Promenad på isen en solig marsdag...

I dag valde solen äntligen att visa sig och tina upp oss frusna nordbor. Den lyste så vacker där på himlen när jag vaknade och gör det så än. Snacka om att vara efterlängtad. Tänk att få se så många leenden bara man visar sig, det är inte alla förunnat.

Likt hundratals andra tog jag en promenad på isen i dag. Först sprang jag dock ner till affären och köpte bröd för att mata de stackars utsvultna fåglarna med. Det visade sig att många andra tänkt samma sak, så särskilt utsvultna var nog inte de dunklädda små liven, men likväl väldigt glupska. Ja, alla utom en svan, en fjolårsunge, som låg kvar på isen när kompisarna kivades om smulorna.

Vår lokala svantant som alltid står nere vid vattnet med en vagn fylld med bröd berättade för mig att svanen satt fast i isen. Hjälp, skrek jag. Ring 112. Men svantanten lugnade mig och förklarade att svanen var lat och när den väl blev hungrig så skulle den ta sig loss för egen näbb. Onda svantant, tänkte jag. Fast hon hade förstås rätt. När jag några timmar senare gick förbi samma ställe låg där ingen svan längre. Hungern hade tydligen tagit ut sin rätt.


Innan utfodring.


Några sekunder senare.


Vacker värld.


Efterlängtad stjärna.


Dessa dykglada män och kvinnor nöjde sig inte med att gå på isen, de tog sig även under den.


Alla som vill bada räcker upp en hand...


Den som undrar över hur tjock isen är kan sluta fundera. Här är svaret.