Om det är sömnbrist, stress eller bara fantasin som gillar att sväva iväg ibland, den saken är oklar. Antagligen är det lite av allt som får min hjärna att koka över. Det går i perioder. Det kan vara lugnt där uppe i knoppen i flera veckor, ja till och med år, men så plötsligt är jag där igen, tillbaka i ältande och tvivel.
Jag pratade om detta med en god vän häromdagen, hon vet vad det handlar om, av egen erfarenhet. Vi satt där på en filt i gräset, ömsom väldigt allvarliga, ömsom högt skrattande åt oss själva. Lite känsligare än de flesta andra. Lite fantasifullare än de flesta andra. Två grubblare. Två sökare. Men vad jag har lärt mig längs vägen är att inte kämpa emot de tankar som plötsligt dyker upp när man minst anar det, och ibland vägrar att ge sig av. Istället tittar jag på tankarna, noterar dem och hälsar på dem, vänligt men bestämt. Sedan lägger jag huvudet på kudden och sover lugnt hela natten, förhoppningsvis.
Avslutningsvis citerar jag filosofen Descartes: "Jag tänker, alltså finns jag."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar