Jag läser om Gary Speed, prisad fotbollspelare och fram till sin död förbundskapten för Wales fotbollslandslag. Gary Speed hittades död i söndags morse. Han tog sitt liv i huset där han bodde med sin hustru och sina två söner. Bara några timmar tidigare hade han suttit i BBC:s tevesoffa och pratat foboll. Han ser glad ut när man ser klippet. Verkar glad. Och det vittnar såväl familj som vänner också om att han var. Han var inte deprimerad enligt dem. Hade aldrig varit. Och allt var frid och fröjd, i alla fall på ytan. Vad Gary Speed dolde inom sig vet vi inte och kanske får vi aldrig veta det heller.
För hans familj måste detta vara fruktansvärt. Varför? Kunde vi gjort något för att hindra det? Varför sa han ingenting om hur man mådde? Varför? Jag tänker hans fru och två barn, på hans föräldrar, syster och vänner. Jag tänker på alla de som bli kvar när någon väljer att ta sitt liv. Om man nu väljer att ta sitt liv? Kanske känner man att det inte finns något annat val för att undkomma det där som är så mörkt och gör så ont. Men det finns hjälp att få. Man måste våga sträcka ut handen och folk runtomkring måste våga ta den. För det kan handla om liv och död.
Gary Speed blev 42 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar