Det är lätt att ta saker för givet. Ibland av ren vana. Exempelvis en nära vän. En vän om alltid finns där, som alltid ställer upp. Det är lätt att glömma bort hur fantastiskt lyckligt lottad man är som har en sådan fin vän.
Och detta gäller inte bara människor. I helgen fick jag till exempel flera gånger höra hur fantastisk utsikten från mitt vardagsrumsfönster är. Och jag vet, utsikten är fantastisk. Och jag njöt av den varje dag när jag var nyinflyttad. Men nu har det gått drygt ett år, och jag har blivit hemmablind.
Jag tar utsikten för given. Den finns där som en tavla som man en gång köpte för att det var den vackraste tavla man någonsin sett, men som efter några månader på väggen flyter ihop med resten av möblemanget. Den bara finns där och först när någon annan berömmer den så inser man vad man har, och det mina vänner är en välbehövlig ögonöppnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar