Igår pratade jag med en människa som jag aldrig pratat med tidigare. Jo, det händer visserligen så gott som dagligen men jag är inte klar med historien än. Mannen ifråga som är tio år äldre än jag visade sig ha bott i Sollentuna där även jag är uppvuxen. Han berättade att han i mellanstadiet gick i Rösjöskolan.
"Jaså, där jobbade min mamma några år när hon var lärare", sa jag.
Mannen blev nyfiken.
"Vad heter hon då?"
"Ingela", svarade jag.
"Min lärare i mellanstadiet hette Ingela" sa mannen.
Vi såg på varandra med stora ögon och skrattade.
Ja, alltså förstår ni. Världen är liten. Mellan alla människor går det osynliga band som förenar oss på ett eller annat sätt.
I det här fallet visade sig ett samtal med en vilt främmande person utmynna i att han hade haft min mamma som lärare i mellanstadiet. Faktum är att min mamma var en av de som inspirerat honom att själv plugga till lärare. Och det blev hon såklart väldigt stolt och glad över att få höra så här 30 år senare.
Jag säger som Eva Dahlgren: Ja, när det händer då svindlar det, för livet blir så väldigt stort då, och jorden krymper till ett litet rum, och människans själ blir lika stor som universum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar