grattis! Men sluta mata oss andra med skräpet.

Och ja, jag antar att de som vill fläka ut sig så här i teve får resa eller operation betalad av produktionsbolaget. Eller jag hoppas det.

Ett dopp i böljan blå kanske?

God morgon! Frukost på balkongen och kaffe i soffan - en bra start på dagen. Duffy ligger på mattan vid mina fötter och sover räv. Ett öga öppet. Redo att kasta sig upp om hon märker att vi rör oss mot ytterdörren. Hon vill ut. Ut nosa och svalka sig i plurret. Jag vill också ut, kanske inte så mycket för att nosa men ett dopp vore skönt. Ja, i alla fall låter det skönt. Men när jag väl stuckit ner stortån lär jag ändra mig. Även om jag inte är någon badkruka så kräver jag ytterligare några plusgrader i mitt badvatten.

Jag och kaffet under tavlan som min morfar har målat.

Man vet inte vilka demoner...

Just nu visas filmen Hans och hennes på teve. Johanna Sällström spelar en av huvudrollerna. Duktiga och vackra Johanna. För tre år sedan tog hon sitt liv. Hon som på ytan såg ut att ha allt. Men man vet inte vilka demoner som finns i en människas inre. Johanna Sällström blev 32 år.

Johanna Sällström. Bild från Expressen.

Ingen badkruka här inte

Under de senaste dagarna har vi blivit varse om att Duffy älskar att bada. Eftersom vi inte har haft henne någon vår eller sommar tidigare så var det en glädjande överraskning. Och jag förstår henne. Att gå i pälskappa när solen skiner och det är plusgrader ute skulle väl få vem som helst att dyka ner i närmsta vattenpöl.

Duffy har just tagit sig ett dopp.

Så här skulle jag också växa om jag var ett träd, vid vattnet. Smart.

Vacker vår.

Duffy och jag spanar. Vi tävlar om vem som kan se andra hundar först.

Finaste påskkorven

Min lilla korv är så goo att man bara vill äta upp henne.

I dag igen...

Sol, i dag igen. Frukost på balkongen, i dag igen. Promenad utan jacka, i dag igen. Det är fina tider nu.

Köpte tre pelargoner för hundra kronor på Plantagen igår. Det stod att det var ett klipp, så givetvis slog jag till :-)

Ett av mina fynd.

 

 Dagens första kaffe smakar alltid bäst.

Skogen...

Duffy älskar att promenera i skogen. Det finns så mycket dofter där och spännande stenar att kika bakom. I dag fick Duffy upptäcka nya skogsmarker.

Påskfixande

Har pyntat med gula fjädrar och påskliljor. Ja, det är väl så påsken märks här hemma. Ja och så har jag ätit ägg förstås, men det gör jag ju varje dag. Nu ska här fixas på balkongen, den behöver verkligen vårstädas. Jag vill att balkongen ska vara som ett extrarum under våren och sommaren, där vi kan sitta och njuta av blommor och bär. Hmm, smultronen ser dock inte alltför glada ut efter den långa vintern. Och av tre pelargoner verkar en av ha klarat sig. Hallonbusken (eller trädet är det snarare) har vaknat ur vintervilan och gröna fina knoppar syns redan.

Påskpynt.

Gult är inte fult.

Balkongen - i nuläget mest en avlastningsplats.

Cathrine Zeta-Jones om sin kamp

Nu går Cathrine Zeta-Jones ut offentligt och berättar att hon har diagnosen biopolär sjukdom 2,  vilket är detsamma som manodepressiv. Skådespelerskan lade nyligen in sig på en psykiatrisk klinik och efter att detta läkt ut i medierna väljer hon nu att berätta om sin kamp mot återkommande depressioner och manier. Till tidningen People säger hon: "Det är onödigt att lida i tysthet och man ska inte skämmas för att söka hjälp."

Strongt gjort tycker jag!

Vackra Cathrine Zeta-Jones.

Knoppas du får en äggande god påsk :-)

Knoppfynd under morgonpromenaden.

Min vårflirt...

När jag kom ut på balkongen imorse stod där min vårflirt* och hängde med hela kroppen. Övergiven. Jag fick dåligt samvete och skyndade mig in i köket efter något att muntra upp honom med. Kanske var han törstig. Jag fyllde en tillbringare med vatten och lät honom svepa den. Först hände ingenting. Och sedan hände ingenting. Men så plötsligt såg jag hur han långsamt sträckte på sig. En millimeter i taget. Det var en härlig syn. Livet som hade varit på väg att rinna ur honom pulserade nu åter genom den tunna kroppen. Livet. Ett mirakel.

* Vårflirt - vacker blomma :-)

Lunch, stadsliv och grubblerier...

Duffy är med husse på jobbet i dag vilket innebär att jag kan röra mig utanför kvarteret. Själv. Det behövs ibland. Jag förstår allt bättre alla småbarnsföräldrar som säger att de behöver egentid - tid då man inte behöver ha ansvar för någon annan än sig själv.

Jag tog möjligheten och begav mig ut på stan för en lunch med mammsen. Det var mycket folk ute. Tänk att jag en gång bodde där mitt i smeten, i tio år till råga på allt. Efter att de senaste månaderna spenderat merparten av min tid med en fyrbent hårig sak så kom jag på mig själv med att nästan ha blivit lite folkskygg. Jag gömde mig bakom stora svarta solglasögon och musik i öronen där jag stod i ett hörn i tunnelbanevagnen.

Men det gick bra. Jag kom fram till mammas jobb och kunde andas ut. Vi satte oss på ett café i närheten och beställde in varsin sallad. I en och en halv timme satt vi där och pratade, det blev mest tillbakablickar. Så här 14 år efteråt ställde jag frågor om hennes och pappas skilsmässa, ja om dåtiden i allmänhet. Jag vet att man inte ska se tillbaka för mycket, det som har skett har skett och går inte att göra om. Men jag är en en ältare. Min kära mor sa att jag är lik min mormor, som också kan titulera sig grubblare. Hon sa vidare att grubblande människor ofta är kreativa varelser så kanske ska jag vara glad över mina grubblerier, utan dem kanske jag inte hade varit samma person. Det tåls att grubbla på...

I väntan på bussen...

En toker...

Duffy jagar hundar, flugor och annat löst folk. Här lyckades jag dock få henne att sitta still och "le" mot kameran.

En toker, men en härlig sådan.

Den inre stressen...

Vissa känner av det i huvudet. Andra i magen. För mig sätter det sig i käkarna. Det värker. Den värker. Stressen. Den som finns inombords och som då och då gör sig påmind. Jag försöker ignorera den. Men då ökar bara stressen och därmed även smärtan. Jag försöker då acceptera den. Det krävs många års erfarenhet för att våga detta. För vem vill egentligen acceptera att man mår dåligt, att man har ont? Men det är enda möjligheten att komma ur den onda cirkeln av stress och värk. Tro mig, jag har testat alla sätt som finns.

Stefan Sauk polis på riktigt?

Aftonbladet skriver om var polisen står med fartkameror i påsk. Säkert en jätteintressant text men jag tittar bara på bilden. Är inte polisen väldigt lik Stefan Sauk? Nej, det kan det ju inte vara. Han är ju inte polis, på riktigt alltså. Men likt är det.

Stefan Sauk eller en dubbelgångare?

Han är klar för Så mycket bättre

Timbuktu ska vara med i kommande säsong av teveprogrammet Så mycket bättre. Jag och Petrus satt och gissade tänkbara personer häromdagen och Timbuktu var då faktiskt ett av namnen som vi gissade och hoppades på. Kul!



Timbuktu, eller Jason Michael Bosak Diakité som han också heter.

Känslosam låtskrivare

Den här mannen kan konsten att skriva tänkvärda texter och att sätta ord på sina känslor.
Du hittar texten här nedan.



Lately I've been hard to reach, I've been too long on my own
Everybody has a private world where they can be alone
Are you calling me? Are you trying to get through
Are you reaching out for me, like I'm reaching out for you?

I'm just so fuckin' depressed, I just can seem to get out this slump
If I could just get over this hump
But I need something to pull me out this dump,
I took my bruises, took my lumps
Fell down and I got right back up
But I need that spark to get psyched back up
In order for me to pick the mic back up
I don't know how or why or when I ended up in this position I'm in
I'm starting to feel distant again
So I decided just to pick this pen
Up and try to make an attempt to vent
But I just can't admit
Or come to grips with the fact that I may be done with rap
I need a new outlet, I know some shit's so hard to swallow
And I just can't sit back and wallow
In my own sorrow
But I know one fact I'll be one tough act to follow
One tough act to follow
I'll be one tough act to follow
Here today, gone tomorrow
But you have to walk a thousand miles

In my shoes, just to see
What it's like, to be me
I'll be you, let's trade shoes
Just to see what it'd be like to
Feel your pain, you feel mine
Go inside each other's mind
Just to see what we find
Look at shit through each other's eyes
But don't let 'em say you ain't beautiful, oh
They can all get fucked.
Just stay true to you
So don't let 'em say you ain't beautiful
Oh, they can all get fucked.
Just stay true to you

I think I'm starting to lose my sense of humor
Everything is so tense and gloom
I almost feel like I gotta check the temperature in the room
Just as soon as I walk in
It's like all eyes on me
So I try to avoid any eye contact
'cause if I do that then it opens a door for conversation
Like I want that... I'm not looking for extra attention
I just want to be just like you
Blend in with the rest of the room
Maybe just point me to the closest restroom
I don't need no fucking man servant
Trying to follow me around and wipe my ass
Laugh at every single joke I crack
And half of them ain't even funny like
"Ah, Marshall, you're so funny man, you should be a comedian, god damn"
Unfortunately I am, but I just hide behind the tears of a clown
So why don't you all sit down?
Listen to the tale I'm about to tell
Hell, we don't gotta trade our shoes
And you ain't gotta walk no thousand miles

But don't let 'em say you ain't beautiful
Oh They can all get fucked.
Just stay true to you so
Don't let 'em say you ain't beautiful
Oh They can all get fucked. Just stay true to you so

Nobody asked for life to deal us
With these bullshit hands we're dealt
We have to take these cards ourselves
And flip them, don't expect no help
Now I could have either just
Sat on my ass and pissed and moaned
Or take this situation in which I'm placed in
And get up and get my own
I was never the type of kid
To wait by the door and pack his bags
Who sat on the porch and hoped and prayed
For a dad to show up who never did
I just wanted to fit in
At every single place
Every school I went
I dreamed of being that cool kid
Even if it meant acting stupid

Aunt Edna always told me keep makin' that face it'll get stuck like that
Meanwhile I'm just standin' there
Holdin' my tongue tryna talk like this
'Til I stuck my tongue on that frozen stop sign poll at 8 years old
I learned my lesson then cause I wasn't tryna impress my friends no mo'
But I already told you my whole life story
Not just based on my description
'cause where you see it from where you're sitting
Is probably 110% different
I guess we would have to walk a mile
In each other's shoes, at least
What size you wear? I wear tens
Let's see if you can fit your feet


Lately I've been hard to reach, I've been too long on my own
Everybody has a private world where they can be alone...
So are you calling me, are you trying to get through, oh?
Are you reaching out for me, I'm reaching out for you?
So oh oh

Yea... To my babies. Stay strong.
Daddy will be home soon
And to the rest of the world, god gave you the shoes
That fit you, so put 'em on and wear 'em
And be yourself, man, be proud of who you are
Even if it sounds corny,
Don't ever let no one tell you, you ain't beautiful

Theese boots are made for walking

Jag köpte nya skor igår. Ett par Converse. Svarta. Jag vet att jag är hundra år efter alla andra, men för att slita lite mer på det redan utslitna uttrycket "bättre sent än aldrig"...

Jag räknade människor med Converse under lunchpromenaden. Jag såg många. Flest vita. Inga svarta (förutom mina då) men väl ett par röda.

Så här såg den första bilden ut. Duffy drog i kopplet precis när mobilkameran sa klick. Tänkte först radera bilden men när jag tittade närmare på den så blev den ju faktiskt lite kul.. Ja, så pass kul att jag var tvungen att ta en till, liknande...

Kan man skugga sin egen skugga?

Ett bestialiskt brott

Tre unga killar misshandlar en annan kille. Till döds. En kompis till dem. Jag läser om brottet i tidningen. Det bestialiska brottet.

Det hela tar sin början i att 19-åringarna Tomas och Felix och 18-årige Anders TROR att 26-årige Lukas har stulit en burk narkotikaklassade tabletter från dem. Ja, de TROR att det måste vara Lukas som tagit tabletterna. Frågar de honom om detta? Nej. Eller jo kanske när de slår honom och sticker honom med en kniv. Men de säger inget om tabletterna när de ringer Lukas och lurar över honom till Tomas lägenhet. Så inget ont anande ringer Lukas på dörren. Och sedan väl över tröskeln är det försent. Där och då inleds en utdragen och fruktansvärd misshandel, som hämtad från en rysare som man önskar att man inte hade sett. En rysare som gör att man vaknar svettig av mardrömmar flera nätter efteråt.

Tomas, Felix och Anders beskrivs i tidningen som "vanliga" killar. Och de ser vanliga ut också. Välkammade och... Fast å andra sidan. Varför skulle de inte se vanliga ut, och välkammade? Ett välpolerat yttre kan gömma ett inre i kaos.

Nu väntar troligtvis långa fängelsestraff för gärningsmännen. Men för Lukas anhöriga blev det livstid, och för Lukas en kort tid i livet. Allt på grund av en burk tabletter som lika gärna kan ligga borttappade under en soffa.


Samtliga namn är fingerade. 

En glad Loa struntar i skatten?

Ur Aftonbladet 13 april 2011:

"Loa Falkman undanhöll miljoner från beskattning"

Och han gjorde det med ett leende på läpparna... Nej, det där sista hittade jag på. Men utifrån bilden som tidningen valde att publicera i samband med nyheten så verkar han ju rätt nöjd den där Loa. Det är alltid lika märkligt när rubriken säger en sak och bilden en helt annan. 

Grubbel

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor,

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

- Nils Ferlin

Hemma bäst...

Så var man hemma igen. I soffan. Med datorn i knät sitter jag och smuttar på en latte. Duffy snarkar på fårskinnsfällen och utspritt på golvet ligger tvätthögar med kläder. Klockan är snart sju men solen skiner fortfarande från en blå himmel. I parken nedanför sitter människor på filtar - ett säkrare vårtecken finns inte.

Nu blir det film för hela slanten. Jag tippar på att jag kommer somna innan halvtid. Jag är trött. Jättetrött. En vecka med motion och frisk luft tar på krafterna.

Ps. I dag fyller fina Maggan år. Hurra för dig!

En solklar dag

Vilken dag vi hade igår. Solen strålade. Visst, det var sorbet i backarna men då landar man ju å andra sidan mjukt...

Sol över Drommen.

Njutpaus intill backen.

Vacker utsikt.

Hela trion var såklart samlad. 

Radarparet i spåret...

Hihi, tur att vi var ensamma i spåret.

Dagen i bilder och på film

Jag och Duffy på tur...

Lunchpaus i solen.

Tänkvärda ord inne på toaletten i Fjällhalsen.

Duffy - hunden som är med överallt.

Magisk vintervärld.

En tur till Åre

Vad gör man när vädret i byn är tråkigt? Jo, man åker till en annan by såklart. Vi brummade till Åre i dag. Jag var där för inte så länge sedan men P har inte varit i Åre på tio år, och nej han kände inte igen sig. Jisses vad de bygger. Hus på hus på hus. Vem ska vilja bo där till slut undrar jag, när man får zickzacka mellan husen för att ta sig nerför backen. 

Ännu finns det obebyggd mark kvar. Vi passade på att ta en bild att visa framtida generationer.

Lunchen tog sin tid så vi roade oss med kameran så länge...

Mannen som ger snedbenan ett ansikte.

Vi tog en tur upp till nya hotellet Copperhill.

Det var stort, och doftade nytt.

Vi tog varsin latte och hängde i biblioteket.

En lycklig hund

Duffy älskar att vara här uppe i fjällvärlden. Hon får springa i långlinan, busa i snön och ligga i solen och njuta. Man ser hennes glädje i varje studsande steg som hon tar.  

En trött men lycklig hund, efter en dag i fjällen i solen och snön.

Oron, min följeslagare

Ofta när jag reser bort så sprider sig en oro i min kropp. Det handlar inte om oro för att missa planet eller för glömma att packa någonting. Det handlar överhuvudtaget inte om resan eller själva målet, utan om vetskapen att jag lämnar hemmets trygga vrå. Jag är ju en grubblare och just grubbla gör jag bäst i min egen soffa. Där kan jag ligga och pilla naveln och sysselsätta mig med grubblerier av alla tänkbara slag. Och det är helt okej. För i min soffa gör jag vad jag vill, hur länge jag vill, hur ofta jag vill.

När jag är bortrest däremot då kan jag inte grubbla på samma sätt, och det oroar jag mig alltså över. Fattar ni. Jag oroar mig över att jag inte får oroa mig, och det oroar mig.

Gör tanden mig så mycket klokare?

Visdomstand. Varför heter det så? Att jag skulle bli klokare nu bara för att tanden där bak är på väg upp det har jag svårt att tro. Snarare känns det som att det är ett namn man hittat på för att ge tröst i den molande värken, typ som när det regnar på bröllopsdagen och man säger att det betyder tur.

Hur lång tid tar det för en sådan här visdomstand att ta sig ut, någon som vet? Och måste de ut hela vägen eller kan de stanna "i växten" med enbart toppen synlig?

En dag på fjället

Snowboardsnubbe.

Här står vi i liften. Vem som är coolast? 

Den som bär hjälm såklart.

En kort stund senare bröt solens strålar igenom molnen. Härligt!

Duffy var såklart också med och stortrivdes på fjället.

Hon var så lycklig och studsade fram. 

En skön paus i solen. Jag och Duffy knatade upp hit till fots. En bit kröp jag fram eftersom snön intill backen var knädjup.