Detta får mig att skratta...

Inget på teve får mig att skratta som brittiska The Office. Jag älskar det programmet. Och den här scenen är ju bara så underbar!

Mordet på Olof Palme...

I dag är det 24 år sedan Olof Palme sköts till döds på Sveavägen i Stockholm. Jag var sex år när det hände. Vi var uppe i fjällen och skulle åka hem, då vi tidigt på morgonen satte på teven och fick veta vad som hade hänt. Det var ofattbart för alla, inte minst för en sexårig nyfiken liten flicka.

Så här i efterhand har pappa berättat att jag under den åtta timmar långa bilresan hem inte pratade om något annat än mordet på den där Olof. Vem var han? Varför dog han? Vem hade dödat honom? Vad hände med hans fru? Vilken film hade de sett på bion den kvällen? Hur gamla var hans barn? Vad gjorde de nu? Pappa svarade att han inte visste. Först lugnt, sedan alltmer irriterat.

Men jag gav inte upp. Varför dog han? Vem dödade honom? Den sista frågan ställer sig ju många fortfarande i dag, 24 år senare. Palmegruppen som utreder mordet är fortfarande aktiv och får varje dag in tips på tänkbara mördare. Det är nämligen många som har svårt att tro att det var Christer Pettersson som höll i pistolen den där februarikvällen då Sverige gick från tryggt folkhem till ett land där ingen gick säker, allra minst statsministern.


Olof Palme.

Ett spännande besök hos frissan...

Nyklippt, nylunchad och nyss hemkommen. Tanken var att klippa topparna. Dock har jag ju väldigt svårt för att säga nej. Så när frisören frågade om jag inte skulle fixa utväxten också (hade jag en sådan?!) med deras förmånliga erbjudande 750 kronor för slingor och klippning, ja då sa jag självklart ja. Så där satt jag med folie i håret, drack té och läste om vårens modetrender.

Mycket folk hann komma och gå under den tiden. När Petrus var där sist så tog hans klippning tio minuter! Därför var det svårt att peka ut en specifik förövare när kvinnan som färgat håret snett bakom mig plötsligt ropade att hennes jacka var borta. Vi var fyra kunder i salongen just då och när vi klargjort vilka ytterplagg som tillhörde vem så fanns det bara en blå trasa kvar. Någon hade fyndat en ny jacka inne hos frissan och lämnat kvar sin gamla. Kvinnan pratade om att ringa polisen men då såg personalen lite rädda ut. Det skulle jag också göra om jag inte tog kort eller lämnade kvitto till kunderna...

Efter det minst sagt spännande frisörbesöket blev det god och trevlig lunch med Petrus, Maria och Cristian. Och nu bär det av till mammsen, Benke-Bus och Gurra-G.


Kan det vara den mystiska jacktjuven som jag fick med på bild månntro?

Mitt hår är som en solros...

I dag ska jag till frisören och få mig en frisyr. Senast jag var hos frissan var förra sommaren, så ni förstår att det börjar bli på tiden att jag går dit. Jag ser inga kluvna toppar, men däremot har håret vuxit som en solros om sommaren. Vi får se vad herr eller fru Frisör säger. Kanske tycker de att hela fågelboet ska bort för nytt, fräscht och kortkort.


Mitt hår är som en solros. Bild från odla.nu.

Längtan...

I fjällen vill jag ha mycket snö. Men här hemma i huvudstaden drömmer jag om värmen. Ja, eller på den här bilden drömde jag nog om något annat.

Smart drag av SL

SL kryper till korset och och ber nu alla resenärer om ursäkt för den senaste tidens trafikstrul. Som plåster på såren kan vi som stått i timmar och väntat på tåg och bussar nu köpa månadskort och årskort till rabatterade priser. Reapriset för månadskort som jag använder börjar dock gälla först den 15 mars. Hallå, det är nu i detta ruskväder som jag åker kommunalt. I mars börjar jag cykla och behöver därmed inget busskort, dock en och annan remsa. Tyvärr finns inte remsor med i SL:s första hjälpen-låda.

Det är fint SL att ni sänker priserna, och väldigt smart att göra det längre fram i vår. Då kanske folk som liksom jag inte tänkt att köpa busskort ändå gör det, just för att det är så billigt.

Ny istid på väg...

Häromdagen varnades vi för fallande istappar. Nu är det isblock. Ny istid på väg?


Pressbild.

Time to say good night

Flickan på bussen...

Imorse på bussen satt jag och läste Metro. I mittgången bredvid mig stod en flicka i sjuårsåldern. Plötsligt hör jag ett mumlande från henne och i ögonvrån ser jag hur hon också läser min tidning. Det går långsamt och hon smakar på varje bokstav för att få ihop dem till ord, och slutligen meningar.

Jag ser i ögonvrån hur flickan då och då sneglar på mig, som för att kontrollera att jag inte upptäckt att hon "tjuvläser" min tidning. Jag låtsas som ingenting, men vrider tidningen lite åt hennes håll för att hon ska se bättre. Och när mumlandet tystnar då först vänder jag blad.

Kramar från mig och lilla gumman...

Sitt inte och dröm om helgen. Njut av den här dagen istället. Kramar från mig och lilla gumman i Gamla stan.

Olyckliga djur i fångenskap

Ytterligare ett bevis på att ingen levande varelse trivs i fångenskap...

Späckhuggare dödade sin tränare på Sea World i USA.

Inga kärnfysiker enligt Leif GW Persson

"Det är ju inga ljushuvuden vi pratar om, inga kärnfysiker direkt."
- Leif GW Persson om de som går runt och slåss på stan.

Tvivel...

Jag satte mig ner och skrev en hälsning till någon jag känner väl. Denna någon kallas tvivel...

Lilla tvivel, jag har börjat tvivla på dig

Tvivla på om du verkligen är rätt för mig
För jag blir ledsen när du kommer,
men ler så lyckligt när du går
Det är ingen lätt sak att säga,
men jag tror ändå att du förstår
Att jag är jag och att du är du
Det finns inget vi från och med nu

Whitney Houstons tragiska comeback

Ojoj, under sina år i drogträsket har Whitney Houston tappat både sångröst, kondition och utstrålning. Jag tycker synd om henne när jag ser bilderna från hennes efterlängtade comeback. Inte ens hon själv kan ju tycka att hon är värd de 1200 kronor som konsertbiljetterna kostar.

Det hela känns bekant på något sätt. Ja, det känns väldigt mycket Michael Jackson som på grund av sina enorma skulder tvingades tillbaka upp på scenen. Kanske har Whitney hamnat i samma knipa. Att vara missbrukare är ju inte billigt direkt, och än dyrare är det om man under många år haft en lika knarkande make som heter Bobby Brown och som köpt droger för frugans pengar.

Se klipp från Whitneys comeback här!

Mysig middag med mor

Brr, vilken kyla det är ute. Är minst lika kallt som uppe i fjällen, och där klär jag mig åtminstone efter temperaturen. Att gå utan långkalsonger när det är tjugo minus är inte bara kallt, det är idiotiskt.
Nåja, lite kyla var inget mot hur varmt och mysigt det var att äta middag med mammsen i kväll. Caesarsallad och cola light på Systrarna Lundberg stod på min meny. Tack kära mor för en supertrevlig kväll.


Blidde ingen bild på mor min i kväll. Tur då att jag har andra. Som denna, en varm gotländsk sommardag. Benke-Bus fick också vara med.

Rädsla ska accepteras, inte ignoreras...

I dag var jag på min första teaterlektion. Jag var nervös innan jag gick dit och jag var nervös under de 135 minuter jag var där. Tretton stycken deltagare var vi, i åldersspannet 15 till 70 år. Det första vi fick göra var att en i taget ställa oss framför alla andra och berätta varför vi valt att gå en teaterkurs. Upp på scenen direkt så där. Läskigt!

Därefter följde ett antal övningar för att få oss att slappna av inför varandra. För de är ju de andras blickar man är nervös inför. Hemma på vardagsrumsgolvet kan jag i min ensamhet spela allt och alla, men när andra ser på, ja då blir det med ens mycket svårare.

Visste ni att det som människor fruktar mest av allt, ja till och med framför döden, är att stå och prata framför andra. Vi är rädda för att säga fel saker och staka oss, och därför är det inte så konstigt att vi sedan gör just detta. Vi är så rädda för vår rädsla att vi låter den ockupera oss. Vi försöker ignorera den, förtränga den, vi låter den helt enkelt ta befälet över oss.

Vad vi istället ska göra är att acceptera rädslan - gå den till mötes och säga "Det kan hända att du har rätt, jag kanske kommer att säga fel saker eller staka mig på vartenda ord, men det är faktiskt inte hela världen." När vi accepterar vår rädsla så blir den inte längre lika farlig.

Detta är något jag fått höra många gånger då jag kämpat med mina egna inre rädslor. Och ja, det är väldigt jobbigt till en början men det hjälper faktiskt i slutändan.

Så vackert...

Har ni sett så vackert det var när jag vaknade imorse... massvis med snöflingor som vilade på mitt fönster.




Jag beundrade dem länge.

Jag kanske tar skidorna till jobbet imorgon

SL råder alla buss- och tågresenärer att stanna hemma från jobbet imorgon. ”Om du inte absolut måste ge dig i väg kan det vara ett tips att försöka stanna hemma. Annars är det bra att vara ute i extra god tid, följa störningsinformationen här på sl.se samt väderprognoserna”, skriver SL i ett pressmeddelande uppger Aftonbladet.

Hmm, innebär det att SL betalar min frånvaro då? Knappast. Tur då att jag fått upp flåset i fjällen den här veckan. Lär ju gå fortare att skida till jobbet imorgon. Kanske ska ta samma väg som jag cyklar på sommaren då. Jag inleder lugnt längs Norr Mälarstrand, genom Kungsträdgården, över Nybroplan, skejtar in på Birger Jarlsgatan, förbi Svampen, stakar uppför Sturegatan och sedan spurtar jag sista biten på Lidingövägen in i mål.

Som sagt, jag kanske tar skidorna till jobbet imorgon. Med betoning på kanske.

Söndagen...

Snö, snö och ännu mer snö. Inte minst på balkongen som jag i dag försökt skotta fram. Har tyvärr ingen skyffel så det fick bli med sopborsten istället, ja alltså med den delen som man sopar upp skräpet på.



Det tog tid och kraft så efter all snöskottning var jag värd en fika med Petrus, svägerska och brorsdotter. Jag hinkade första kaffekoppen på över en vecka, och det känns ska ska jag säga. Mina fingrar skriver just nu snabbare än vad hjärnan hinner med...


En liten Lis i soffan.

Jaaaaa....Daaaaarin!

Jaaaa! Min röst räknas, Darin gick vidare till Globen. Nu kan jag sova lugnt i kväll.

Det var här sagan om Darin tog sin början...

Några dårar valde att susa om...

Bydalen - Stockholm. Alarmet ringde halv sju imorse. Vi hade bestämt oss att åka riktigt tidigt för att slippa den värsta trafiken på vägarna. En titt på termometern - 23 minus. Nu ska ni få för att ni låtit mig stå här ute och frysa i natt, tänkte bilen och vägrade starta. Ja, vår bil var inte ensam om att vara sur, samtliga bilar utom en skruttig Mercedes vägrade starta. Den skruttiga Mercans ägare log stolt och lät oss huttra lite innan han slängde fram sina startkablar.

En timme efter utsatt tid var vi så iväg. På radio varande meteorlogerna för snökaos och halka på vägarna. Vi körde efter mottot: Det är bättre att komma fram senare än inte alls. Och så verkar de flesta ha tänkt i dag. Snön mätte meterhög utmed körbanan och låg som ett täcke även på vägen. Några dårar, som tydligen inte värdesätter sitt eller andras liv särskilt högt, valde att susa om. När de svept förbi åkte man i ett snömoln i några sekunder. Jag förstår att trafikolyckorna är många en dag som denna. Och säkert är en och annan fartdåre skyldig till några av dem.

Men nu är vi i alla fall hemma och kan pusta ut. Snart dags att krypa upp i soffan och se Darin, Alcazar och övriga göra upp i Melodifestivalen.

Den som väntar på något gott...

Igår var vi på täljstensafton på Bydalens wärdshus. Och den som väntar på något gott...


I väntan på maten.


Vinet på plats. Men var är maten?


Nej nu. Om jag inte får mat snart blir jag arg...


...eller så somnar jag.


Jippieh, mat!


Och ännu mer...


Skål, nu är jag nöjd.

Anja, du är modig som få...

Grattis Anja-Panja. Om gårdagen var en krasch, så var detta en riktig smash. Ja, man skulle kunna tro att du efter en luftfärd på sisådär 60 meter skulle tveka att ställa dig på skidorna igen, men icke. I dag visade du att du inte bara är en hejare på att åka skidor, du är även modig som få. Så jag bockar och niger för dig Anja. Och tack för sälen, den gjorde min kväll.

Dagen i bilder...

Ögonblick fångande med kameran.


Här är vi, redo att göra fjällen osäker.


Och här är några skummisar som snodde vår kamera...


Det här mötte oss i backen.


Vägval...


Solpaus. Jag inser nu att jag är en fara i backen. Jag kan ju omöjligt se något med mössan över ögonen så där.

Ska jag förstöra min sportiga image?

Hej där! Här kommer en hälsning från ett vinterfint Jämtland som erbjuder elva minusgrader, vindstilla och solglimtar. Efter frukost värdig Anja Pärson - fil med müsli, köttbullesmörgås, ägg, bacon, juice och té - är nu nu dags att lägga sig på soffan och sussa lite.

Nej, hihi vad skriver jag. Ska jag helt förstöra min sportiga image? Det är givetvis dags att korva sig i underställ och kasta sig ut i spåret. Satsar på två mil i dag. Om jag fullföljde detta eller nöjde mig med ett varv avslöjar jag senare :-)


Gårdagens självporträtt i liften.

Det kunde ha varit värre Anja

Usch Anja, det där var en riktigt otäck krasch. Det är därför jag tar det lite lugnare i backen. Men så är jag ju inte ute efter OS-guld heller. För att vinna måste man ju satsa, och det höll nästan hela vägen i mål för dig Anja. Och att missa prispallen är ju trist, men det kunde ha varit betydligt värre. Jag menar, du hade rätt mycket tur i oturen.

Jag stannar nog här ett tag...

Längd en mil, check. Slalom med vassa svängar, check. Öl och gulaschsoppa på värdshuset, check. Bastu och eftermiddagslur, på ingång. Det är underbart.

Jag skulle kunna flytta hit imorgon och leva så här, ja åtminstone så länge snön ligger kvar. Det skulle nog vara lite tradigt att bo här året om, men absolut under vinterhalvåret. Och de dagar jag inte orkar ge mig ut i spåret eller backen, ja då kan jag sitta här hemma i stugan och skriva på min bok som aldrig blir klar. Åh, vad skönt det låter. Vi får se om jag kommer hem till Stockholm på lördag som planerat.


Utsikt.


Redo att kasta mig ut...


En lika laddad Petrus.

De e bar' å åk

Det var 17 år sedan sist men plötsligt händer det, och vet ni att plötsligt var i dag. Jag hyrde mig pjäxor, skidor, stavar och hjälm och gav mig ut i backen. Jag, som åkt på planmark de senaste tio åren, kastade mig i dag utför.

17 år sedan - kan det verkligen vara så länge sedan? Jag räknar bakåt igen, Jo, det stämmer faktiskt. När jag var 13 år lade jag slalomskidorna på hyllan och snörde på mig snowboardskorna i stället. Fem år senare slet jag av korsbandet, fick nog av utförsåkning och föll för längdskidornas charm. Och nu, tolv år efter att snowboarden bars upp på vinden och 17 år efter att jag senast spände på mig ett par pjäxor var det så dags igen.

Tre åk och en transportsträcka senare sitter jag nu är och är omåttligt nöjd med mig själv. Imorgon blir det fler åk, och vem vet, kanske gör jag en 360 innan veckan är slut.


De e bar' å åk.

Ps. På 17 år har slalomskidorna blivit kortare och tyngre, pjäxorna obekväma och stavarna krympt 10 cm. Inte konstigt att man ser ut som man gör när man åker ;-)

Grattis och tack för åktipsen...

Grattis till superstjärnorna Kalla och Haag! Och tack för åktipsen, imorgon ska jag ut och staka mig fram till rekord, ett personligt sådant alltså :-)

Charlotte Kalla - visa den där Sjöberg

Kom igen nu Charlotte Kalla. Visa den där före detta höjdhopparen Sjöberg att han har fel när han säger att svenska längdåkare inte platsar i OS.

Kom ihåg att du kan.

Här för att njuta...

I dag lyser solen över Bydalen. Det gör en fantastisk plats om möjligt ännu vackrare. Ingen träningsvärk från gårdagen, har faktiskt känts förvånansvärt enkelt att åka de här dagarna. Kanske är det för att vi har har stannat och fikat efter två kilometer, men så är vi ju inte här för att träna för Vasaloppet utan för att njuta. Nu ska vi snart upp till värdshuset på årets första after ski. Jag sjöng upp i duschen igår, så nu ska här skrålas "Alice, who the fuck is Alicie" så fönsterrutorna skallrar. Ja, om det nu är någon allsång vill säga, för jag kommer inte sjunga solosång... Eller?


Sol bakom moln. Ja, så får den här bilden heta.


Njuter på balkongen.


Nöjda skidåkare.

Lite bilder från Bydis...

In the afternoon.


Drommen.


The man, the myth...


Utanför värdshuset.


Cava och nötter.

Bydalen i mitt hjärta...

Benen var stela och rumpan aningens tillplattad, men efter åtta timmars bilfärd norrut kom vi så äntligen fram till världens vackraste Bydalen. Hann precis i tid till Melodifestivalen som jag dock inte tycker var någon större succé. Jag har inte nynnat på någon av låtarna i dag och en vinnarmelodi ska man väl ändå få "på hjärnan".

Nåja, efter tolv timmars sömn var det såg dags att mumsa i sig en stor fjällfrukost och ge sig ut i spåret. Eller nja, tolv timmar låga jag visserligen i sängen men jag sov betydligt färre. Vaknade typ varannan timme dyngsur av svett och var då tvungen att gå upp torka av mig med hushållspapper. Dessutom fick jag vända på kudde och täcke ett antal gånger eftersom även dessa var genomblöta. Det var inte särskilt varmt i rummet så jag måste ha kommit in onormalt tidigt i klimakteriet, eller så var kroppen bara i ofas av någon anledning.

Hur som helst, det var en liten parantes och nu mår jag prima. En mil har jag fått i benen i dag plus en varm kopp choklad med vispgrädde i Hovde. Petrus som inte har stått på ett par längdskidor sedan lumpen i Arvidsjaur, och då under tvång, tog det lite lugnare och stannade på 4 kilometer. Jag som var spänd på vad han skulle tycka om mitt älskade Bydis behövde dock inte oroa mig, han gillar det också. Ja, annars vore han ju konstig :-)


Jag framför datorn. Jag vet, inte så fjällinspirerande bild men det är den enda som tagits hittills. Nu ska jag dock ut och plåta snö.

Ojoj, det är mycket nu

Ojoj, det är mycket nu. Vet knappt vad jag ska fokusera på i tidningen.

- Nytt väderkaos väntar. Det innebär troligtvis mer snö, inställda tåg och irriterade medmänniskor. Tur att man åker till fjällen då :-)

- Elisabeth Höglund får stöd av kollegorna, dock inte av Carin da Silva och Yvonne Ryding som tycker att Elisabeth hugger dem i ryggen. I vilket fall som helst har tittarsiffrorna gått upp med 25 procent. All publicitet verkar vara bra publicitet.

- I Let´s Dance bråkas det också. Inte mellan paren, utan nu är det programledarna och juryn som råkat i luven på varandra. Allt man tänker ska kanske inte uttryckas högt i direktsändning.

- Dolph Lundgren är hetare än någonsin. Han är överallt och älskas av alla. Och snart kommer hans nya film - perfekt timing Dolphan.

- And the Tiger-story goes on and on and on and on…

Orkidéer är riktigt luriga

Orkidéer är riktigt luriga. När man tror att de har gett upp för gott, ja då slår de plötsligt ut i blom och visar varför de är så otroligt populära.

Så här ser det ut i mitt köksfönster just nu.

Mitt andra hem...

Jag fick väderleksrapport från Jämtlandsfjällen nyss – snö, snö, sol och mer snö. Åh, jag längtar!. För snart bär det av till Bydalen, mitt andra hem.

Där har jag tillbringat så gott som alla sport- och påsklov under min uppväxt samt en del jular och sommarveckor. Jag lärde mig åka skidor där, och snowboard och längdskidor. Jag har åkt tusentals gånger upp och nerför backarna, först mellan pappas ben, därefter med ett snöre runt midjan som han höll i och sedan släpptes jag äntligen fri. Jag har stakat mig runt sjön otaliga varv och druckit ett okänt antal koppar varm choklad med vispgrädde på värdshuset.

Jag älskar naturen i Jämtland, den friska luften, stillheten och känslan av att bara vara. Min älskade fjällvärld snart ses vi.

Hey, att håna en död man är idiotiskt

Hey, jag skriver på Facebook att mannen som omkom i Stockholms tunnelbana igår är en högklassad idiot. Och hey, jag jobbar som arbetsledare för ett väktarbolag som bevakar tunnelbanan. Och hey hey, kanske är det inte den omkomne mannen som är idioten här...

Man slutar aldrig att förvånas. Läs mer om det inträffade här

Sjukling fick kramgo nalle...

Min brorsdotter Alicia fick åka ambulans igår kväll. Hon fick en feberattack (det visst de dock inte då) och rullade med ögonen och blev blå i ansiktet. Hennes skräckslagna föräldrar ringde 112 och ambulansen var där på tio minuter. En eloge till svensk sjukvård! Klockan 01:30 i natt fick de åka hem igen. Jag var över hos dem med en nalle nyss. En nalle som är gjord för att krama lilla lis.

Här är en annan fin nalle...

Jag ber om ursäkt...

Jag ber om ursäkt för mitt förra inlägg. Jag skrev det i stundens hetta av irritation. Nu har jag dock fått reda på varför tågen stod stilla. Det var inte på grund av vagnfel som jag hade fått för mig. Det var på grund av att en människa miste livet på T-centralen. En man i 40-årsåldern som tappade sin mobil på perrongen och som ramlade ner på spåret när han skulle plocka upp den. Så fruktansvärt. Jag ryser. Och där stod jag på bussen och förbannade SL. Jag tyckte synd om mig själv. Jag som andades, som kände hjärtat slå i bröstet. Jag som snart skulle få gå av bussen, komma hem, slänga mig i soffan och slå på teven.

Och där stod en människa på perrongen och drömde kanske om samma saker. Kanske hade han precis pratat med sin kärlek i telefonen eller sina barn eller sin bäste vän. Och så, på några sekunder var allt över. Drömmarna blev kvar där på spåret. Och några minuter senare stod jag förbannade SL och tyckte synd om mig själv.

Folk knuffade ut varandra ur bussen...

Det tog mig en och en halv timme att ta mig hem från jobbet i dag. En och en halv timme! Och nej, det var inte sträckan Stockholm-Norrköping jag åkte, utan Gärdet-Lilla Essingen. Ett stopp i tunnelbanan fick alla underjordsresenärer att fly upp till bussarna.

Och det är inte klokt hur snabbt människor förvandlas till vilda djur. Vid vissa stationer stod vi kvar i flera minuter eftersom folk inte vill gå av trots att busschauffören meddelande att han inte kunde stänga dörrarna. Det gick så långt att människor knuffade ut varandra ur bussen. Det positiva med hela grejen var att jag fick reda på hur många man får plats i en SL-buss. Svar: Fler än ni tror.

Sovande ståendes

Jag gick på träningen i dag för att bli piggare. Men effekten uteblev. Istället känns det nu som att jag skulle kunna somna ståendes. Hihi. det skulle faktiskt vara något - att stå och vänta på tunnelbanan och snarka högt, eller i kön på Ica. Och gärna dregla lite också, men huvudet liggandes skönt och mjukt på axeln. Ja, en erfaren ståsovare skulle givetvis alltid bära omkring på en liten kudde att snabbt lägga in mellan axel och hjässa när John Blund svingar sitt sömnspö.

Det vore ju perfekt. Att kunna ta en powernap vid alla dessa tillfällen då man ändå mest står och blir på dåligt humör, som exempelvis när mannen framför dig på den överfulla bussen har glömt att borsta tänderna, eller när tjejen bredvid spelar techno så högt att samtliga passagerare går av bussen med tinnitus.

Varför är vi här?

Varför är vi här – vad är vår uppgift här på jorden? Den frågan har vi säkert alla ställt oss både en, två och flera gånger. Det vore ju onekligen skönt att veta att man har gjort, gör eller åtminstone kommer att göra något som förändrar världen lite till det bättre. Vi får helt enkelt göra vårt allra bästa och som Dalai Lama säger:

”Kom ihåg följande: Respekt för dig själv – Respekt för andra – Ansvar för dina handlingar.”

Hitler är långt ifrån den ende...

I alla krig är det främst de oskyldiga människorna som får sätta livet till. De som startar förödelsen sitter bakom skottsäkra fönster, skyddade av ett dussin livvakter. För inte gick Hitler ut och riskerade sitt liv för sina åsikter. Nej då, även om det var hans ruskiga idéer så var han för feg för att själv omsätta dem i praktiken. Istället lät han unga pojkar utföra hans bestialiska kommandon. De skickades ut i krig för att döda människor de aldrig träffat tidigare och aldrig pratat med, människor som en man med storhetsvansinne fått för sig var parasiter på jorden. Att denne man, Adolf Hitler, sedan själv hade judiskt påbrå var det ingen som reflekterade över (Hitlers far som uppfostrat sin son med skrik och slag hade judiska rötter).

Och Hitler är långt ifrån den ende. När högt uppsatta män (för det är oftast män) uppmanar till krig är det få eller snarare ingen av dem som med högburet huvud leder sina trupper. Nej, för de vet vad som väntar dem, och detta vill de inte möta. Skickar de då ut sina egna barn i krig? Icke! Istället är det andras söner och döttrar som vinkas farväl för att många gånger återvända i vita kistor till trumpetljud och hyllningar de själva aldrig får höra. De omtalas som ”hjältar” men detta förstår jag inte. Synonymer till hjälte är ideal och förebild. En mördad mördare – är detta någon man ser upp till. Nej, om krig är så bra och ärofyllt så gå ut och möt varandra alla krigsförespråkare, istället för att skicka oskyldiga i döden.


Bild från dn.se.

Jag vill leva som i Avatar...

I kväll har jag varit och sett Avatar på bio. Alla jag har pratat har hyllat filmen, så jag hade väldigt höga förväntningar när jag satte mig i salongen och tog på mig de fräcka 3D-glasögonen. Två timmar och fyrtio minuter - kommer jag att klara av detta utan att behöva springa på toaletten? Det var det sista jag tänkte innan färdades till planeten Pandora.

Och ja, jag är helt tagen av denna vackra värld och känner att jag också vill hoppa från träd till träd, flyga på fågelliknande varelser och leva i ett med naturen. För det är ju så vi ska leva egentligen, ja kanske inte flygandes på fåglar, men i symbios med djur och natur. I dag har vi fått för oss att vi är jordens härskare. Vi kan dock inte ha mer fel. Människan klarar sig inte utan vår planet, men planeten klarar sig finfint utan oss.

Hästmannen, luftgitarr, och Avatar..

Har fastnat här i soffan framför teven. Först Hästmannen, en dokumentär om 60-årige Stig-Anders som bor kvar i sitt föräldrahem och vägrar modernisera sin tillvaro. Och nu ytterligare en dokumentär, denna gången följer vi en finsk man som, ja pratar finska. Jag har inte riktigt förstått handlingen, kanske för att jag sitter och skriver samtidigt...

Igår var det partaj i Vallentuna där vi firade Christoffer som fyllt 30 år. Fantastiskt god mat (Rebecca och Ninni), trevligt umgänge (alla) samt dans, luftinstrument och skrålande på vardagsrumsgolvet (Maria, Rebecca, Annica, Linda och jag). Jag tror faktiskt att jag spelade så mycket luftgitarr, eller kanske var det fiolen, att jag sträckte något i nacken. Eller så är jag bara otränad...

I kväll blir det bio. Ska äntligen se Avatar som tydligen ska vara sååå fantastisk. Hmm, hoppas mina förväntningar inte förstör en bra film.

Smakprov från gårdagens partaj...

Fina Annica och jag.


Delar av bandet - Becca på sång, jag på gitarr och Linda på synth.


Kramkalas, eller var det dans?

Filippa Knutsson och jag

Häromveckan intervjuade jag Filippa K(nutsson) för tidningen Gate Report. I en och en halv timme satt vi och pratade i hennes stora arbetsrum på Södermälarstrand i Stockholm. X antal timmar vid datorn och sju A4-sidor senare är nu texten klar.
Vad jag och Filippa pratade om? Ja, det får ni läsa i tidningen som inom några veckor finns på en flygplats nära dig.

Nu ska jag börja göra mig fin för kalas hos Rebecca och Christoffer, den sistnämnda fyllde 30 år häromdagen. Grattis igen!


Filippa Knutsson. Foto: stureplan.se

Min mor gick nästan ner i brygga...

Lördag, härliga lördag. Har haft en lugn och mysig dag hittills. Vid niotiden imorse ringde bror min och frågade om jag vill följa med ut till Sollentuna och titta på huset som han och min svägerska köpt. Det ville jag. Så han, jag och fisen tog bilen ut och beundrade huset med jättetomten som ska bli deras nya hem. Hmm, tror jag snart måste hitta på ett nytt smeknamn till min brorsdotter. Hon är två år nu och börjar förstå vad en fis är för något. Hon är ju envis och bestämd som få så kanske ska hon få överta mitt smeknamn - Lilla My.

Tillbaka till Sollentuna, dit min bror med familj alltså ska flytta. Jag är jätteglad för deras skull men samtidigt är det lite sorgligt då vi nu bor grannar och kan ses spontant bara för en fika eller prommis. Nåja, jag får våldgästa dem där ute i sommar och ligga i en solstol vid poolen och beställa drinkar. Min mor gick nästan ner i brygga när hon fick reda på att det köpt huset. Hon bor bara tio minuters promenad därifrån. "Tjihoo, här kommer lilla farmor!"


Alicia och katten Gustaf får slåss om lasagnen.


Glupsk bror och brorsdotter.


"Titta Pippis pappa", försöker vi lura i Alicia.