Min dag i parken...(nedtecknat på plats)

Jag sitter på fiket i parken. Jag har slagit mig ner vid ett bord i skuggan. Vid bordet bredvid mig sitter en man och en kvinna. Hon är i 60-årsåldern, han något yngre. De spelar Alfapet. De funderar och diskuterar. Mannen är osäker.
"Äns, kan jag lägga till det här?"
"Men det stavas ju med e", säger kvinnan. "Men här kan du lägga det", fortsätter hon.

Lite hjälp på traven. Men det har mannen glömt bort när han några minuter senare utropar sig själv till vinnare.

Nu går de igenom spelet. Kvinnan upptäcker ett misstag hon gjort.
"Om jag hade lagt så då hade jag vunnit", säger hon.
"Så kan du väl inte säga", kontrar mannen.
Kvinnan är upprörd.
"Jag förstörde för mig själv."

Själv sitter jag och läser, men då och då tjuvlyssnar jag på dem. Som nu. Eller tjuvlyssnar. Jag kan inte undgå att höra dem. Knappt två meter till höger om mig sitter de.

Nu ska kvinnan gå och bada. Mannen ska se fotboll. Han frågar om hon vill se matchen med honom. Det vill hon inte.
"Man kan ju se repriserna", säger hon. "Dessutom är det ju sport året runt."

Nu går de, mina bordsgrannar. Jag undrar vad de har för relation till varandra. Båda är vitklädda. Hon i tunn bomullsklänning. Han i vita jeans och t-shirt.

Nu fick jag nya grannar. Ett äldre par. Han beundrar vattnet och utsikten.
Hon berättar att hon ser Essingeleden från sitt håll.
"Inte lika roligt att se", säger mannen.
De dricker kaffe och han äter en kaka. Nu pratar de om självmord, om människor som hoppar från bron. Inte ett ämne att diskutera här, en vacker sommardag som denna. Den äldre mannen byter spår.
"Mona Sahlin får på nöten. Ska man rösta på henne för att man tycker synd om henne?"

Till vänster om mig står mannen och kvinnan i vitt och pratar. De vill inte skiljas åt. Inte än. Men hon ska bada, och han ska se fotboll.

Två fåglar i trädet framför mig. Talgoxar. Tror jag. Jag undrar om de också lyssnar på cafégästerna, precis som jag.


Här sitter jag.