Häromdagen hade jag baggy-jeans och ett slappt linne på mig. Jaha, gäspar du nu kanske. Jo, men tillåt mig att skriva klart käre läsare, så kanske du piggnar till. Jag hade alltså lite säckigare kläder än vanligt på mig den där dagen, och ojoj så skönt det var. Inte bara det att jag kunde röra mig fritt utan rädsla för att någon söm skulle spricka eller för att jag slapp suga in magen varje gång jag satte mig ner. Vad jag även kände var: Ingen vänder sig om och kollar in min rumpa i de här jeansen för jag har ingen rumpa i de här jeansen och ingen kollar in mina bröst eller min mage i det här linnet som är tre storlekar för stort.
Då och där förstod jag hur många killar känner det. De liksom bara är. De tänker inte på hur jeansen sitter på dem när en snygg tjej går förbi, eller jo det kanske det gör någon gång men inte ständigt. De behöver inte fråga om rumpan ser för stor ut i de här byxorna, för de köper heller inte för små storlekar som många tjejer gör (jo jag har också gjort det). Hellre så tajt så man knappt kan andas än slappt och skönt. Det är märkligt. Vi förundras och förfasas över hur kvinnor på 1700-talet snörde in sig i korsetter som satt så hårt att dessa arma kvinnor svimmade mest hela tiden. Men trehundra år senare har vi inte kommit så mycket längre. Vi är fortfarande fjättrade. År 2010 köper vi för små jeans, och likväl klagar vi över att vi ser tjocka ut i dem. Självklart ser man stor ut i något som är för litet. Sätt på en 4-åring bebisplagg och denne kommer också att se gigantisk ut.
Nej, jag kommer inte att gå i baggykläder resten av mitt liv. Jag kommer säkert att köpa alldeles för trånga jeans många gånger till under min livstid, och därmed få sitta där och pinas medan jag trycker in min stackars mage. För även jag är barn av min tid.
Du skriver fantastiskt bra.
SvaraRadera