Jag är ingen nagel-människa. Med det menar jag att jag sällan filar och målar naglarna. Visst, det händer att jag gör det när andan faller på, men det är inte ofta. Det är inte så att jag tycker att det är direkt tråkigt, jag tänker bara inte på att göra det.
Men det är när jag sitter hos tummedoktorn som jag inser att jag kanse borde göra det. För där och då imorse insåg jag att jag borde ha tagit mig en titt på naglarna innan jag åkte till sjukhuset. Min naglar som jag målade lila inför en fest (var det förra helgen?) var inte lika fina som jag mindes dem. Avskaft nagellack kan verkligen se illa ut. Det är okej på en del hårdrockare, men det såg inte okej ut på mig. Jag skämdes. Jag till och med sa det till tummedoktorn, att jag skämdes. Försökte vika in fingarna mot handflatan för att gömma naglarna, men eftersom doktorn skulle titta just hur bra jag sträckte och böjde tummen så kunde jag inte gömma den. Och fingervantarna fick jag inte ha på mig.
Kanske trodde hon att jag var en hårdrockare där i mina Filippa K-byxor. Det vore det bästa. Jag skulle kanske ha nynnat på någon Iron Maiden låt för att verka trovärdig i min roll. Kanske ska ringa henne och låtsas ha en fråga om tummeträningen. Då kan jag ha hårdrock på i bakgrunden. Ja eller så får jag bara lita på att hon inte brydde sig lika mycket om mitt nagellack som jag gjorde.
Nu är i alla fall nagellacket bortsminkat. Så jag slipper skämmas när jag betalar kaffen på stammisfiket senare i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar