Tidigt blev sent...igen

Med en gäsp beordrar jag mig själv

Att i kväll måste jag faktiskt sova

Allra senast när klockan slår elva

Det måste jag väl ändå kunna lova

Absolut försäkrar jag mig själv

I natt far jag tidigt med John Blund

Ändå så sitter jag här vid midnatt

Och säger snart, om en liten stund

Modevisning och middag med berest kusin...

Lång men händelserik dag. Jobbat, varit på modevisning samt ätit middag med mor och kusin Sofia. Den sistnämnda har jag inte sett på över ett halvår eftersom hon och pojkvännen Anton har varit ute och rest. Femton länder har de hunnit med. Ryssland, Mongoliet, Kina, Australien, Nya Zeeland och en massa miniländer som jag inte visste fanns. Blev väldigt sugen på att åka ut och resa när jag hörde hennes berättelser, allt de sett och hört.

Ja, och så var det modevisning också, höst- och vinterkollektionen från Filippa K. Jag gjorde en intervju med Filippa Knutsson för tidningen Gate Report för snart ett år sedan, och efter det får jag massa trevliga inbjudningar från dem.

Kläderna på visningen var snygga, stilrent och klassiskt, som Filippa K burkar vara. Dock fick jag en mindre chock när jag såg modellerna. Hallå, jag trodde size zero var passé. Att vi hade kommit längre än så. Men tyvärr hade jag fel. För tjejerna på catwalken i dag var inte smala, utan magra. De såg ut att vara svältfödda på mat. Det är inte vackert någonstans enligt min mening. Kläderna hänger och slänger på kroppen, trots att de är i xxxxs.

Och varför bjuder catwalk-modeller aldrig på ett leende? Är det för att de är så hungriga? De ser alltid ut som de helst av allt vill skulle vilja vara långt därifrån, som om de lider av att bli betraktade. Nej, fram för sunda och glada modeller som gör att man vill köpa kläderna.

Smakprov från dagens visning.

Togs med mobilkameran, därav kvalitén.

Den här bilden snodde jag på Daniel Lindströms blogg. Jag fick äran att vara med på ett hörn :-)

Två vilda fisar...

En dag med två vildhundar, ja vilda hundar i alla fall. Fast Duffy-Doo är ju faktiskt en före detta vildhund så jag är ju inte helt ute och cyklar... De har varit igång hela dagen, från spring på isen till allmänt rastlösa i mormors kök (vi stängde in oss där eftersom mormor har katten Arne och de skulle bli lite för livat att låta hundar och katt träffas). Nu har de dock äntligen varvat ner. Båda ligger utslagna och snarkar och fiser ikapp.

Snart Solsidan och sedan invänta P som är tillbaka från fjällen och ska hämta mig och byrackan.

En händelserik dag

Kvällens trio - jag, Duffy-Doo och Gusten grodslukare. Vi är just nu samlade i samma rum. Gusten ligger vid mina fötter och Duffy snarkar högt i korgen. Ett lugn har infunnit sig, vilket är ovanligt med dessa två busfrön.

Men jag förstår att de är trötta. Duffy hoppade och skällde slut på sig i skogen tidigare i dag, då vi under den vanligtvis hundfria promenaden mötte inte mindre än sju fyrbenta hårbollar. Varför gå på gym när man kan gå ut med Duffy.
Och Paolo Roberto släng dig i väggen, nocken jag fick av Duffy i dag var inte nådig (bör förtydligas att det var jag som i tumultet ramlade med huvudet före rakt in i henne, men det gjorde lika ont för det).

Och matglade godisgrisen Gusten han är nog dåsig av all föda som just nu bearbetas i hans mage. För inte nog med att han svalde sin egen middag i rekordfart, i ett obevakat ögonblick lyckades han också med konststycket att mumsa i sig mina kycklingfiléer som stod på diskbänken. Om han skäms? Hahahaha...skulle inte tro det.

Förutom att hänga med två byrackor har jag även hunnit med att gosa med sötaste bebisen Noel och hans fina föräldrar. Dessutom har jag firat världens bästa brorsdotter på treårsdagen. Mycket bullar och kakor blev det.

Nu ska jag sjunka ner i fåtöljen och se vad tv-kvällen har att erbjuda.

Grattis goaste tjejen

I dag fyller min älskade brorsdotter tre år. Jisses vad tiden går. Var ju alldeles nyss hon låg där i min famn bara några dagar gammal. Och nu fasters stora tjej.

Jag vägrar ligga i korgen

Sitter hemma hos mor och Bengt. Ska sova här i natt. Jag och Duffy the dog. Hon har redan lagt beslag på min säng. Hemma hoppar hon aldrig upp i sängen men här apar hon efter Gusten, och han ligger i sängen minsann. Vi får se om vi får plats båda två. Jag vägrar i alla fall att ligga i korgen på golvet, så är det någon som får maka på sig så är det Duffy. Sov gott och dröm vackra drömmar.

Jag måste våga. Kom igen nu!

Vad tusan! Är det hundarnas dag eller? Varenda jycke var ju ute ute vår lunchpromenad. Och Duffy svängde sina lurviga, det vill jag lova. Hej och hå. Vattensprutan var inte mycket värd. Vad är väl lite vatten på nosen mot att få rocka loss vid vart enda hundmöte. Vi skulle ju ha picknick, jag och Duffy. Jag hade med mig en termos kaffe och ett grisöra till Duffy, vilket hon älskar. Nu blev det ingen picknick. Inget kaffe och inget grisöra. Grrr!

Jag är irriterad, vilket kanske märks. Irriterad på mig själv för att jag inte lyckades dämpa Duffys hetsande. Irriterande på den sabla vattensprutan som tappat sin kraft. Irriterad på att alla hundägare absolut ska gå med sina fyrbenta hårbollar så nära mig och Duffy som möjligt, trots att de ser att detta inte är välkommet. Irriterad på Duffy för att hon inte kan behärska sig. Irriterad på irritationen eftersom jag vet att den inte hjälper mig.

När hundcoachen Johan Andersson från Fria Hundar var här i förra veckan och fick Duffy att känna respekt för vattensprutan så sa han också att hon kommer att tappa respekten för den och att vi då måste gör om proceduren. Hjälp! Tänk om jag gör fel. Tänk om Duffy blir rädd för mig istället för vattensprutan? Grr. Nu blir jag irriterad på min feghet. Jag måste helt enkelt våga. För min skull. För Duffys skull. För att vi ska kunna ha kvar henne. Kom igen nu Sara. Kom igen nu Duffy. Kämpa!

På de lugnaste ängar dansar de vildaste...

Hallelujah! Min Preliminära skattedeklaration är klar och underskriven. Nu ska den bara postas också. Måste få tag i ett frimärke bara, för jag antar att Skatteverket inte står för detta (hihi kan man dra av det på företaget månntro?).

Ja, men gå och köp ett frimärke då, muttrar ni kanske. Ja och det är ett väldigt bra tips, jag måste bara klura ut var jag ska göra av Duffy the dog först. Att binda henne utanför affären är nono, för kommer det en annan hund förbi så lär Duffy skrämma livet ur både jycke och ägare. Det är svårt att förstå att min lilla vovve blir en sådan byracka utomhus, just nu ligger hon här på mattan nedanför mig och snusar så lugnt.

Kan jag ta ta med Duffy in i butiken kanske? Nja, senaste och tillika enda gången jag gjort det blev det inga glada miner från personalen. Men man kan ju alltid testa en ny butik med annan personal :-)

Gömma henne är en idé, men hon är lite för stor för att gå ner i en väska. Och dessutom är jag lite för svag för att orka kånka runt på henne. Skulle vara en ryggsäck då kanske...

Ska kika om jag har något gammalt vykort där Posten i all hast glömt att stämpla frimärket som jag kan återanvända.

Nåja, inget att oroa sig för. Vi hittar alltid en lösning jag och min älskade Duffy/D-Dog/Flygande irländaren/Dansande jycken/Duffy-Doo/Duffy the dog. Kär hund har många namn :-)

På de lugnaste ängar dansar de vildaste hundar... :-)

Konsten att skjuta upp saker

Alltså det här med att skjuta upp saker, det är inte bra. I flera dagar har jag nu tänkt göra min Preliminära självdeklaration, men bara namnet antyder ju att det är någonting jobbigt och krångligt. Och det är precis vad jag tycker att det är också. Just därför har jag heller inte kommit längre än till tanke, jag skjuter upp själva handlingen.

Nu till exempel skulle jag kunna göra min Preliminära självdeklaration (jag ska upprepa orden tills jag gillar dem), men istället sitter jag här i mitt soffhörn och skriver samtidigt som jag sneglar på CSI. På matbordet ligger alla papper som ska fyllas i och skickas till Skatteverket. Och jag ska göra det. Snart. Lite senare. Imorgon kanske.

En riktig trötter...

Gäsp. I dag är jag en riktig trötter. Och ja, jag la mig alldeles för sent igår kväll trots att jag hade tänkt att lägga mig i tidigt. Men först var det ju bokföringskurs och efter den var jag tvungen att varva ner i soffan framför Leif GW Persson och Veckans brott. Och därefter kom jag på att jag missat min vän Ola och hans medverkan i teveprogrammet Den hemlige miljonären, och eftersom jag gärna ville se det så höll jag mig vaken en timme till och såg programmet på datorn istället.

Och nu är jag alltså gäspig och längtar så hem till kudden. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag förmodligen sitta uppe och uggla i kväll också. Det finns ju så mycket man vill hinna med utöver jobb. Och dit hör inte alltid att sova...

Min fina vän

Har precis tittat på Den hemlige miljonären på Kanal 5 Play, där min fina vän Ola medverkade. Gå in på hemsidan och se programmet du med. Sov gott och dröm vackra drömmar.

Läs Olas blogg här!

Bokföring, Veckans brott och min specialare

Har i kväll varit på bokföringskurs som Skatteverket anordnar. Tre timmar satt jag där och blev lite klokare men för den delen inte klok. Det är så mycket nytt. Hjärnan arbetar fortfarande på högvarv. Lättare har jag då att förstå Leif GW Persson och hans idéer och resonemang i teveprogrammet Veckans brott som jag precis sett. Jag är så imponerad av hans kunnighet så när de sa att man kunde mejla till GW på hemsidan så gjorde jag givetvis detta.

Nu visas en dokumentär om nazisternas propagandabluff under andra världskriget. Brotten avlöser varandra. Dags att krypa till kojs.. ja snart, för nu har jag precis beställt min in specialare - mjölk med havregryn, russin och frusna bär. Mums!

Utväxt utanför troskanten är det senaste...

Bläddrar i Aftonbladets söndagsbilaga. Inte helt ovanligt finns finns där ett modereportage med en tjej som visar kläder, i det här fallet underkläder. Det är absolut ingen anorektisk modell och inte är hon söderopererad heller, faktum är att modellen ser ovanligt sund och fräsch ut.  Kanske är det valspråket 2011, att vi låter människor se ut som de gör.

Men om nu sunda modeller hör till ovanligheterna så är det än mer sällsynt att tidningen inte använder Photoshop. Som på bilderna jag ser framför mig till exempel i Aftonbladet Söndag, där man struntat i att retuschera bort utslag och påbörjad utväxt utanför troskanten. Kanske är det ett misstag, kanske är det ett nytt mode. Helt naturligt är det definitivt.

 

Kommer ni ihåg den här bilden på Julia Roberts? Tänk vad lite hår kan uppröra och provocera. Någon annans hår till råga på allt.

Min hjälte...

Duktiga Duffy. Jag är så stolt över henne. Vi behöver inte ens använda vattensprutan. Det räcker med att bestämt säga ”Lägg av” för att hon ska rygga tillbaka. Man riktigt ser på henne hur hon biter ihop för att inte skälla och hur hon för en inre kamp med sina demoner för att inte börja studsa runt. Hon drar i kopplet för att komma så långt bort som möjligt från den andra hunden (lockelsen). Ibland kommer ett litet efterskall, som hon bara inte kan hålla inne med. Och det händer att hon får återfall och inte orkar stå emot, då blir hon åter den flygande irländaren på spaning efter traktens fyrbenta hårbollar. Men i det stora hela är hon mattes hjälte!

En rolig rackare

Frun står och beundrar sina bröst och mannen undrar vad som försiggår.

-Jo, min läkare sa att jag har bröst som en 25-åring.

Mannen: -Sa han inget om det 50-åriga arslet du drar på, he he.

Frun: -Näää! Vi pratade inte om dig överhuvudtaget!!! ;)

Tack till min vän Rolf Nilsson för den roliga historien. 

Man förnekar för att överleva...

Läser att mordet på Eva Magnusson i Örebro kan bli ett nytt Linda Chen/Mats Alm-fall. Polisen är säker på att de gripit rätt gärningsman, men bevisen håller inte i en rättegång. Hemskt! Att man kan mörda en människa och sedan gå fri. Man har tagit ett liv och förstört så många fler.

Hur kan en människa fortsätta leva med vetskapen om att man gjort detta fasansfulla?
Jo, man förnekar all inblandning. Förneka - jag slår upp ordet. ”Ta avstånd från, vägra inse, avsvära sig, blunda för”. Man kan helt enkelt inte ta in sanningen utan har satt upp en skyddsbarriär för att kunna överleva.
Eller så är man så grym och iskall att man inte bryr sig. Man vet mycket väl att man haft ihjäl någon men tycker inte synd om offret utan om sig själv. Man kanske intalar sig själv att han eller hon förtjänade att dö, att man var tvungen eller att det inte var meningen. Därför behöver man heller inte erkänna. För man hade ju inget val…

Preliminär självdeklaration??

Framför mig har jag papper med rubriken "Preliminär självdeklaration" (gaah, till och med svårt att stava). Vidare står där massvis med konstiga ord och tomma rutor som det är meningen att jag ska fylla i. Hmm, jag ska bara försöka lista ut vad som ska stå var och varför...

Exempelvis: "Ökning expansionsfond". Vad ska jag skriva i den rutan? Jag vet ju för tusan inte ens vad expansionsfond är för något, och än mindre om den har ökat.

Kl 17 imorgon tömmes postlådan. Jag har med andra ord 22 timmar på mig att fylla i blanketten.Det borde jag hinna. Om jag skyndar mig.

Läser nyheterna och funderar...

På radion sjunger Black Eyed Peas om att de har en feeling. På golvet ligger Duffy och gnager på ett gigantiskt ben. Jag dricker en latte och läser nyheterna på webben.

Bland annat får jag reda på att...

- Pär Nuder spekuleras bli näste partiledare för Socialdemokraterna. 
Jaha tänker jag. Då är det enda som fattas att han tackar ja. Fast ett nej kan också betyda ja. Det har vi bevis på. Så egentligen spelar det ingen roll vad herr Nuder svarar.

- 24-årige Niklas är Sverige värsta våldtäktsman.
Jag undrar om man verkligen kan rangordna våldtäktsman. Om Niklas är den värsta, vem är då den minst värsta?


- Den ryska yoga-gurun Lena Fokina hävdar att bebisar mår bra av att kastas runt i luften.
Jag hävdar att Lena är en jubelidiot. Antagligen har hon själv blivit runtkastad som liten och detta är resultatet.


- Noomi och Ola Rapace flyttar ut ur sin lägenhet på Södermalm (bildbevis).
Jag rekommenderar alla som längtat efter att se Noomi bära en lampa att klicka på den här nyheten.


- Psykiskt sjuke Brandon kedjas fast varje dag på institutionen i Holland där han sitter inlåst.
Jag blir arg. Det är 2011, men fortfarande behandlar vi psykiskt sjuka som lägre stående varelser.  Skäms!

- Polisen letar efter platsen där 51-åriga Eva från Nora mördades.
Jag tycker att det är märkligt (och hemskt) att man inte kan sätta dit mördaren. Det måste finnas bevis. Man kan inte döda och dessutom stycka en annan människa utan att lämna spår efter sig. Den som söker ska finna. The truth is out there!

- Prinsessan Madeleine har en ny kärlek.
Rik är han dessutom. Och snygg. Och rör sig i innekretsar. Och vet vilka bestick som ska användas när och var. Jag tänker att lika barn leka bäst.

Söndag på isen i solen...

Vilken härlig dag. Har varit i Sollentuna och gått på isen. Bengt var den enda av oss som åkte skridskor. Jag, mammsen, Petrus och vovvarna tog oss fram till fots istället. Solen strålade och det kändes nästan som vår i luften. På stranden låg en eka med botten upp som vi satte oss på och mumsade kanelbullar och drack kaffe. Nu sitter jag i soffan och kan knappt hålla ögonen uppe. Tänk att frisk luft och sol kan göra en så skönt trött.

Och Gusten och Duffy är så gosiga. Jag filmade dem när de träffades i dag. Kolla in det här nedan.

Glada hundar.

   

    Strålande söndag.

 

Du vet att du blivit med hund när...

- Du tycker att skrynkliga svarta små påsar är det bästa och smartaste som uppfunnits sedan Anders Celsius tog fram termometern.

- Du hittar hundgodis överallt. Lever, korv och ost - i fickorna, på golvet och i vantarna. I väskan, under soffan och i ryamattan.

- Du låter dammsugaren stå framme jämt och använder den dagligen. För hundhår är som råttor. Det tar sig in i alla skrymslen och förökar sig med blixtens hastighet.

- Du inte har någon egen doft längre. Du luktar (stinker) numera hund.

- Dina kläder är skitiga/skrynkliga/håriga/fula - och du accepterar det. 
 

- Du undrar vad du och sambon pratade om innan hunden kom in i ert liv?
 

- Du ger dig ut på shopping och merparten av det du kommer hem med efter shoppingrundan är köpt på djuravdelningen.

Ett lugn infinner sig...

Åh vad jag älskar den här stunden. Uppkrupen i mitt hörn i soffan med datorn i knät och hemmagjord latte inom räckhåll. Duffy ligger och snusar på mattan nedanför. Ett lugn infinner sig i mig.

    God morgon!

   Vacker morgonpromenad med fina vovven.

Hellre två bebisar än en lillebror..

Samtal med min snart treåriga brorsdotter Alicia häromdagen.

Jag: Vad är det i mammas mage?
Alicia: En bebis.
Jag: En lillasyster eller en lillebror?
Alicia: En lillasyster.
Jag: Eller kanske en lillebror.
Alicia: Eller kanske båda. 

Gårdagen med hundcoachen

Gårdagens träning med Duffy the dog gick bra. Vi hade hundcoachen Johan Andersson på besök och han visade oss nya trick för att få våra promenader att bli något lugnare. Det funkar liksom inte att en hund som inte kan se en hund på femtio meters håll utan att börja hoppa och skälla så högt att våra grannländer höjer sin beredskap till max. Dagen till ära hade Johan med sig en blomspruta. Lite vatten menade han skulle få Duffy att sänka garden. Och faktum är att det funkade över förväntan, i alla fall när Johan tog kommandot. För oss krävs det lite övning men vi fick henne i alla fall att klättra ner några steg på stresstegen.

Jag vill dock förtydliga att blomspruta inte ska användas utan experthjälp. Det gäller att man sprutar vid exakt rätt tillfälle, annars kan man förvirra hunden och därmed förvärra situationen. Och det handlar inte om att dränka hunden i vatten. Snarare ska man använda sprutan så lite som möjligt, det ska räcka att bara visa den. Men som sagt, inget man ska göra på egen hand utan kontakta en hundexpert för att få hjälp. Det kanske inte ens är så att du behöver ta till vattenspruta eller så finns det bättre metoder som passar just din vovve och hans eller hennes problem.

Tillägg 28 september 2011:
Jag och Petrus slutade att använda blomsprutan eftersom det enligt oss inte funkade på Duffy. Hon är, eller i alla fall var då, en osäker hund och att skrämma henne kände vi inte var rätt väg att gå. Nu kör vi istället mycket på belöning och uppmuntran när hon gör rätt. Träningen går två steg framåt och ett tillbaka, så sammanfattningsvis går det framåt...

Förlåt Leifi

I kväll skulle jag ha gått med Leif och sett David Batras nya show. Men besök av hundcoach imorse och timmar framför datorn (utan skärmglasögonen till råga på allt) är jag en vandrande zoombie. Tanken på soffan, eller allra helst sängen, får mig nästan att somna här och nu. Jag skäms, inte för att jag är trött men för att jag bangar med så kort varsel. Men å andra sidan skulle nog Leif skämmas över mig i fall jag satt och snarkade under showen.

Och biljetten du köpt då kanske alla ni ekonomer undrar? Bra fråga, och svaret är att jag inte har köpt någon biljett. Leif hade två fribiljetter, och nu håller jag tummarna för att han hittar ett piggare sällskap. Förlåt Leifi. Som plåster på såren så bjuder jag på lunch/fika nästa vecka.

Månen...

Upptäckte precis det här lysande klotet utanför fönstret . Sover ni oroligt i natt så kan det bero på fullmånen alltså...

Blåklocka i januari

Den flygande irländaren - ett bättre smeknamn på Duffy får man leta efter. För flög det var precis vad hon gjorde när hon under dagens promenad fick syn på en hårig kortbent sak som kom lufsandes. Och där stod jag och försökte få ner henne på jorden igen. Jag höll hennes långlina i ena handen och i tumultet Duffy åstadkom så for linan upp och dess spänne träffade mig under ena ögat. Tjong! Några centimeter högre upp och det hela kunde ha slutat mycket värre. Nu kanske det "bara" blir en blåklocka.

För att Duffy inte ska framställas som den värsta ligist så vill jag bara säga att hon skötte sig exemplariskt fram till dess att hårbollen gjorde entré. Tvåbenta varelser älskar hon, och de älskar henne. En grupp från dagligverksamheten här i närheten var ute på en promenad i solen och stannade och överöste Duffy med komplimanger. Det gör matte stolt. Och jag antar att blåklockor är smällar man får ta när man bjudit in en flygande irländare i sitt hem.

Mitt nya favoritplagg

Jag vet inte om det beror på årstiden, livet hemma framför datorn eller rollen som hundägare - men jag har fått ett nytt favoritplagg. Långkalsonger. Hallelujah! De är varma (behövs när kylan tränger på), bekväma (ett krav när man sitter så mycket som jag gör) och passar perfekt under jeansen (enkelt när jag ska ut med Duffy the dog).Och rätt snygga också om jag får säga det själv.

Vilken känsla...

Hittade den här på min vän Tinas blogg och sprider nu den vidare. Vilken duo, vilken känsla! 

Dessa siffror...

Sitter här uppkrupen i soffan. Trots morgonpromenad med Duffy the dog har jag inte riktigt vaknat än. Klunkar min latte och väntar på att koffeinkicken ska sätta in. Gårdagens kurs i eget företagande ligger som bomull i huvudet. Inkomst, avdrag, utgifter, kostnader och moms... Orden kan jag stava till men det räcker tydligen inte... Gaah, hur kan siffror vara så mycket svårare än bokstäver?

Skridskor på lunchen...

I dag åkte jag skridskor på lunchen. Visserligen inte frivilligt men ändå. Vad ska man göra när hunden ska rastas och det är isbana på trottoarer och stigar? Man får gilla läget helt enkelt. Min omtänksamma mor överraskade mig med en present häromdagen - broddar. "Nu går du inte ut utan broddarna på dig", förmanade hon. Och jag hade dem faktiskt på mig igår men i dag...glömde jag visst att sätta på mig dem. Och stället fick jag alltså åka skrillor. Duffy är mycket stabilare på isen än vad jag är. Kanske är det för att hon har fyra tassar mot mina två, fast å andra sidan har jag tio gånger större trampdynor än vad hon har.

Nåja, den frågan får vi gå till botten med en annan dag. Nu ska jag snart stuva in Duffy i bakluckan (japp jag har en bur) hoppa in i bilen och plocka upp P på jobbet. Sedan skjutsas jag till kvällskursen jag ska gå på och P och Duffy-Doo brummar hem igen. Ett evigt pysslande - det är så vi rullar.

 Ishalka! Ischock! Chockhalka!

Findus och Agda...

Jaha ja. Om man skulle ställa sig och skära potatis och kött i små fyrkanter då, och hacka lite lök när man ändå är på gång. Ett ägg måste jag också värpa. Eller inte... Tror jag låter Findus och Agda göra jobbet den här gången med.

Underbar film och hund på Ica

Igår var jag och min fina vän Challe på bio. Vi såg Svinalängorna. Efter filmen satt vi kvar en stund i salongen, rödgråtna men samtidigt förtrollade över skådespeleriet vi just bevittnat. Vilken insats av samtliga skådisar. Och vilken bra film du gjort Pernilla August. Storartat! Jag ger Svinalängorna 4 palmer av 5 möjliga.

Och i dag då? Jag och Duffy the dog har pulsat i snön och skällt på några hundar, ja skällandet var det främst Duffy som stod för. På vägen tillbaka hem slank vi in på Ica och hämtade mjölk och mörk choklad som P köpt och lämnat i kassan. Det gäller att hjälpas åt när man har en hund som inte kan vara ensam hemma och ej heller lämnas själv utanför Ica. Kassagubben blev lite sur när jag kom in i butiken med en hund! Ve och fasa. Dock måste jag till mitt försvar säga att kassan ligger precis vid utgången så det var inte många tassavtryck vi lämnade där inte.

Och så dagens lärdom: Om du lägger en frusen chokladbit på kaffekoppens kant i hopp om den att ska tina så finns det risk att chokladbiten druttar i ner i kaffet, och då får du chokladkaffe.

Jag hoppas ni mår som ni förtjänar...

Läser om de tre unga män som ringde på hos en kvinna i Vänersborg och bad att få låna toaletten och telefonen. Den snälla kvinnan släpper in männen i sin lägenhet i tron att om att människor i nöd är vad det utger sig för att vara, det vill säga i behov av hjälp. Men de tre idioterna visar sig inte ha förstått innebörden av ordet låna, för här handlar det om att ta. Ta kvinnans personliga ägodelar, ta hennes trygghet, hennes tro på människans godhet. För trions största jubelidiot räcker det inte med att råna kvinnan. Nej, han släpar med henne in i sovrummet där han våldtar henne.

Grr! Jag hoppas ni mår som ni förtjänar just nu, det vill säga jävligt dåligt! Men tyvärr är ni nog så onda att ni inte bryr er om vad ni har gjort. Att ni har förstört en annan människas liv.

När ni i den här Idiotligan väl åker fast, för det kommer ni att göra förr eller senare, så lär ni få skaka galler länge. Förhoppningsvis får ni även någon form av vård, för ni är allvarligt sjuka och behöver hjälp. Ja, på ett sätt är ni människor i nöd.

Nu är boken snart klar...

Har suttit med och hos Ola hela dagen och skrivit på boken. Vi håller nämligen på med en roman som om allt går vägen finns ute i butikerna i augusti-september. Det var i somras som Ola frågade mig om jag ville hjälpa honom med en roman som han skrivit men som han inte var helt nöjd med. Om jag ville! Och nu är vi alltså snart i mål. Vi har knappt två månader på oss att bli klara innan boken ska till tryck. Spännande!

Min fina vän Olas blogg hittar ni här!

Eva Gabrielsson är överallt

Morgonpromenad i snöslasket avklarad. Intar frukosten till reprisen av Skavlan. I programmet intervjuas Eva Gabrielsson, ni vet hon som var sambo med Stieg Larsson och nu ligger i strid med författarens far och bror om rättigheterna till Millenium-serien. Intervjun går ut på att Skavlan försöker lirka ur Eva att hon vill ha miljarderna som arvet nu är värt. Men Eva går inte på hans trick utan fortsätter hävda att hon vill kunna styra vad och hur Stieg Larssons verk publiceras. Tröttsam intervju.

Jag slår över till TV4 och Nyhetsmorgon istället. Och gissa vem som som sitter där och intervjuas av Tilde, jo Eva Gabrielsson såklart. Suck! Sätter mig och jobbar istället. Och så kommer denna dagen också att fortlöpa, med jobb. Ska snart ta datorn under armen och bege mig till Ola för kaffe och skriverier.

Godis i äggask-leken

Han är besatt

Mammas och Bengts hund Gusten är här på besök. Han kom vid tvåtiden och blir upphämtad vid midnatt är det sagt. Gusten och Duffy är bästa vänner, men just nu tror jag att Duffy tycker att Gusten är rätt jobbig och barnslig. Gusten har nämligen lätt för att bli besatt av vissa saker, tennisbollar är en sådan sak. Av någon dum anledning som jag förträngt tog jag fram Duffys leksaksboll, och det fick fart på Gusten. Men även lek måste ha sitt slut, något inte Gusten förstår. Just nu står han och glor på den stängda badrumsdörren, där inne har jag nämligen gömt bollen eftersom han inte kan sluta leka med den. Han gnäller men jag ignorerar honom.

Gick in i sovrummet och satte mig i sängen nu, Duffy kom snabbt efter och lade sig i korgen. Här inne är det lugnt. Besatta Gusten får stå där ute och gnälla för sig själv tills han tröttar, vilket om jag känner honom rätt kan dröja hur länge som helst.

I en vintervärld...

När man har hund så kommer man ut flera gånger varje dag. När man har Duffy så kommer man dessutom till nya platser flera gånger i veckan. Vi är nämligen på jakt efter det bästa stället i Stockholmsområdet där Duffy kan springa i långlina utan att möta andra hundar. Okej, en eller annan hund är väl oundvikligt men det ska inte gömma sig en hund bakom varje sten och träd i alla fall. Tidigare i veckan testade vi Vinterviken, i dag blev det Hagaparken. Vinterviken får 3/5 palmer och Hagaparken som var riktigt bra får 4/5 palmer. Ja, det är alltså inte det sedvanliga gångvägarna ni hittar oss på, utan i skogen dit man får pulsa ett tag för att komma. Där är det även som vackrast och mest orört, i dag såg vi tre rådjur på vår utflykt.

Duffy - och den tolv meter långa linan.

Utsikt över Stockholm.

Husse är ute och går med Duffy, eller är det tvärtom?

Vacker vintervärld.

Och här står ju jag och poserar

Jag joggar i slowmotion i min röda baddräkt

"Nu är det dags att strama åt sig lite. Beach 2011 närmar sig och det vore trevligt om jag slapp gömma mig i vassen i år. Så från och med nu är det godis max en dag i veckan som gäller."

Jag nickar belåtet. Jag har gett mig själv ett sunt löfte. Och eftersom jag har läst att motivationsbilder är bra för att man ska nå sitt mål så föreställer jag mig hur jag joggar där i slowmotion i sanden i min röda baddräkt och med livbojen under armen, redo att rädda folk i nöd med min supertrimmade kropp. Och när den nödställde väl är i säkerhet står jag där med perfekt frisyr, sminket på plats och ler mot alla som kommer springande för att hylla mig. På kvällen tar mina kollegor ut mig för att fira min bragd och min chef som märkligt nog är en kopia av skådespelaren David Hasselhoff insisterar på att jag ska få löneförhöjning.

Mm, fem månader kvar tills jag ska hoppa i baddräkt och bikini. Och här sitter jag och mumsar choklad för femte dagen den här veckan. Jag skyller på motivationsbilden. Enligt den så är jag ju redan i supertrim och kan därmed unna mig en chokladbit så här på fredagseftermiddagen. Dessutom så måste jag ju få en belöning för alla liv jag räddar i min röda baddräkt samt för att jag faktiskt kan konsten att springa i slowmotion men ändå lyckas komma fram i tid...

I sällskap av två sötnosar

Sitter hemma hos mammsen och Bengt och jobbar i dag. Det gör Bengt också. Han sitter en trappa ner och jag huserar i arbetsrummet på övervåningen. Men jag är knappast ensam. Mina arbetskamrater i dag är två sussande vovar.

Gusten ligger nerbäddad i sängen. Vi lade ett täcke över honom eftersom han var så frusen när vi kom in från morgonens skogspromenad. Sötis! Min plats är den tomma stolen ni ser.

Japp, och det här ska föreställa Duffy. Alltså den där svarta klumpen som ni ser i mitten av bilden. Hon snarkar högt. Myshunden.

Det är magiskt att se...

Satte mig i bilen och brummade till mammsen i Sollentuna. Hihi, ja det var nästan sant. Visserligen är jag numera bilägare men så galen att jag frivilligt sätter mig och kör i kombinationen mörker och rusningstrafik har jag inte blivit än. Nej, jag tog min övernattninsgryggsäck och min datorväska och hoppade på närmsta buss istället. Efter 45 minuter och fyra byten var jag framme. Och gissa vem som mötte mig i dörren med finaste svansen i gungning? Ja, Duffy såklart. Hon har ju sovit över här hos bästa hundpolaren Gusten, och det bör tilläggas att även han med sin lurviga svans hälsade mig varmt välkommen.

De är så fina ihop, Duffy och Gusten. Gosas och pussas. Duffy är så lugn med Gusten, vilket är magiskt att se om man vet hur hon beter sig annars när hon träffar hundar. Nu ligger hon här på sängen bredvid mig. Hon har ett litet bandage på benet eftersom hon varit hos veterinären i dag och tagit levervärden. Dessa var bra, hallelujah! Enligt veterinären är hennes oroliga mage ett resultat av stressen hon känner utomhus under promenaderna då hundradarn sätts igång: "Är det inte en hund som kommer där?" "Nähe det var en pulka, men där borta då?" Somliga skulle kanske kalla henne hysterisk, andra ett nervvrak. Jag kallar hennes Världens bästa Duffy med problem som vi ska lösa.

Min kvällslektyr...

Trött men vill inte sova

Jag är trött, så trött. Och varför går jag då inte och lägger mig? Hmm, jo kanske för att jag vill hinna vara hemma i vaket tillstånd lite längre än två timmar. Inte bara jobba, sova och jobba ännu mer.

Hoppas du har en mysig kväll.

Saknad och längtan...

Det är tomt hemma. Jag saknar min Duffy - hennes ständigt viftande svans, leendet när överläppen åker upp en aning och såklart de blöta pussarna. Jag saknar till och med hennes stinkande fisar. Som tur är så är hon inte långt borta. Hon sover över hos bästa polaren Gusten och imorgon gör jag dem sällskap. Ska bli så mysigt. Ibland är det bra att få längta lite...

Min fina

Sitter i bilen och är så stolt och glad över min duktiga vovve. Tänk vad hon försöker ändå, och vad hon anstränger sig. Nyss var vi i skogen. Vi såg flera hundar men genom att gå nära Duffy och hålla henne kort blir hon tryggare och därmed lugnare. Hon gläfste några gånger men inget skällande. Dock blev hon så exalterad av situationen att hon började mata i sig snö istället. Men hellre det :)

Duffy - inte som andra hundar

Att ha vovve är ett evigt pusslande, det vet alla hundägare. Men att ha Duffy är lite mer än så.

Hundar får/kan inte vara ensamma hemma för länge (numera är det lag på max fyra timmar).

Duffy kan vara ensam hemma, i hela fem minuter (tiden det tar för henne att få i sig ett stort ben). När benet är uppätet märker hon att vi är borta och sätter då igång med skönsång och dans utan dess like (vi står utanför ytterdörren och hör henne sjunga och den påslagna filmkameran förevigar hennes framfart).

Hundar kan springa av sig i hundrastgården, om man har en sådan i närheten.

Vi har en rastgård där vi bor. Duffy gillar att springa omkring där. Hon gillar även att hoppa över staketet till rastgården och springa ifatt de hundar som går utanför. Numera får Duffy inte gå lös i rastgården. Tyvärr, för den ligger ju så bra till. Istället åker vi till djupaste skogen där det inte finns några andra hundar att skälla på (hoppas vi).

Hundar får följa med på bussen, om matte eller husse sätter sig längst bak med dem.

Duffy tycker inte om att åka buss. Hon blir ett nervöst vrak som lägger sig platt längs golvet. Ja, så länge det inte kommer på en annan hund förstås, för då glömmer hon såklart var hon befinner sig och sätter igång med sina cirkuskonster igen.

Hundar ska/vill inte hälsa på precis varenda fyrbent släkting de ser.

Duffy pratar med alla hundar hon får syn på oavsett kön, storlek och färg. Hon stänger av öronen (eller i alla fall vissa förmanande ord) och lägger allt krut på rösten istället. Och så dansen såklart. Michael Jackson skulle bli grön av avund om han såg hennes moves. Och Stefan Holm släng dig i väggen, Duffys studs i benen kan du aldrig få.

Jag är hundprataren

Jag har just insett att Duffy-Doo sparar mig några hundralappar i månaden. Ja, så länge jag har henne att gå ut med så slipper jag ju köpa gymkort. För inte nog med att jag får motion, jag får enorma armmuskler också.

I dag har vi kämpat jag och Duffy. Hon för att kunna studsa och jag för att ta ner henne på jorden. Jag kan utan att överdriva säga att jag vann, i alla fall den första ronden. Jag var benhård. Ett stadigt grepp runt hennes sele, framåt marsch och så inget skällande på hunden på andra sidan gatan. Men visst försökte hon, både med studs och skrål. Jag intalade mig själv att jag var hundprataren Cesar. Faktum är att jag gick in i min roll så mycket jag ett tag faktiskt trodde att jag var Cesar. Hoppas Duffy trodde det också.

Jag måste slå ett slag för...

Alltså efter kvällens bilkörning måste jag bara slå ett slag för den livsviktiga reflexen. Som fotgängare är det lätt att glömma bort hur dåligt man egentligen syns. Och det säger jag utifrån egen erfarenhet. Man promenerar där på övergångsstället och tror att "här går jag och äger vägen". För så ska det ju vara. Men syns man inte i trafiken, ja då äger man inte mycket, allra minst utrymmet där man går. Och kommer det en bil då har man inte mycket att sätta emot. Plåt mot hud, inte så lyckat!

Så på med reflexen gott folk!

Så här syns du i mörkret med och utan reflex. Bild från Trafikverket.se.

Jag tillät mig ett segervrål

Imorse körde jag bil. Till Gamla Stan och hem igen. Jo, jag kan köra bil och jag har körkort (vilket visserligen inte alltid går hand i hand), men jag sitter inte så ofta bakom ratten. Jag föredrar passagerarsätet. 

Men i dag hade jag inget val. Och förutom att köra över heldragen linje och svänga där man med all säkerhet inte får svänga så gick det bra. Jag var så stolt när jag parkerade bilen i garaget, som bara det är en bravad. Jag tillät mig faktiskt ett segervrål i hissen. Att göra det man egentligen inte törs är stärkande för självförtroendet. Testa själv.

Man måste unna sig...

Varm choklad toppad med hackad mörk choklad. Intages hemma, uppkrupen i soffan. Mumsfillibabba!

Skällande och dansande i solen

Japp, så var men hemma igen då efter en promenad vid Vinterviken, en promenad som innehöll sol och natur samt en hel del hundar, skällande och dans på bakbenen. Duffy var i gasen som vanligt. Så fort hon ser något som rör sig så höjs öronen, kroppen blir på helspänn och ögonen spanar för att se om det är en hund som är på ingång. Detta är hanterbart om jag ser hunden före Duffy och kan gå med henne åt andra hållet. Men är det däremot Duffy som med sin spejarblick får syn hunden först, ja då är hon snabbt igång med sin dans och sitt skrål.

Jag undrar vad hon säger med sitt skällande. Hon vill ju fram och hälsa på hundarna hon ser men samtidigt måste hon ju utstråla osäkerhet eller ilska eftersom många hundar ryter ifrån åt henne om de väl hälsar på varandra. I skogen i dag kom en lös hund springande. Duffy och hunden gick långsamt fram till varandra och nosade, men så var Duffy för ivrig och gåpåig så den andra hunden visade tänderna, vilket resulterade i att Duffy började flyga omkring (hon var då kopplad så vi fick snabbt bort henne).

När vi åkte hem och och Duffy får se andra hundar genom bilrutan så spetsar hon öronen men hon skäller inte. Alltid något :-)

Härliga grönområden för hunden?

De senaste dagarna har vi promenerat i skogen i Sollentuna. I dag blir det någonting annat. Vi funderar att låta Duffy bekanta sig med Vinterviken. Någon som har gått med hunden där eller som har andra tips på var runt Stockholm man kan gå med hunden?

Bör tilläggas att vi inte söker det hundtätaste områdena eftersom Duffy har just lite problem med hundmöten, med andra ord så är Gärdet ingen hit direkt. Mer vill vi ha stora grönområden där Duffy kan springa fritt eller i alla fall i långlina.

Duffy var laddad...

När vi kom hem från den långa skogspromenaden i dag så var Duffy ovanligt rastlös. Själv var jag trött efter all motion och frisk luft och behövde en powernap. Eftersom Duffy vankade av och an i sovrummet så blev det dock ingen sömn för min del. Hon kanske är hungrig tänkte jag och gick upp och gjorde mat till henne, hon slukade allt på två sekunder. Men efter matintaget var hon fortfarande lika rastlös. Okej, då kanske det är motsatsen då, funderade jag vidare. Hon kanske är för full i magen. Så jag klädde på mig och en glad Duffy fullkomligt hoppade i kopplet.

Ja och så kom vi ut då. Var hon kissnödig? Nja, hon kissade visserligen men det dröjde innan det kom en skvätt. Var hon bajsnödig? Knappast, inte en korv i sikte. Däremot var hon väldigt "skälla på andra hundar-sugen". Och hon hade tur. Vi siktade flera fyrbenta vänner under promenaden. Och Duffy var laddad. Hon skrålade för full hals och studsade runt som besatt. Eftersom varken godis eller leksaker funkar för att Duffy ska rikta uppmärksamhet från hund till matte så blir min uppgift helt enkelt att få henne still på stället alternativt dra henne därifrån. Detta gör jag genom att ta ett stadigt tag i selet och försöka prata lugnande med henne. Om det funkar? Det beror på vad som menas med funkar... Jag har kontroll över henne i alla fall och när hunden är utom synhåll så är hon ju världens bästa Duffy igen. Och det är det som gör att vi fortsätter kämpa.

I skogen

Den mystiska linan i snön är inte så mystisk utan Duffys långlina som vi kopplar på när vi närmar oss hundtätare områden.

Hon väcker oss med sin svans...

Tuppen, dra några hönor över dig vettja och somna om. Vi har Duffy och kommer upp i ottan ändå. Visserligen har hon svårt för att gala, men hon har en gedigen svans som hon gärna viftar med i tid och otid. Och hon har förstått att om hon drämmer den där svansen i väggen om och om igen så låter det högt, varpå vi vaknar. Och när vi väl är vakna ja då ska det klias och klappas och kelas med världens morgonpiggaste hund. Ja och när det kliats och klappats och kelats tillräckligt då lägger sig Duffy och stirrar på dörren och vi stapplar grusiga i ögonen upp ur sängen, drar på oss långkalsonger och andra plagg som inte alls matchar och beger oss ut i snön.

Nåja, det var några timmar sedan nu. Sedan dess har jag fått i mig frukost och sitter nu i soffan med datorn i knät och dricker latte. Duffy sover vid mina fötter. Snart ska vi brumma ut till Sollentuna och gå skogspromenaden med bästa hundpolaren Gusten.

Äntligen är hon hemma...

Tjihooo! Duffy är hemma. Hon ligger här nedanför soffan - springer i sömnen och fiser så att det står härliga till. Hihi, precis som det ska vara. Kan dock bli tal om att inhandla gasmasker om hon ska fortsätta i den här farten...

I dag var vi ute och gick i skogen. Duffy älskar det. Hon hoppar som en tok i snön och springer fram och tillbaka och hit och dit.

Duffy - skogens drottning.

Vitt och vackert.

Stackars Gusten fick gigantiska snöklumpar i pälsen som vi hackade sönder med en pinne.

Gusten på äventyr.

Nybliven bilägare och bebisgos...

Jag är bilägare, för första gången i mitt liv. Igår inhandlades pärlan och i dag brummade vi till Sollentuna i den. Halt som tusan men vi höll oss på vägbanan. Först blev det ett stopp hos pappsen och Birgitta. Pappa gick en liten rond och kollade såväl reservhjul (som visade sig fattas!) och motor. Han tyckte pärlan var så fin. Efter té och pepparkaka tutade vi vidare till vännerna Maria och Cristian för att hälsa på nykomlingen Noel, nio dagar gammal i dag. Han visade sig vara en riktig liten sötnos.

Noel med stolt pappa.

Har ni sett vilket härligt burr han har?

Did I tell you?

Lyssnar på gamla godingar. Bland annat denna... Jerry Williams närvarokänsla och inlevelse är minst lika bra som själva låten

Två sötnosar...

På fredag kommer Duffy hem. Äntligen. I nästan två veckor har hon nu varit på Gotland med mamma, Bengt och Gusten. Och nog har hon haft det bra alltid. Hon och bästa kompisen Gusten har sprungit som tokar i skogen och sedan tagit igen sig i soffan framför öppna spisen.

 Fick den här bilden från Bengt. Så gosiga tillsammans.

Stöd WWF

Min solförmörkelse...

Igår förmiddags var det solförmörkelse. Jag hade bästa utsikten från balkongen och när meteorologen på livesändingen jag följde på datorn sa att "nu ser man solförmörkelsen som bäst", ja då stod jag där på balkongen och försökte snegla lite mot den där stora stjärnan som man egentligen inte får titta på. För då förstör man ögonen vet ni väl. Sagt och gjort, jag sprang och hämtade kameran, riktade den mot solen och månens omfamning och knäppte några bilder. För solen på bild får man ju titta på :-) Nåja, resultatet ser du här nedan.

Är detta solförmörkelse, tänkte jag. Jag tycker att solen syns väldigt tydligt.

Hmm, tydligen ska man ha ett speciellt kamerafilter för att det ska bli bra. Så här ser en solförmörkelse tydligen ut. Bild lånad från expressen.se.

Gotland, filminspelning och vackra blommor

Här kommer fler godbitar från det gångna året. 2010 var ett år som bjöd på det mesta.

 

Redo för westernridning på Gotland. Har man inga ridkläder på plats får man ta tights och gympaskor :-)

Alicia gillar sina pannkakor.

Bengt och Gusten tar en powernap.

Schhh. Fotografering förbjuden. Under inspelningen av The Girl with the dragon tattoo (den amerikanska versionen av Flickan som lekte med elden). Jag spelar påflugen reporter.

Duffy-Doo!

Sommar och vänner. Härligt!

Njutbart.

Mysigt möte.

Härliga minnen från 2010

 Mormor, Annika och stallkatten på Gotland.

 Två vänner med barnasinnet kvar...

 Jag fick stå brud, visserligen bara på låtsas, men ändå...(Från reklamfilm för Hjärt-Lungfonden)

 Mitt vackra fjäll! Ja, det känns som mitt eftersom jag varit där årligen sedan jag föddes.

Fina Sven fyller 80 år.

Teknikmuseet är roligt även för vuxna.

Egen skörd från balkongen.

Så här ska man se ut när man tycker något är gott. Alicia gillar pannkakor.

Laddad för westerntur på Gotland.

Mannen på balkongen. Han gillade att dansa, för hela Barcelona.

Premiärdopp i Barca - knockad av en våg, glömde ta av solglasögonen och fick några sekunder senare en boll i huvudet.

Hihi, årets bild?

Jag och finaste Duffy myser.

Det kommer fler återblickar lite senare i dag...